onsdag 24 augusti 2016

Det finns mer att ge


Det blir sommartider igen.
Shorts och linne.
Och bad på kvällen.

Vi står och huttrar lite längs strandkanten.
Tar sats.
Laddar.
Vinden är inte densamma som den var, när vi tog ett beslut om kvällsdopp.
Som den var, innan vi skuffade in oss i bilen och åkte ner.

En farbror med hund gör sig lite smålustig.
Säger att han ska titta på när vi badar.
Varför han i hela friden ska göra det? 
Han går en bit bort och glor.
Och glor.
Själv önskar jag att jag säger, att jag ska titta på när han tar upp skiten efter sin hund.
Men det gör jag inte.
(Fast jag egentligen borde)
Och inte han heller.
Han låter den ligga kvar där. Och låtsas som att det regnar.

Men regnar gör det inte.
Vi styr ut våra modiga ben i vattnet.
Precis som vi bestämt.
Vattnet är varmare än vinden.
Gubben står fortfarande och glor.
Han skulle bara veta vilka badankor vi är.
Hur mycket det ska till, för att vi ska låta bli.
Det blir ett riktigt bad.
Med lek och bus.
Jag känner mig levande.
Och tänker, än finns det lite mera att ge.
Havsbad kan man aldrig få för mycket av.

Amen



lördag 20 augusti 2016

När man börjar fundera på att byta kön


Efter den här sommaren växer tankarna sig större kring könsbyte.
Inte för att jag inte tycker om att vara kvinna och trivs i min kropp.
För det gör jag. 
(iallafall ibland när jag inte lider av grym pms och kroppen känns som i början av influensa)

Men kvinnans utrymme i vårt samhälle har krympts.
Jag läser om trakasserier på konserter, festivaler och ta mig tusan även på fotbollscuper.
Media bjuder lika ofta på stories om sexuellt ofredande till frukosten,
som svensken pimplar vin till grillat om sommaren.
Typ vardagligen.
Jag läser om en kvinna i min ålder som stått mitt emot en leende okänd man,
som precis fört upp handen innanför kjolen på henne, där hon står i publikhavet.
Som om det varit hans fulla rätt att missbruka sin "makt" och kränka henne.
Den kvinnan bär inte kjol längre.
Hon är rejält naggad i kanten.
Vet långt därinne att det inte är hennes fel,
men orkar inte bli utsatt för samma sak igen.
Så hon har byxor/shorts på sig i folksamlingar.

Jag läser om gruppvåldtäkter där grabbarna skyller ifrån sig.
Där tjejen inte sagt nej tillräckligt högt.
Där hon varit för full.
Eller bara haft för "lite" kläder på sig.
Om män som ständigt kommer undan sitt straff.
Jag läser om kvinnor som är djupt traumatiserade efteråt.
Som hatar sin kropp.
Som har ett rent helvete när de ska föda efterlängtade barn.
Och så läser jag om män som blir kränkta när kvinnor tar ståndpunkt och säger ifrån.

Hur fan kan de bli kränkta?
Sven Melander säger det så jäkla klockrent.
Det är väl för farao inte kvinnorna som är problemet?
Det är männen!
De männen som inte kan skilja på mitt och ditt.
Som inte förstår ett nej, eller sluta.
Män som inte kan läsa av kroppsspråk.


Jag vet redan nu vilka kommentarer jag kommer få om det här.
Men skippa dom.
Var istället en man och gilla mina ord.
Var den trygga omhuldande nallebjörnsliknande man och stå upp för oss kvinnor.
Visa att du inte är en av "dom".
(Jag vet redan en som kommer gilla det här, 
samma enda man som alltid gör tummen upp för sådana här inlägg)
Snart är våra barn inte barn längre.
 Då vill vi att våra döttrar ska kunna roa sig ute om kvällarna i kjol.
Att våra söner ska förstå vad ett nej betyder.
Och ha mod att stå emot grupptrycket.

Och jag vill fortfarande kunna vistas bland folk utan att någon bortom "tillstånd" tar på min kropp.



torsdag 18 augusti 2016

Egentligen borde jag bara äta choklad


Det är deprimerande att inte kunna springa.
Jag träffar Gud igen.
Han drar ut ena benet. Trycker rätt bäckenet.
Rättar till kotorna. Och knäcker.
Jag har aldrig haft problem av min scolios tidigare.
Men nu är den ett hinder.
Ryggen är sen evigheter ojämnt tränad i nedre filéer 
och det ställer till besvär.
Benen belastas ojämnt och frustrationen växer sig större.
Jag irriterar mig på alla som är ute och springer - bara för att dom kan.
Jag irriterar mig på alla som inte gör - bara för att de inte orkar.

Om nio dagar är det Midnattsloppet.
Gud ger grönt ljus för start.
Om jag lovar att ta det lugnt. Förstås.
 Springa bara för att det är roligt.
Och inte jaga personbästa.
Men en mil alltså.
Igår sprang jag, men bröt. Efter åtta. Hundra.
Därifrån till milen - en evighet.

Så jag gräver ner mig en smula.
Tänker att egentligen borde jag bara äta choklad.
Och lyssna mig glad till Pappas Pung.

Sat nam




söndag 14 augusti 2016

Mellan två jobb


Det är klarblått mellan två jobb.
Blått mellan morgonfotografering och kvällsfotografering.
Iallafall en stund.

Vi hinner sälja in en idé om lunch på stranden, till våra vänner.
Vi hinner cykla till Subway och tillbaka.
Vi hinner fläka ut oss i solstolarna i tjugosju minuter (ungefär).
Moffa i oss mackorna
och tacksamt instämma i hur fantastiskt det är att få uppleva en bit av sommaren här igen.
Jag hinner bada med barnen.

Sen är molnen ikapp oss.
Regnet.
Och minnena av svensk sommar.
In och ut med grejerna.
Fram och tillbaka på cyklarna.

Men under en liten, liten stund, njuter vi sommar som aldrig förr.
Näst intill övertygade om att det är den sista strandturen för i år.



torsdag 11 augusti 2016

Tystnad.Tagning


Det känns som att augusti månad kommer eka tyst härinne.
Jo det finns en massa bilder från Sälen som jag skulle kunna visa.
Men augusti brukar vara så här.
Tokig trötthet efter försök att acklimatisera sig till livet i arbetslandet igen.
Ord som inte vill infinna sig, som nån sorts augustiafasi.
Människor som smickrande vill fotograferas.
Bilder som ska redigeras.
Rumpor och lår som ska försöka klämmas in i jeans med små utrymmen.
Det underlättar lite att jag gillar baggyvarianten.
Det gör det.
Men ändå.

Jag övar mig på att säga nej.
Tänka klokt.
Och inte göra nåt förhastat.
Energien som laddats upp under sju och en halv veckors ledighet,
(yes we DO love uppehållstjänst!)
ska räcka länge och förvaltas väl.

Tystnad alltså.
Och tagning.

söndag 7 augusti 2016

När det börjar dra ihop sig


Samma morgon som vi vaknar upp i våra egna sängar,
är hösten här.
Vi som landat i den ljumma sommarkvällen dess för innan, 
känner oss något överrumplade.
Det börjar dra ihop sig.
Mörkret tar över och det evighetslånga sommarlovet
känns inte längre så långt.
Kvarståendeprocenten av ledigheten är nere på knappa 3,5.
Typ nästintill inget.

Jag laddar upp inför hösten med ny kaffemugg, i somrigt marint.
Blå och vitt. 
Det är så mycket jag.
Den ska hjälpa mig att ta fram doften av sommar och minnas våra kvällsbad.

Jag köper ljus som doftar Sandalwood.
En doft jag inte kan få nog av.
En doft som ska avdramatisera det som komma skall.
Som ska få mig att glömma att sommaren ännu en gång runnit ur mina händer för fort.

Jag köper en halsduk för att vara snygg i julhandeln.
Och skidstrumpor på rea, för att hålla fossingarna varma nästa gång vi drar till Sälen.

Och jag köper en ny bikini -
i hopp om att få en sista liten ynka stranddag.

Amen.


fredag 5 augusti 2016

Fotsvett. Och storstadstankar.


Stockholm är sig likt.
Men också annorlunda.
På en och samma gång.
Vi bor på hotell över natten.
Ett stenkast från ett av mina gamla bostadskvarter, under åren i Stockholm.
Tjejerna där är sig lika.
Smala. Pimpinetta. Välsminkade.
Det känns som förr.
Då kände jag mig tjock i Stockholm 
(Jag vägde förvisso tio kilo mera)
men smal så fort jag kom hem.
Nu känner jag mig bara oversized.
Med någon dags orakad stubb i både armhålor 
och på ben.
Men okej. Ändå.

Jag tänker på hur många gånger jag gått längs Kungsgatan, 
Stureplan och Karlavägen. Nätter mellan lördagar och söndagar.
Givetvis på min vakt.
Men ändå en känsla av trygghet.
Att idag ens tänka tanken...
Det finns bara inte.

Vi flanerar omkring.
Gör Vasamuseet.
Och lite shopping.
Ser till att uppdatera mina avlagda löparskor med ny lätt fotsvett.
Och huvudet fullt av nya intryck.
Jag orkar inte ta så många kort.
Varken till familjealbumet. Eller bloggen.
Jag är yr. Och trött som en zombie.
Jag vet inte om det har med åldern att göra.
Eller fästingbettet för några veckor sen.
Jag är i vilket fall inte mig själv.

Men Stockholm är detsamma.
Fast ändå inte.
Amen.