fredag 20 september 2019

Hösten tar. Och hösten ger


Jag drar filten över mig i soffan.
Känner kylan komma ikapp,
med avslappningens hastighet.
Djupa andetag.
Och barnens röster, som glider allt längre och l-ä-n-g-r-e ifrån...

Fredag eftermiddag.
Med obligatorisk fika och finkaffe.
En koffeinkick med socker.
En förväntad high-speed-kick som går i graven.
Och en urtrött mamma som förlorar kampen.
Mot soffans nedsuttna dynor.

September skördar offer.
Kollegor som trillar till höger och till vänster.
Omsluts av förkylningstidernas breda käftar.
En.
Två.
Tre.
Poff!
Och jag blir ensam ordinarie idag.

Höstens mysiga närvaro är här.
Med familjemedlemmar som turas om att känna sig hängiga.
Med träningar som ställs in.
Och löparrundor som aldrig springs.
Med fötter i storlek fyrtioett,
 som vägrar strumpor innan oktober.
Med varm choklad med Xanté -
för att värma insidan, då utsidan är så kall.
Där jakten på många steg, 
byts ut mot vila och många timmar sömn.
Och där en brunbränd snärta,
förvandlas till en smågnällig tant.

Ja herregud,
vad hösten tar
och hösten ger.
Det är visst det som kallas livet.






tisdag 17 september 2019

Den där om Finlands bästa bärplockerska

Det är förvånats värt få, som hört av sig
och frågat vad vi gör med alla hallonen.
Vilket,
får mig osökt,
 att tänka på de där gamla historierna:
Vad heter Finlands bästa bärplockerska?
Alla Hallonen
Vad heter Finlands sämsta bärplockerska?
Inga Lingonen

Men hallonen alltså
Jo vi hamstrar.
För att pynta lil´sis morgongröt.
Så länge vi bara kan.

För med rätt pynt lyckas jag göda 
våra barn med lite nyttigare frukostalternativ.
Hallonpynt till lil´sis.
Och mangopynt till Big Bro.



Havregrynsgröt 2.0.
I kastrull.
Så kräm-ish!
Och så mycket mer mättande-ish!
Ett tips från en av mina bästa och finaste vänner.

1 dl havregryn
2,5 dl vatten
En gnutta salt
Och gnutta vaniljpulver/socker

Låt ovanstående koka upp
och vispa därefter i ett ägg.
Häll upp på tallrik.
Pynta med gott pynt.
Och omslut gärna med havremjölk.

Så nu vet ni vad,
 vi gör med Alla Hallonen!

Hepp!


söndag 15 september 2019

Vad man hinner på en lördag

Det är inte klokt vad man hinner mycket 
på en lördag.
Ibland.
Man hinner till exempel köra bil,
tur och retur,
 längs hela skånska västkusten.
Och åttiotre procent av den halländska.
Man hinner förbanna sig över att det inte finns något Subway
längs e-sexan.
Och förbanna sig lite till när man ger sig in på okända gator
i Halmstad, som är avstängda.
Så avstängda,
att man beslutar sig för att parkera på tre-kronor-i-timme-parkeringen
vid Feldts Bröd & Konfekt.
För det är den enda man känner till.
Och likväl passa på att springa därinom
 och köpa bullar i påse när man ändå är ute och ränner i stan.
Sen hinner man med att bränna två tusen i Ullared,
under två timmar.
 En lördag kväll.

Men där mellan Halmstad och Ullared -
där hinner man rätt mycket annat osse.
(också på bredskånska)


Man hinner till exempel fota bröllop.
Och då tänker ni:
A. Men du fotar inte bröllop!
B. Och det där är ju inte du som står bakom kameran!

På utropstecken A svarar jag:
Nä, det gör jag egentligen inte. 
Men det här bröllopet hade jag på nåt sätt indirekt sagt jag till för många år sen. 
Och så jag känner sällskapet och miljön såväl, att jag inte kunde säga nej.
What a place!

Och på utropstecken B säger jag:
Nä, så långa slanka ben har jag inte fått.
(Och i ärlighetens namn, 
har jag inte vågat prova jeansen efter semestern ännu.
Jag lever endast i klänning, kjol och grenhängare.)
Men den här fotografen och konstnären är väl värd ett 
förevigande.
Så oerhört coolt att ta porträtt på detta sätt!
Jepp, I´m impressed.



Men här har vi dem.
Turturduvorna.
Innan de blir herr och fru.
Make och maka.
Så fantastiskt fina båda två!
Det är nåt speciellt med bröllop.
Det är det.
Det är så vackert och högtidligt.
Och om jag inte hade haft fullt upp 
med tekniska prylar i mina händer,
hade de små tårarna i ögonvrån
förvandlats till stora krokodiltårar 
längs mina kinder.

Såååå fint allting!
Denna kärlekens dag.

Hjärtligt amen.




söndag 8 september 2019

Kalaskul hos Sveas

  

För två veckor sen hängde vi här.
På Sveas karamellkokeri.
För att i efterhand, 
låta lil´sis få fira sin tioårsdag med några tjejkompisar.


Den här mannen,
som inte bara är en hejare på att koka karameller,
fick tjejerna att skratta konstant under en och en halv timme.
En riktigt kalaskul kille, helt enkelt!



Lil´sis fick bestämma färg och smak.
Resultatet?
Gula hallonkarameller.
Och blåa med colasmak.
Inget konstigt alls.
Faktiskt.



Egentligen blev jag och han-jag-är-gift-med uppmanade
att gå och sätta oss på nåt fik så länge,
eftersom det var en hop rediga töser som han hade å göra med.
Men jag var minst lika road som tjejerna
av hans humor.
Hans historier om dåtidens sockerproduktioner.
Och hur man gör egna karameller.
Förstås.


Så vi hängde kvar där.
Serverade pizza.
Kollade in tjejernas kreativitet.
Och tyckte att det blev ett kalasbra partaj,
helt enkelt.


Tummen upp för Sveas alltså!





lördag 7 september 2019

Om man tänker efter, så har vinrött aldrig varit min färg

Det är förvirrande tider nu.
Föräldramötena avlöser varandra.
Och axlarna kryper högre och högre upp.
I växande takt med leendet, 
som höjer sig över kindbenen.
Lil´sis kränger på sig tjocka stickade tröjor innanför dunjackan,
medans jag envisas med kjol och bara fötter.
September, 
du är så attans förvirrande.


De senaste fem åren har jag sprungit Midnattsloppet.
Med huvudvärk.
Dåliga knän.
Med orolig mage.
Eller svidande hals.
Flera av gångerna har jag bestämt mig för att fullfölja planerna,
bara några timmar innan.
"Löpa" loppet ut.

Det är sån jag är.
Prestationsbenägen.
För om jag säger att jag ska göra nåt,
då håller jag det.
Då låter jag pannbenet styra.
Över allt annat.

Fast ikväll får jag kasta in handduken.
Eller tishan.
Försöka inse att det är okej att bryta.
För att slippa ge ryggen en ordentlig baksmälla.

Men det är inte så lätt att lämna w.o.
Att bli besviken på sin kropp.
Jag letar efter riktiga orsaker.
Som ösregn - som valt att utebli.
Eller förkylning, som inte är så farlig.
Eller..... eller nåt annat...

Men det är bara att gilla läget.
Försöka lära sig att det är okej.
Och att det kan vara gött att käka grillat.
Eller glass.
På sofflocket.
Istället.

Och om man tänker efter, 
så har vinrött aldrig varit min färg.
Ändå.

lördag 31 augusti 2019

En sista suck

Tiden rullar på.
Går för fort.
Sommarmånadernas slutgiltiga dag är här.
Augusti drar en sista suck.
Jag och min träningsvärksfyllda kropp
omfamnar den ömt.
Vill så gärna hålla kvar dagarna på stranden,
lite, lite till.

Jag löper linan ut.
Kramar ur augusti in i det sista.
Min nedgångna, fallfärdiga solstol får än en gång 
bära min sommartyngda kropp på stranden.
Den som ännu en gång får fyllas med Ballerinakex
och kaffe på termos.


Efter kvällsmaten ligger jag kvar i soffan därute.
Läser ännu en bok.
Inser att sådana här stunder ute i friska luften, snart är slut.
Inser hur jag sista tiden börjat reflektera över de olika författarnas språk.
Vad jag som fångar mig.
Vad som känns hafsigt.
Och hur jag själv skulle vilja författa.
Jo författa.
Jag tror fasen att jag skulle vilja det.
Författa.
Skriva om något.
Men jag vet inte om vad.

Amen.





lördag 24 augusti 2019

En clown och ett hallonmonster

Det börjar redan sina i förrådet.
Så blir det när man hinkar i sig flertalet,
redan till frukost.
Inget är som fredagsfeeling.
Semester och ledighet i all ära,
men att gå av en veckas gott jobb och ha hela helgen framför sig,
den känslan är nåt alldeles speciellt.


Fredag eftermiddag
och vi försöker återställa ordningen.
Hon-som-stoppar-lika-många-hallon-i-munnen-som-i-byttan.
Hon-som-blivit-beroende-av-hallon-till-frukost.
H-o-n alltså.
Osså jag.


Vi vandrar runt i hallonodlingen.
Hon, hallonmonstret.
Osså jag.
Clownen.
Clown tänker ni?
Jo förra terminen kom en av mina elever fram till mig.
Pekade på min randiga tisha och sa:
Therese, varför är du utklädd till clown idag?
🤡


Jag älskar de där stunderna.
Fredagsfikorna.
Egentligen kanske jag inte alltid är så sugen,
 på att trycka i mig en kageslarver.
Jag som börjar mitt nya liv varje måndag
och som lyckas låta det gå åt fanders samma dag,
är inte alltid sugen på kakor.
Om det inte gäller nybakta bullar förstås.
Men jag vägrar sitta smutta på en kopp kaffe bara.
Jag vill vara en förebild för mina barn.
(nu kommer några tycka att jag är dum i huvudet,
som uppmuntrar mina barn att äta sött)
Jag vill att de ska förstå att det är glädje och kärlek
och alldeles ok att äta kakor ibland.
Det är okej att njuta av livets godsaker
och att tillåta sig älska sin kropp.
Min mamma har aldrig hållit på med några dieter
och jag tror det är därför som jag är så positiv och trygg i min kropp.
Och jag vill att mina barn ska känna samma för sina kroppar.
Att de duger.

Jag älskar de där stunderna när vi sitter kring fikabordet
och vi lyssnar på varandra.
Då vi kramas lite extra.
Och lär känna varandra ännu mer.

Gud vad jag kommer sakna de där stunderna.