Nånstans visste jag att de skulle komma till användning

Det kan vara så att jag hade tänkt åstadkomma nåt bra och nyttigt den här påskhelgen.

Som t ex att röja i trädgården, städa huset ordentligt eller gå loss på garderoberna.

Det kan också vara så att det inte alls blev av.

Att jag kom av mig helt, nånstans på vägen.

Och la en förfärlig massa timmar på att baka bullar som blev ojämnt gräddade, lite för vulkanliknande och inte ett dugg like a "Hela-Sverige-bakar-style."

Ganska fula med andra ord.

Men nånstans visste jag att de där bullarna skulle komma till användning, en vacker dag.

Som idag när man har fyra fikasugna ungar med sig hem.

Och som absolut vill premiäräta ute på trädäcket.

Jag menar solskensbullar en solskenstisdag -

hur fel kan det bli?

När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.

Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.

Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 

Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.

Jo hon är en riktig Lotta hon.

Med en enorm charm.

Ett jäkla humör.

Och med studsbollar under fötterna.

Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.

Hon, minstingen, i kusinkvintetten.

Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.

Idag är det mer....typ träben.

Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.

Så många som jag vågar.

Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.

Det är svårt det där.

Att röra sig lagom.

Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.

En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.

När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.

Men en gång är bättre än ingenting.

Och långsamt leder också någonstans.

När det äntligen är dags för en "surviver" att ta farväl

Det är nära nu.
Sommartiden.

Jo men jag blir smått jetlaggad av sånt där.

Av att ställa om. Och vrida fram.

Det tar några dagar innan jag är på banan igen.
Men.det.är.så.värt.det!

Ännu en gång har jag överlevt vintertid.
Överlevt mörka morgnar och mörka kvällar.
Influensan from hell och oron när min barn är sjuka.
Jag har överlevt femhundratjugotre läkarbesök.
Iallafall känns dom så många, även om de bara är arton.
Jag har överlevt att inte kunna springa på kvällarna.
Och att vinterskorna gett mig en evighetslång inflammation i foten.
Jag har överlevt månader av oro för magbaciller.

Jag säger inte att allt löser sig för att vi ställer fram klockan en timme.
Och att alla monster under sängen försvinner.
Jag säger bara att jag har överlevt ännu en vintertid.
Och att jag välkomnar sommartiden med öppna armar.

Amen.

Tupplurar, kärringar och en rosa torsdag

Det ryktas om att hela familjen ska upp kvart i sex imorgon bitti.

På en ledig fredag!

Det kommer bli en rackarns lång fredag, tänker jag.

När hela förmiddagen kommer tillbringas i en liten by som jag knappt hittar till.

För att heja på vår förstfödde som ska sporta innebandy i en mängd timmar.

Jo men egentligen gillar vi det där.

Att heja på och så.

Kanske bara inte så rackarns tidigt.

Och jag är ju just nu inte trött alls.

(vilken nedrans meningsbyggnad?)

Precis som det brukar vara vid den här tiden om man heter fru Wettergren.

Jag och lil´sis och en massa andra kärringar sportade runt 

den traditionella påskparaden i förmiddags.

Jo lil´sis ville det. För hon vet att man får godis efteråt.

Som nån sorts belöning och uppmuntran från gallerian.

Och fast jag bara var med som vanlig civil kärring som stöd,

så blev jag visst så trött att jag unnade mig en tupplur här hemma efteråt.

Mitt i påskastädningen.

Och det är typ den skönaste sömn jag vet.

När man gosar in sig i ett svalt täcke och bara "råkar" somna en stund.

För man kan faktiskt göra det när man har så stora barn som vi.

Fast att man blir störd en gång av tvättmaskinen som kör igång sitt larm

 om nåt jag-får-inte-tillräckligt-med-vatten-i-maskinen-pip!

Och två gånger av en lil´sis som säger.

"Maaaaaaammaaa! När får vi dom där kakorna!?

Men annars så.

Nån form av tupplur måste det blivit iallafall.

För nu är jag pigg som en tupp.

Amen!?

Bästa terapin

Bästa terapin för mig är att stå ensam i ett helt tyst hus.

Med näsan djupt nere i ett smarrigt, onyttigt recept.

Och med händer som fumlar runt i påsar och burkar.

Oftast blir det nåt med choklad.

En fäbless jag har.

En annan är mint.

Och choklad.

Så söndagens bak som jag längtat efter i en tre fjärdedels evighet är just så.

Tyst. Ensamt. Chokladigt. Och med mint.

Först blir jag en aning besviken över resultatet.

Så mycket jobb och så lite succé.

Men när dom gonat till sig över en natt 

och trollat bort kakans hårdhet (jag gillar inte hårda småkakor).

Då! Då jäklar i min låda!

Brocarons alltså.

Hälften brownie. Hälften macarons.

Men dubbelt så goda!

När man inser att Malmö halvmara får stryka på foten

Det kan vara så att vi fick för mycket av glädjeyra och vårsol i helgen.
(oh-my-gadd-alltså, den bästa helgen på länge!)
Att den gastkramande innebandymatchen i byn och
att provandet av nya älskade Pompkläder orsakade min eufori.
Och min glömska.

Eller så var det bara det, att vi fick tag i biljetter till Kents avskedskonserter
 i både Malmö och Götet som fick mig att tappa bort min löptävlingsagenda i huvudet.
Jag som tyckte jag hade koll.
På Midnattslopp och Löparfest.
Vårrus och Busrus.

Men mitt i den där i-must-have-kenttickets-euforia,
glömde jag bort min anmälan till Malmö Halvmara.
Den som jag förvisso inte kunnat träna nåt vidare till ännu så länge.
Mest för att det inte känns bra att springa så långt och så ofta med en spik eller nubb i foten.
Men som jag ändå tänkte att jag kanske skulle reda ut.
Med hjälp av sjukgymnast, försiktighet och lite sånt.

Men nu alltså.
En biljett till Malmö Halvmara.
Och en till avskedskonsert i Göteborg.
Två goda ting.
Men dessvärre en halvmara som får skjutas upp till nästa år.
Som det kan bli.

Amen.

Plötsligt händer det! Bara man väntar tillräckligt länge...

Alltså jag vet inte när jag var inne sist. 

Inte inne-inne.

Utan trendigt inne.

För varje år som går, blir jag mer och mer bekväm.

Sådär, så att jag vägrar ha skor som inte är sköna.

Ha byxor som ger mig andnöd eller skär långt upp i tjottahejti.

Jag har blivit för gammal för sånt.

För klok.

Och kanske för tantig....

Men vårens trender är blommor, rosa och korta byxor!?

Och helt plötsligt går jag från not till hot!

Bara sådär.

Hepp!

Plötsligt händer det!

Bara man väntar tillräckligt länge....