From The Seal to Stone Hammer

Vi drar söderut.

Till vårt andra sommarställe.

Till små trånga gator och hus med egen båtplats.

Till en hel hög med kusiner,

som barnen kan leka med.

Fast det är sen gammalt.

Hon bor där.

Min syster.

En man.

Tre ungar.

Och en katt, som älskar just oss kattallergiker.

Vi ser knappt röken av barnen.

Bortsett från de där körsbärsinsmorda zombiesarna som grymtar lite då och då,

när de hasar över gräsmattan.

Eller när vi med varsamma händer hjälper dem,

när de tar sig berg över huvudet 

och behöver hjälp att ta sig ner för stenbrottet.

Jag tänker på hur lyckligt lottade, vi alla här är.

Som kan ge oss själva och barnen dessa sommarminnen.

Saker som hela ligan liksom bara tar för givet.

Men som långt ifrån alla får vara med om.

Tacksamhet.

Och amen.

Att känna sig som en mörbultad hillbillie

Vi är till fjälls nu. 

Som så ofta den här veckan på året.

Det är ganska ofta jag får frågan vad vi gör här på sommaren.

Hur vi roar oss utan snö och skidåkning?

För snö är ju onekligen en bristvara såhär års i Sälen.

Vad vi gör?

Jo, vi brukar lyssna på tjatet om att åka och bada på Experium.

Och till slut ge med oss på den punkten.

Och där brukar ungarna få härja och åka vattenrutschkanor tills de är som spagetti i benen.

Och mamman som är en fegis när det kommer till vattenäventyrliga aktiviteter,

brukar gaska upp sig och försöka hänga med i deras tempo.

Så där med lite lagom skräckblandad förtjusning.
Och pappan, sist men inte minst, verkar ha roligast av alla,
 då han kämpar järnet för att få den snabbaste tiden nerför vattenrutschbanan.

Och så kan man hyra mountaincyklar och dra down hill.

Dit har vi inte kommit riktigt än. 

Vi tänker varje år att vi ska,

men så rinner tiden iväg och annat prioriteras.

Och man fika på café eller med medhavd på fjällen.

Och det är vi riktigt bra på.

Man kan också hänga på Sälendagen.
Såvida man åker ner till byn på torsdagen,
istället för på fredagen.
För på fredagen är det helt öde.
Det kan jag och mina något besvikna barn intyga....

Man kan också plocka blåbär och brassa till en egen mumsig paj. 

(vi är ju som sagt bra på det där med fika)
Och så kan man tappa linsskydden nånstans i Kläppens blåbärsskog,
så att alla måste släppa sitt och gå skallgång efter detta.

Ett annat måste är ju förstås att gå en bit på Kungsleden ett par kilometer 

och drunkna i den vackra utsikten över sjöar och berg.
Plocka hjortron till han-jag-är-gift-meds stora förtjusning.
Och dra upp en gympasko som sugits upp av myren,
till någon av barnens förtvivlan.

Och om man vill gå riktigt riktigt långt.

Som en mil med barn.

Då kan man hyra en fjällhund en dag,

(får jag lov att presentera Xena och två överlyckliga barn)

som ett bra dragplåster.

För att mysa med och gå backe upp och backe ner i bl.a. Trollskogen.

Och hitta muskler i bakre låren, 

som man inte riktigt visste att man hade.

Och dagen efter känna sig som en halvt överkörd hillbillie.

Tankar jag inte skulle behöva tänka

Jag gör mig i ordning.

Med håliga konsertjeans.

Min randiga Noora-skjorta.

Och svirar till mitt hår i en hög knut.

Fyrtiotvå tänker jag.

Jag vet inte om det är eftermiddagens tupplur som gjort susen eller vad,

Men jag ser ovanligt ung ut idag.

Mer som tjugofyra än fyrtiotvå. 

Då smälter jag kanske bättre in i publikhavet.

I Håkans publikhav. 

Inte för att jag lägger några större tankar på det där. 

Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en desperat 

 Hellströmfan som inte har några egna kompisar 

 i fyrtioplustrakten.

Nä sådana tankar bryr jag mig inte om.

Men det finns andra tankar som förföljer mig.

Hela tiden.

Tankar som jag som kvinna inte skulle behöva tänka.

Jag tänker på om jag ser utmanande ut när jag  har två knappar uppknäppt i min skjorta.

Att jag ska stoppa in skjortan innanför jeansen, 

så att en okänd hand inte ska smyga sig upp längs min rygg.

Att jag har bra skor att springa i.

Att jag parkerar bilen så nära konserten som möjligt,

på en upplyst plats.

Att jag ska ha uppsikt åt alla håll när mörkret har lagt sig och jag går tillbaka till säkerheten.

Att jag ska ha bilnycklarna i min knutna näve

och inte gå där det är ödsligt.

Och när jag står där i evighetskön till området,

blickar jag över folkhavet och undrar vem av alla de här Adam-Lundgrens-look-a-like-männen som är en våldtäktsman.

Vem jag ska akta mig för?

Alla ser så glada och fredliga ut.

Och det här ju för sjutton inte Bråvalla.

Det är Håkan och hand friends. Bara sådär.

Men ändå finns de där. 

Alla tankarna,

som jag som kvinna inte skulle behöva tänka....

Regniga dagar

En regnig dag,

dricker jag för mycket latte

och för lite vatten.

Jag redigerar gravidbilder
och försöker ladda högljutt med Hellströmlåtar.
Men får ge efter för två åttaåringar,
som hellre dansar runt till Marcus & Martinus.

En regnig dag,
väntar jag in en paus mellan skurarna.
Snörar på mig löparskorna
och springer åtta kilometers slalom mellan mördarsniglarna.
Det är tre mer än jag tänkt springa.
För en regnig dag gör det varken ont i ryggen.
Benet.
Eller axeln.
Och jag råkar springa det längsta på elva månader.

Det sånt som kan hända, en av alla regniga dagar.
Amen.

När man är lycklig ända in i själen

Vi är nygympade.

Och nybadade.

Jag och lil'sis har hängt på sommargympa på ängen.

Och tagit det traditionella doppet från bryggan.

Vi cyklar hemåt.

Med energi. Hunger. Och förhoppningsvis lite nytillkomna muskler.

Jag känner mig lycklig ända in i själen.

Det är sommarlov några veckor till.

Vi har vänner, som kommer och hälsar på.

Och under två hela dygn, har vi inte ett endaste litet syskonbråk.

Vi fiskar efter krabbor.

Tänder ljus efter mörkrets inbrott, i vårt uterum.

Sitter uppe längre efter midnatt,

än vi egentligen orkar.

Vi har sol.

Och värme.

Vi har fantastiska stränder å hänga på.

Och en piratbåt med glass, som kan mätta små hungriga magar.

Vi har omgivningar, runt omkring oss, som vi inte kan se oss mätta på.

Vi är friska.

Vi är förskonade.

Vi har vänner.

Vi har glädje.

Vi har varandra.

Vi har stränder.

 Mat. 

Semester. 

Och sol.

Det är sånt som är sommar för mig.

Så vad mer kan jag behöva?

När jag känner lyckan ända in i själen?

Ett av 100 balla ställen

Den där boken,

100 balla ställen i Skåne,
den där hade jag velat skriva.
Nu har jag ju inte gjort det,
men tänk er själva - jag drivandes runt i Skåneland,
som enväldig fika- och upplevelsepanel.
Me.
In a nutshell!

Men nu är det ju inte jag som kan erkänna mig skyldig till detta.
Nä.
Fast däremot hängde vi nyligen på ett av dessa hundra balla ställena.
Tack vare mamma's tips.
Jodå, hon och jag drog till Vildrosor & Höns.
Med fem små kusinhuliganerna.
On the road.



Nä det blir inte en enda lugn stund när man åker iväg med fem barn.
Det blir det inte.
-Nä, nä, inte jaga ankorna!
- Inte leka kurragömma INNE i rabatterna!



Men bortsett från att vi hade polisuniformerna på oss, så var det mysigt.
Hela konceptet liksom.
Med fantastiskt hembakat!
Gott kaffe.
 (och den kan jag vara ytterst kräsen på)
Så dära gammaldags, som om tiden stått stilla....












....och det bästa av allt -
bara en kvarts bilfärd från där jag växte upp som barn.
Ett have-to-fika-ställe,
om man ändå är i trakterna.

Det är en sån måndag idag

Det är en sån måndag idag,

då ryggvärken istället vandrat upp i huvudet.

Då min och grönsakernas själar vårdas lite extra ömt i trädgården.

Där bönorna stilla stryks upp mot spaljén

och tomaterna tjuvas, ordentligt, en gång för alla.

Det är en ynnest det där,

att knalla ut i vår lilla täppa

 och halsa i sig både det ena och det andra till förmiddagskaffet.

Det är också en sån måndag idag.

Då jag ligger på trädäcket under parasollet.

Och hormonellt fulgråter åt några av Skams sista avsnitt.

Då jag tröstande urholkar det sista i Nutellaburken,
trots att jag börjat mitt nya liv.
Precis som alla andra måndagar.

Det är en sån måndag,

då jag låter bilen stå hemma och låter alla ärenden i byn uträttas på cykel.

För att min kondition snart passerar bäst-före.

Och för att jag inte kan förlika mig med,

 hur mycket vårt bilkörande förstör miljön.

En sån måndag är det idag.