fredag 15 juni 2018

Psalm för skolgårdar


Det känns i luften
Det hörs bland folk
Att junivinden kommer 
Att allting börjar om
Då rasa vintern
Mot tomma torg
Nu grönskar träden 
På gårdar av betong

Låt gränserna falla
Låt skolgårn bli tom
Låt sommarn få ha sin gång........

Det råder skolavslutning.
På en skola för mina barn.
På en annan för mig.
Jag cyklar stressat till skolan som ett jehu.
Får en bitsk kommentar från en äldre man som är ute med sin hund.
Okopplad.
Ringklocka finns?!
Gnäller han.
Ja och koppel finns också!!
Gnäller jag tillbaka.
Nä man "muckar" inte med en försenad kvinna, i sina bästa år.
Som haft en sämre morgon och redan "muckat" hemma med någon 
om håruppsättningars vara eller icke vara.
Fläta. 
Tofs. 
Ratad önskan ny fläta.
Och sen en traumautlösande uppsatt tofs. 
Igen.
Och en mamma som sjunker ner till en mognad a´la´ en fyraårings.

Så av förklarliga skäl finns det ingen bild från 
skolavslutningsuppklädda 
(kan vara bloggens längsta ord genom tiderna?)
barn från den här familjen.
Eller bild på någon smashing jordgubbstårta.
Jo jag ägnade en bra stund igår kväll för att baka cupcakes.
Fyllda med jordgubbar och vaniljkräm.
Men det baket helt gick åt skogen
(händer mig sällan, men irriterar mig desto mera)
Så den enda smash jag ville göra efteråt, var möjligtvis att smasha dem i väggen.
Eller diskhon.

Men det blir skolavslutning ändå.
Med blanka, känsliga ögon.
Fast jag inte är åskådare till mina egna biologiska barn.
I år.
Och utan hembakat...

.....Det går bland höghus
En stilla sång
Om länder som förvandlas
Om allt som börjar om
Kom ljusa nätter
Låt oron gå
Låt juniregnet skölja
Den jord vi har till låns

Och gå över gränsen 
Snart finns ingen sån 
Låt sommarn få ha sin gång


#manmåstebaraälskadenlåten
#ochoskarlinnros
#amen









tisdag 12 juni 2018

Kuddar och kvinnfolk

Det är tisdag. 
En helt vanlig tisdag.
Det är ett hav av svarta konstgräspluppar i hallen.
Och en zombietrötthet, 
som kräver en liten skopa i Nutellaburken för att orka att träna.




Helst av allt skulle jag vilja somna ute på trädäcket.
Eller i soffan där ute.
Jo efter fem, sex års velande (herregud-det-kan-ha-varit-längre) om loungemöbler,
så har vi blivit med ett möblemangkit.
Samma dag som regnmolnen visar sig.
(Så opassande)
Vi hade ju förvisso, med en stor skopa oro, 
trott att större delen av sommaren skulle passera innan vi blev med möblemang.
Så kanske dumt att gnälla trots allt.

Men ikväll är vinden ljum.
Och solen på halvfart.
Så vi inviger´t.
Lil´sis vill göra stylish. 
(Hon vill göra allt stylish numera. 
Och helst berätta för mamman-i-huset vad denna ska ha på sig.
Men DÄR är gränsen passerad. P-A-S-S-E-R-A-D!)
Så hon går in, snor åt sig kuddarna i vardagsrummet.
Och gör loungehörnan stylish.

Kuddar och kvinnfolk, tänker jag.
Det måste vara nåt i generna.

måndag 11 juni 2018

När det är dags att stilla er nyfikenhet

Okej, nu är jag inte sprickfärdig längre.
Bara glad och nöjd.
Och tacksam.
Och totalt förälskad i mina gula byxor och volangtopp.
(Det trodde jag inte när jag såg dem första gången. 
Men allt är inte som man tror, att det ser ut att vara)

Men för er som varit nyfikna.
Här är jag.
Feeling like a covergirl.
En före. Och tre efter.
Och om man kollar här
finns det ännu fler fina bilder.
På mig och Johanna.
Och shit vad snygg hon blev! 
Denna fin tjej som jag fick hänga med hela dagen.
Som ett vackert skogsrå.



                                                                                            (foto lånade från Att vara någons fru)


Japp.
Gör-om-mig-för-en-dag!
Så himla glad att jag fick denna möjlighet.
Och jag har lärt mig en hel del.
Att våga vara mer än grå.
Att jag ska klippa lugg nästa gång.
Och att jag är vacker när jag ler.

Sen ska jag bara träna på att gå i mina nya pumps.
Och kolla in sminktips på youtube!
Men jag är såååå peppad!


söndag 10 juni 2018

Ibland ska man akta sig för att önska saker


Det är lite meditativt, det där.
Att smyga barfota omkring i trädgården.
 Under blå timmen.
Och dela ut livets vatten till våra små växtvänner.
I stillhet.
Och tystnad.

Här har det inte kommit en droppe regn på säkert fem veckor.
Till och med jag önskade lite regn tidigare idag.
När nackhåret blev blött,
av hushållssysslorna.
Och allting klibbade.
Men sen ändrade jag mig på den synpunkten.
Väldigt mycket faktiskt. 
När jag och lil’sis sportade strandtennis, 
tre-i-rad och tjugotvågradiga bad nere på Bästkusten.

Och man ska akta sig för att önska saker.
Som man inte tänkt igenom riktigt.
För det kan vara så att det slår in väldigt olägligt.
Som till exempel just med regn.
Med droppar som kommer lagom tills man trycker ner avtryckaren på kameran.
Och som håller i sig, i princip hela familjefotograferingen.
Sen bara - bortblåst.

Så nu kan vi säga att det har regnat här nere.
I södraste Södern.
Även om det knappt var lönt.
Och vid helt fel tidpunkt.
Men droppat har det.
Så där lite lagom uppfräschande för hyn.

fredag 8 juni 2018

Om ni är nyfikna, då ska jag berätta att jag är sprickfärdig

Den här veckan är det inte reda med nånting.
Det är förbaskat trevligt, det är det.
Men reda och tråkig vardag, 
det är det INTE!

Igår var det studentdags,
för byns absolut bästa kille!
Och jag vet vad ni tänker, det tycker väl alla om sina barn.
Eller vänners barn. 
Såklart.
Det gör förvisso inte jag.
Det tycker jag bara så om den här killen.
För mer reko kille, får man leta efter.
Med både stearinljus och strålkastare.
Han är en sån där kille som alla känner sig bekväma med -
barn, vuxna, jämnåriga och gamlingar.
En sån där kille som är klok, smart, ambitiös och genomsnäll.
Sen att jag råkade vara hans stora idol och BFF, 
när han var två-tre år - det försämrar ju inte saken



Så det var party med andra ord.
Igen.
Och medans Big Bro och han-jag-är-gift-med förde student och skuta i hamn,
sippade jag och lil´sis på bubbel
(ja, ni kan vara helt säkra på att det var alkoholfritt i hennes).
Och jag som köpt en klänning dagen till ära,
lät den hänga kvar i garderoben.
För att istället svassa runt en av outfiterna,
som jag fick med hem från CountryDreams i tisdags.
Jo det ska jag säga er,
att där hittade jag nåt som jag skulle kunna vilja gå i 24/7.
Men det kan jag ju inte visa nu.
Och om ni är spända på att se bilderna förvandlingen i de småländska skogarna,
så ska jag säga att jag själv känner mig sprickfärdig av nyfiken.
Men vi får ge oss till tåls.
Tål-am-od.


Och nu är det fredagskväll.
Och jag trycker i mig glass en timme innan midnatt.
Kör en tvätt.
Och redigerar bilder.
Jag ligger back på det där.
Så det är lika bra att köra i gång nattpasset.

Tack och uppesittaregodnatt!
Och amen.


onsdag 6 juni 2018

En helt ovanlig tisdag

Man blir lätt vimsig i pannkakan,
när man nyss avslutat helgen.
Jobbar sen en dag och är ledig två.
Amen tisdag blir som lördag liksom.
Och onsdag blir som söndag.
Typ.

Igår var det ingen vanlig tisdag.
Nä, ingen sån där, då tre-fyra sexåringar ropar mitt namn samtidigt,
större delen av dagen.
Nä, det var mer en sån där jäkligt ovanlig tisdag.
Faktiskt.
En tisdag långt ute i de småländska skogarna
med idylliska trähus längs vägen.
En tisdag i Emmas fantastiska gamla skola.
Med Gör-om-mig-styling och fotografering på schemat.
Med det största sminkförråd jag nånsin sett - IRL
(själv äger jag två eyeliner, två mascaror, en ögonpenna och ett läppglans)
och en massa kläder jag vanligtvis kanske inte provat i en butik.
Men hon har ju verkligen öga för sånt, Emma.
Ser hur saker och ting kommer se ut - på nolltid.

Så där svassade jag omkring.
En helt ovanlig tisdag.
Gjorde lika lite själv som en primadonna.
Och jag måste säga det -
jag gillar, verkligen, VERKLIGEN sådana ovanliga tisdagar.
Sådana kan jag tänka mig flera av.
Absolut!


Men idag är det hemmahäng.
Och det enda traditionella vi gör på nationaldagen 
är att mumsa glass och jordgubbar.
Men det är sen gammalt.
Förstås.

måndag 4 juni 2018

Jag vill inte känna att jag ångrat nåt


Det är sand på golvet.
Små jäkliga sandkorn som fastnar på svettiga fötter.
Jag älskar sand, det gör jag.
På stranden.
Men på golvet - nä.

Det spelar ingen roll att jag dammsög igår.
Kornen letar sig fram på något mystiskt sätt i alla fall.
Smyger in i hörnen om kvällen,
för att sen krypa fram igen på dagen.

Men det är ändå värt det.
Svettiga fötter med sandkorn - inomhus.
För jäsiken vad vi hängt där nere i helgen.
Morgondopp, kvällsdopp och evighetslånga strandtimmar med ännu fler dopp,
i en enda skön potpurri.

Hela huset är fullt med måsten som vi puttar åt sidan.
Så länge.
Tills det regnar.
Då ska jag ta tag i överfulla förråd.
Göra mig av med saker som ej längre behövs.
Men det får vänta.
Om så blir, först i november.
Jag vill inte känna att jag ångrat nåt.
Att jag inte njutit sommar så att det räcker.

Så vi kommer fortsätta med kvällsdopp.
Middagar på stranden.
Och låta barnens rum, få se för jäkliga ut.

Jag vill inte känna att jag ångrat nåt....