torsdag 13 december 2018

Det är då man hittar guldkornen

När barnen lagt sig,
rafsar jag runt i frysen.
Efter gula katter med russin i.
Det börjar sina på den fronten.
Kvar finns nästan bara gula manliga genitalier,
 med russindekorerade pungkulor.
Jag passar på dem.
Lyckas hitta en annan form i Big Bro´s lussesamling.

Jag behöver det.
En lussekatt.
En stund framför Luciamorgon på Play.
En paus från redigeringsfabriken.
Årets fotojobb är i hamn.
Men kvar står en samling bildminne till barnen.
Den årliga sådan.


Det är då man hittar de här.
Guldkornen.
Små, fina, njutningsfulla minnen från i somras.
Sådana som man vill bädda in sig i,
när man tvingas frottera sig i skånskt, vintrigt mörker.

Jag föredrar ju det där.
Varma sommardagar i Dalarna.
Med fika.
Bad.
 (även om det råkar vara i en insjö)
Och det varmaste av sällskap.
Sånt gillar jag.


tisdag 11 december 2018

Att bjuda på ett julklappstips


Igår låg de här i brevlådan.
Efterlängtade.
Och älskade.
Hemmastickade av vår granne.


Jag gillar ju det där.
Saker som är tillverkade för hand.
Saker som är gjorda av känsla.
Och kärlek.

Jag köpte själv ett par, för någon vecka sen.
Naturfärgade.
Perfekta för en kylling som mig att ha inomhus.
På jobbet.
Eller när jag sitter hemma och plinkar på redigeringsdatorn.
Att sådana där små torgvantar kan ge så mycket värme för hela kroppen, alltså.

Och lil´sis blev så hooked,
att vi la in en beställning till henne.
Lite kortare och lite smalare 
- så att de blev lagom stora för en nioåring.

Japp, det är dagens julklappstips det.
Att beställa.
Om man vill ge bort nåt varmt.
Vackert.
Och med kärlek i.

Amen.





söndag 9 december 2018

Longing


Den drar i kroppen nu.
Längtan.
Den sträcker ut sig som en nyvaken katt, inuti mig.

Det är fem veckor sen sist.
En halv evighet.
Om du frågar mig.
Fem veckor sen det kalla havsvattnet fick omsluta min kropp.
För att sedan låta varje cell
explodera av lycka.
Glädje.
Och knocka ut stressen inombords.


Jag köper mig en tidig julklapp.
"Kalla bad"
Förlorar mig i fakta.
Och bilder.
Jo jag är ju en sån.
En sån där sucker för bilder.
Och bad.



Målbilden är fullständigt klar.
Så fort snorkråkorna flugit till en annan näsa,
ska jag åka till kanalen.
Sukta efter bastun som jag ej har tillåtelse att beträda.
Men lik förbannat låna deras trappavsats ner i det kalla.
Andas.
Leva.
Känna
Och skala bort all fanders decemberstress.

Amen.

söndag 2 december 2018

Mysigt i advent

Och så har den ankommit.
Stressen.
Den förbenade julstressen.
(advent = ankomst)

Jag drar ner stjärnorna från vinden.
Mumlar. 
Svär.
Förbannar min rygg, 
medans jag kryper ut genom den Fort-Boyard-stora-cell-luckan
Så att vi hinner hoppa på det där adventståget.
I sista minuten.

Det är såååå mysigt med advent.
Med en sur morsa.
Som jagar övriga familjemedlemmar med blåslampa.
Lugnt och stilla.

Stilla natt,
heliga natt.
Familjen flyr.
När humöret gryr.


Till lunch är det fridfullt.
Igen.
Utomhus knastrar ösregnet.
Och tappra små tärnor lyser upp den tjuriga skånska vintern.
Inte ett öga är torrt.
Och inte hela några kläder.
Men de där vitklädda tjejerna alltså -
awesome!
Stämningsfullt i kubik!
💗


Sa jag att det regnade förresten?
Det måste nog varit första gången i mitt fyrtiotreåriga liv,
 jag sett tomten med paraply.


Så första advent.
Nu är jag redo.
Jag har fått upp stjärnorna.
Snart ätit upp en hel sats lussebullar.
Handlat hem amaryllisen.
Tryckt ner rumsgranen i en för liten kruka.
Och har krans och hyacinter i uterummet på vänt.

Advent, alltså.
Jag fattar varför det betyder ankomst.
Jepp.
Det är för att advent kommer,
vare sig man är redo eller ej.
Men nu är det här.
Hepp!


fredag 30 november 2018

Cringe or chrunch?

Vi rullar hemifrån.
Vi två.
I Knarkarbilen.
Ni kanske tror att vi levererar och har olaga innehav i den.
Det har vi inte.
Det är bara det att den har lite fula jack i taket.
Av någon outgrundlig, 
men samtidigt halvlogisk förklaring.
Med en syn som om någon skulle ha stoppat in nåt kemiskt. 
Olagligt.
Däri.


Så jag kallar den Knarkarbilen.
För den ser lite ruffig och kriminell ut.
Och det är i den vi åker .
Vi två.

Fredag, innebär fika.
Och ensamtid med Big Bro.
Det är tradition nu.
Även om jag ibland får "slita" kontroller och mobiler ifrån honom.


Men när det kommer till fika.
Då är han fortfarande på.
Vi testar ett nytt ställe.
Utomsocknes.
Så att ingen av oss, behöver gå några steg före.

Det är inte uttalat.
Men jag fattar.
Även den coolaste morsan fattar.
Att självständighetens tid flåsar oss i nacken.
Som det egentligen är precis som sig bör.
Men cringe?
Jag?


Så jag håller fast.
Så mycket jag får.
Skapar ett onödigt sockerintag.
Vecka ut och vecka in.
Men förhoppningsvis också en bättre relation.
Som inte nödvändigtvis uppskattas lika mycket nu,
som om några år framöver.

måndag 26 november 2018

Do´s. And don´ts.

Okej.
Låt oss anta att vi tar vårt pick-å-pack och bara sticker iväg från alltihop.
För en vecka.
Eller två.
Till ett varmt och skönt ställe.
Over there.

Samtidigt som att trädgårdsmästaren 
och poolkillen vaktar huset här hemma.
Med sina tre gemensamma pitbulls.
Grrrr.

                                                         (Bild lånad av Take Tours)

Florida.
Typ.
Låt oss anta att vi åker till Clearwater Beach typ.
Kanske Orlando.
Eller Fort Lauderdale.
Och vi inte har en aning om vad vi ska besöka?
Var vi ska äta? 
Fika?
Hänga?
Eller vad vi ska undvika?
Förutom att bli uppätna av krokodiler.
Det kan jag räkna ut/anta att jag ska akta mig för.
Men det andra?
Vad har ni för tips om do´s and don´ts?

Hit me!

söndag 25 november 2018

Lussebak. Och kroknat självförtroende

Vi levlar upp.
Från biscotti till lussekatter.
Bak som bak.
Saffran som saffran.
Same, same, but different.


Egentligen hade jag planerat annat.
 1.) Fortsatt struktureringsarbete i det här huset.
Jo Big Bro´s krypin har förvandlats från råtthåll slash soptipp
 - till ett presentabelt tonårs-hang-around.
Bam 👊
2.)  Havsdopp.
Jo igår låg vattnet alldeles stilla och inbjudande.
Idag - tre plus i luften och regn.
Kryddat med förkylning light
Och sånt där får till och med en sån som mig att backa.

Så bad - nej!
Bak - ja!

Lussebullar.
Mmmmm.
Mmm.
Mmm.
Mmm.

Egentligen tycker jag mig vara ganska bra på det där.
Bakning.
Så länge vi snackar vanligt mjöl.
Men glutenfritt?!
(spott och fräs)
Det, DET kan få vilket självförtroende som helst att krokna.



Lil´sis fina.
Mustach, gran, fläta, armband med mera.
Fina så här.
Men torra som fnöske efter ugnsbesöket.
Gah!

Glutenfritt alltså.
Hur jäkla svårt ska vara?