söndag 14 juli 2019

När det skaver

Det skaver och kliar i kroppen.
Olustkänslan växer sig större.
Och kanske även tjurigheten.

Det är en sån där söndag, 
då jag cyklar ner till stranden för att koppla av,
men inte får ro.
En söndag då hjärnan vill prestera,
men kroppen inte kommer till skott.
När jag försöker vara social,
men inte orkar prata.
När jag önskar ta ett steg framåt,
men ramlar två tillbaka.
En söndag, då hela jag känner mig obekväm.
Som en trotsig treåring.
Fast i barnsitsen, på en kundvagn.
I en stickig, tajt jädra tröja....


Jag har nya löparskor.
Igen.
Som jag vill prova.
Men inte vågar.
Jag vill springa,
men är rädd för att ställa till det för ryggen.
Just när Gud är på semester.

Men tänk ändå.
Kanske, bara en liiiiten liiiiiiten runda.
Bara två kilometer.
Kanske tre.
Kanske?
Kan det vara så farligt?

Kan det vara så farligt att springa tre kilometer
och sen känna the flow och ingen smärta alls?
Och bara "råka" fortsätta lite till.
Fortsätta hela vägen ner till bryggan.
Doppa sig i evighetens hav.
Och känna hur hela kroppen och huvudet tvättas rena?
Hur skavet suddas ut?
Och kliet i kroppen, byts ut mot ett brett leende?
Känna sig fullständigt ensam en stund.
Fri.
Och med en rejäl dos feelgood istället?

Nä det kan det inte....
Och det kan vara värt en baksmälla dagen efter.
Iallafall en liiiiten.

Amen.





Hur svårt kan det vara?

Jag har en plan.
En semesterplan.
Om jag lägger mig elva varje kväll
och går upp klockan åtta,
så har jag laddat med bra många timmars sömn.
Då borde det inte kunna vara så in i Bengans svårt att dessutom 
hinna med en timmes promenad?
Och en timmes läsning?
Eller hur?

Då är det ju ändå tretton timmar kvar av dygnet?
Som man kan laga mat på.
Handla.
Umgås med vänner.
Åka till återvinningen.
Städa.
Blogga.
Äta glass.
Vattna växter.
Tjata på barnen.
Packa badväskor.
Packa upp badväskor.
Och hänga på stranden.
Inte nödvändigtvis, allt på en och samma dag.
Absolut inte.
Men ni vet, livet i ekorrhjulet...

Men det är svårare än man kan tro faktiskt.
Jag får riktigt piska mig själv för att röra på aktersnurran
och rocka loss en timmes promenix.
Jo på riktigt!
Amen Jösses, hur svårt kan det vara?


Och läsningen då?
Jo det haltas där också.
Även om böckerna är bra.
Även om böckerna äger en sån där villhöver-mer-känsla.

Bokhandeln på Riverside Drive...
En feelgood bok. Absolut.
Jag gillar. Och jag villhöver.

Vi är från samma by.
Hon och jag.
Författaren.
Våra vägar har mötts.
Flera gånger när hon var liten och jag var tonåring.
Vi känner inte varandra.
Men nyfikenheten över hennes böcker,
blir större, bara därför att.

Så jag struntar i att lägga mig elva.
Och vakna åtta.
Men strävar fortfarande.
Efter nio timmars sömn.
En timmes läsning.
Och en timmes vicka-på-rumpan-promenad.

Wish me luck!
I´m just saying.
Wish me luck!





onsdag 10 juli 2019

En gång var jag i Halmstad, två gånger

Trion är på äventyr.
Lämnar Skåne för Halland.
Lämnar Guldkusten för Bästkusten.
Strax efter gränsen - där landskapen möts -
hämtar vi upp mamma-slash-mormor.

Vi rullar vidare.
Med siktet på go´fika i Halmstad.
På goda bullar,
på ett ställe som stått på min bucketlist över ett år.

Ja men, ni fattar.
Det är nästan både religiöst och heligt.
Jag är grymt laddad.
Och har kört femton mil.
Vi är på väg att avverka den sista,
när mamma tittar på vägbeskrivningen och säger:
"Är du säker på att det är öppet idag? 
Här står det att det är stängt på måndagar"
Ridå ner.
Hela vägen till golvet.

Jag har förhört mig med bageriet på Instagram.
Kollat så att de inte har semesterstängt denna vecka.
Nädå, det är öppet som vanligt.....
Men jag har missat att de vanliga öppettiderna,
 innebär stängt söndag och måndag.


Fast vad säger man liksom?
"Haha, lika lång väg tillbaka?"
Eller "en gång var jag i Halmstad två gånger?"
Jodå, på måndagen står jag utanför och tittar in genom fönsterna.
Sen kör jag sex mil.
Hem till mamma.
Blir uppassad.
Och sover.


Och sen på tisdagen står jag där igen.
På trottoaren.
I en lång kö ringlandes utanför bageriet.
Utanför Feldt´s Bröd & konfekt.
Dreglandes över alla bakverk.
Över bullarna,
som försvinner i rekordsnabb fart.
Ja her.rej.is.ses vad folk handlar bullar!
Det borde nästan varit krigsransonering på dem.
När vi kommer fram till kassan,
finns det 1 kvar?!


Fast jag fattar åtgången.
Det gör jag.
Smaskiga, så det räcker och blir över.
Och efter detta besöket, funderar jag allvarligt på att viga all min fritid 
åt att lyckas baka lika goda bullar.
Jo, på riktigt!


Big Bro snor åt sig sista bullen.
Medans jag och lil´sis knaprar loss på goda skapelser av choklad.


Här är han.
En nöjd fikakung.
Och jag är nöjd jag också.
Även om jag hade drömt om bullfrossa.
Men jag snor åt mig en stor tugga av hans vaniljbulle.
Och efteråt vandrar vi vidare.
Bort till Feldts cykel och socker.
För köpa med oss en bulle,
till han-jag-är-gift-med-och-som-ännu-inte-fått-semester.
Fraktar den hela vägen hem till Guldkusten.
Och snor åt mig en fjärdedel av denna,
innan jag bjuder bort resten helt och hållet.

Go´fika.
Tillslut alltså.
Efter ett års längtan.
Och en jädrans massa mil.
Men jag hoppas snart på ett återseende.




fredag 5 juli 2019

Att älska i nöd och lust

Jag krälar runt i jordgubbslandet.
Med Isabella Löwengrips sommarprat i öronen.
Då och då,
ställer jag mig upp mellan raderna av bär.
Sträcker ut ryggen,
likt en varelse som delvis är pensionär.
Delvis gravid.
Det här är egentligen, 
inget för en rygg som min.
Men jordgubbsplockning.
Och sommarprat.
Ett måste.
Det blir inte somrigare än så...


Jo att fridfullt råka lägga sig på loungesoffan.
Under ett parasoll.
Och bara "råka" somna.
Det är sånt som också hör till.
Sommar och semester.

Sommar och semester.
Det är på riktigt nu.
Jag har passerat målsnöret.
Och vaggat in i ledigheten.

Och jag lovar.
Jag ska älska i nöd och lust.
I fyra och en halv vecka.
Jag ska älska dig, när du är stekhet.
När du får min hud, att bli så svettig,
att jag måste gå barfota nerför stranden och svalka mig i vattnet.
Jag ska älska dig, när du trilskas.
När du bjuder på regn- och tråkväder, 
så att jag måste rensa garderober.
Jag ska älska dig, 
för att du ger mig tid för mina nära och kära.
Jag ska älska dig,
när jag tjatar på mina barn.
Att få dem att läsa böcker,
 istället för att sitta framför skärmen.
Jag ska älska dig lite extra,
när jag får till en morgonlöpning med dopp.
När jag äter mjukglass.
Spelar spel med min familj.
Tar djupa andetag.
När jag får läsa en bok ostört.
Och när jag ska diska, städa och tvätta.

Jag ska älska dig!
I nöd och lust.
Jag ska älska dig S-E-M-E-S-T-E-R!
Jag ska älska dig, hela tiden.
💗





onsdag 3 juli 2019

Som en urpyst luftmadrass. I glassgubbekostym

Egentligen gillar jag inte luftmadrasser.
För jag blir sjösjuk då.
Åtminstone om jag guppar runt på en sån,
ute på havet.
Jag skojar inte!

Men just nu,
 har vi ändå nån form av pakt.
Jag känner mig precis som en luftmadrass.
En klen sådan.
En sån, där luften pyst ut
och det knappt är nånting kvar....

Jag vet inte exakt när det hände.
Men jag tror det var nånstans på motorvägen i söndags.
 Mellan Hörby och södra Lund.
Vid cirka 15.53-tiden.
Då jag somnade i passagerarsätet på en svart Volvo V70.
Det händer liksom nästan aldrig annars.
Att jag somnar när jag åker bil.


Så jag antar att luften försvann helt där.
Efter en minisemme i Kristianstadstrakten.
Kroppen min, 
hade kanske haft det för bra med 
hotellfrukost.
Bad.
Vackert väder.
Och god middag.


För efter lite spankulering i min gamla studentstad,
hittade vi hit.
Till Innergården.
Som är precis vad det låter som -
en innergård.
Med servering.
God italiensk mat på menyn.
Och ett underbart mottagande.
Ett nytt smultronställe helt enkelt.
Som jag gärna vill återvända till.


Pizza med chevré.
Hasselnötter.
Grönkål.
Och nektarin.
Bästa pizzan sen, 
förra årets päronpizza i Varberg.
(åh nu blev jag hungrig!)


Tjejen i grönt känner vi inte alls.
Faktiskt.
Men hon fick följa med på bild.


Men den här tjejen känner de flesta till.
Lil´sis.
Och återkommande modell på den här bloggen.


Fast hon är rätt trött på att vara fotomodell hela tiden.
Eller att jag ska fota allt, hela tiden.
Jag tycker nog att de är väldigt tydliga med det på den här bilden.
Han-jag-är-gift-med och lil´sis.
J-ÄT-T-E-T-Y-D-L-I-G-A!


Men det är tur att jag gör som jag vill.
Fortsätter vara en fotografpina.
Och bada i min inte-så-uppskattade-bikini.
Även om jag ser ut som en glassgubbe 
med höga tanttrosor.
Och inte längre har sexpack på magen.
Nä, jag gör lite som jag vill.
Faktiskt.

Men jag är skittrött.
Urpyst.
Och längtar efter semester.
På riktigt.

Hepp







söndag 30 juni 2019

Sånt man inte kan veta

Jag blickar ner på mina ben.
De är torra och fnöskiga.
Tårarna expanderar i ögonvrån.
Sväller och väller över ögats kant.
Benen.
De jag vaxade häromkvällen.
All by my self.
Det gick inte som jag kalkylerat med.
De är fortfarande stubbiga och har hårstrån som överlevt.
De är kvar.
Men hudfärgen är borta.
Alltid är det nåt.
Även om det blev rackarns fel.

Men det är inte därför tårarna faller.
Vi sitter på tåget. Jag och lil'sis
Tåget till Bromölla.
Ifö cup.
Och Big Bro.
För att se honom spela. Eller få se honom över huvudtaget .
Hela veckan har han varit på innebandyläger.
Och sen direkt försvann han till andra sidan Skåne.
Marsch pannkaka.

Det är inte heller därför jag gråter.
Jo jag har saknat honom,
det har jag.
Och jag kommer glädjas över att få se honom igen,
det kommer jag.
Men det tårarna,
det är helt och hållet Stina Wollters förtjänst.
Hennes sommarprat - wow.
Det är liksom helt omöjligt att inte bli berörd.
Eller gråta.
Även om jag sitter på ett tåg och försöker, obemärkt,
att torka mina våta kinder.
Utan att någon ser.
Det går sådär....
Fast det är ju sånt man aldrig kan veta.


När jag sitter där på tåget och gråter,
har jag heller inte en aning om att Big Bro´s och lagets kämpande 
just då, inte räcker hela den matchen.
Jag vet inte heller att matchen som vi senare kommer att heja och titta på
kommer att bli en vinnande sådan!
Att killarna ska spela i semifinal,
tillsammans med det andra Höllvikenlaget.
Att de kommer hoppa runt tillsammans hand-i-hand,
som kalvar på grönbete.
Medans stolta föräldrar hoppar och klappar händer av glädje.
Jag vet inte,
 där på tåget,
att vi ska börja tissla och tassla.
Om att kanske, kanske kommer våra killar mötas i en final.


Och ingen vet alls, 
att de kommer vara så nära.
Sååååååå nära!
Att mötas om ett guld och ett silver.

Men det blir inte så.
Och det kan förstås ingen annan heller veta.
Att det kommer bli ett silver.
Och en fjärdeplats.
Nä det är sånt man inte kan veta.

Och även om det blir en del besvikelser.
Och spruckna förhoppningar.
Så kommer det vara kämparanda.
I trettio graders värme.
Och en fantastisk insats av dem alla.
För det kan man veta.
För jag blev själv helt slut av att sitta och heja i en solstol.
Jodåsåatt.

onsdag 26 juni 2019

Fästligt på midsommar

Det är kanske dags att redovisa midsommar.
Efter att bilderna gonat till sig lite, 
i färdig-redigerade-boxen.


Ungefär såhär såg det ut!
Nio glada vuxna i en koregraferad skål.
En tionde vuxen bakom gluggen.
Och fem barn som mest hängde över mobiltelefonerna.
Men ändå välvilligt tittade ut vid lekarna och måltiderna.
Framförallt om den innehöll efterrätt.


Snyggaste killen,
 med midsommaraftons snyggaste tisha!

 


Och två sköna bönor.
Tillsammans med två somriga glasstårtor.


Jag sa ju det.
Efterrätt - lika med - socialisering.
Men det är så det är med ungdomarna,
nuförtiden.
De har fullt upp med att lösa olika strategier,
 i en värld, som vi föräldrar inte riktigt förstår


Medans vi försöker använda våra strategier,
gällande saker vi inte heller har koll på.
Tex det här med ålderssyn när solen skiner.
Vadå, less is more?

Men jag kommer minnas denna midsommar på så många andra härliga sätt.
Glädjen.
Skratten.
Lekarna som plockar fram barnsinnet. Och tävlingshornen.
Tjejernas sug efter revansch nästa år.
De tappra försöken, att lära gamla hundar flossa
Och Karsten Torbjers snapsvisor.

Nu kåmmer sommarän, ällt känns så brä!
Kåm brännemäned.
Tåfflor av Foppö och flintä vär dä´
Kåm hellregn och sunkig playa
Kåm myggbett och bajemaja
Kåm tyska nudister, kåm dyng-e-räk
Ute vår häge

Alltså, jag är inte så bra på sånt där.
Att dricka alkohol.
Men jag sjunger gärna snapsvisor.
Även om hellre, än bra.
Så, så mycket festande för min del blev det inte.
Det fästligaste var kanske ändå, fästingen.
Den som våldfördes sig in i mitt knäveck.
Inte så fästligt alls egentligen.
Det var nog snarare hans åsikt.
För jag tyckte inte att just DET, var något fästligt alls.
Faktiskt.
Inte det minsta.

Men det andra.
High five!