onsdag 26 juni 2019

Fästligt på midsommar

Det är kanske dags att redovisa midsommar.
Efter att bilderna gonat till sig lite, 
i färdig-redigerade-boxen.


Ungefär såhär såg det ut!
Nio glada vuxna i en koregraferad skål.
En tionde vuxen bakom gluggen.
Och fem barn som mest hängde över mobiltelefonerna.
Men ändå välvilligt tittade ut vid lekarna och måltiderna.
Framförallt om den innehöll efterrätt.


Snyggaste killen,
 med midsommaraftons snyggaste tisha!

 


Och två sköna bönor.
Tillsammans med två somriga glasstårtor.


Jag sa ju det.
Efterrätt - lika med - socialisering.
Men det är så det är med ungdomarna,
nuförtiden.
De har fullt upp med att lösa olika strategier,
 i en värld, som vi föräldrar inte riktigt förstår


Medans vi försöker använda våra strategier,
gällande saker vi inte heller har koll på.
Tex det här med ålderssyn när solen skiner.
Vadå, less is more?

Men jag kommer minnas denna midsommar på så många andra härliga sätt.
Glädjen.
Skratten.
Lekarna som plockar fram barnsinnet. Och tävlingshornen.
Tjejernas sug efter revansch nästa år.
De tappra försöken, att lära gamla hundar flossa
Och Karsten Torbjers snapsvisor.

Nu kåmmer sommarän, ällt känns så brä!
Kåm brännemäned.
Tåfflor av Foppö och flintä vär dä´
Kåm hellregn och sunkig playa
Kåm myggbett och bajemaja
Kåm tyska nudister, kåm dyng-e-räk
Ute vår häge

Alltså, jag är inte så bra på sånt där.
Att dricka alkohol.
Men jag sjunger gärna snapsvisor.
Även om hellre, än bra.
Så, så mycket festande för min del blev det inte.
Det fästligaste var kanske ändå, fästingen.
Den som våldfördes sig in i mitt knäveck.
Inte så fästligt alls egentligen.
Det var nog snarare hans åsikt.
För jag tyckte inte att just DET, var något fästligt alls.
Faktiskt.
Inte det minsta.

Men det andra.
High five!






måndag 24 juni 2019

Ny vecka. Ny diet

Jag orkar inget annat än att ligga kroklång i loungen.
Loungen - bästa platsen på jorden.
Enligt mig.
Eller åtminstone för det mesta.
När man kan frottera sig i ett täcke och en ny bok.


Det är ny vecka.
Ny måndag.
Och ny diet.
Det låter mer avancerat än vad det är.
Varje måndag börjar jag mitt nya liv.
Alltså jag bantar inte,
för jag vet faktiskt inte hur man gör.
(okej man ska inte dricka läsk och äta godis, men annars?)
Men jag strävar efter att leva lite nyttigare.
Lite hälsosammare.
Och med lite mindre onödigt sockerintag.

Det brukar gå bra.
Om man tycker det är bra, 
när det smyger sig redan samma kväll.
Idag smyger det sig redan vid niotiden.
På förmiddagen.
När någon vänlig kollega bryggt nytt kaffe
och jag inte kan motstå en kopp.
Rikligt blandad med havremjölk.
Och en skvätt honung.
För det är så jag dricker det.
Med mycket annat.
Och just lite kaffe.



När jag kommer hem, går det som för Stenmark.
Utåt.
Med cola!
Nån chokladbit.
Nötter.
Och överbliven födelsedagstårta från igår.
Det är liksom ingen hejd på det hela!
Men på riktigt?
Vem kan slänga kvarlevor av den sötaste tioårstårtan i mannaminne?
Ja inte jag, inte.
Det blir pass på den.

Så,
det var måndag det.
Och snart kommer tisdag.
Och jag är grymt laddad för semester.
Men håller ut ett tag till.

Hepp!


lördag 22 juni 2019

En etta och en nolla. Och ett födelsedagsbarn

Jag vaknar klockan åtta,
av ett bitchigt mobillarm.
Lil´sis fyller tio!? 
Etta. Nolla!
Och han-jag-är-gift-med har lovat det lilla flickebarnet
 att vi ska sjunga för henne i sängen senast halv nio.
Iallafall om man ska tro lil´sis.
Och eftersom jag inte vågar annat så ringer larmet just då.
Klockan åtta.
För att jag ska hinna ner och köpa bullar och donut.


Tio år alltså.
Då önskar man sig en air track.
Pennskrin.
Pennor.
Vita kortstrumpor.
Och lite annat smått och gott.
Men allra, allra mest önskar hon
att vi köper våra goda vänners grannhus.
Som just nu ligger ute till försäljning.
Jodåsåatt.
Det var någon som klämde just den idéen förra helgen.
Att flytta in vid sidan om och göra hål häcken.
Så att en jäääääääättelång air track kunde förbinda oss alla åtta.
Eller framförallt de två glada gymnasttjejerna i vardera hus.
Yeay!
Amen jag fattar.
Drömmen liksom.
Och vetskapen om att få jäkligt goa grannar på köpet.
It´s an offer, which is hard to refuse...

Fast väldigt mycket dyrare ändå.
Och smått omständigt.
Och så älskar jag inte att flytta.
Det är så jäddrans jubbigt.

Men önska får man göra.
Och jag önskade sovmorgon imorse -
efter en rolig midsommarafton
(den får vi ta mer om sen)
- men det blev inte så för mig.

Man kan visst inte få allt här i livet.
Men hon verkar nöjd med dagen ändå.
Trots vi ska bo kvar där vi bor.
Och trots att hon fick tvångsstäda lite inför morgondagen.
För imorgon kör vi tioårskalas på riktigt.

Tio år alltså.
Hur sjutton, kan tio år gå så snabbt?
💗



torsdag 20 juni 2019

Det är nu det händer

Min hjärna känns som köttfärs.
Den rymmer så mycket tankar just nu.
Som snurrar runt.
Som köttfärssås i karusell-de-kaffekopparna.

Det är varmt.
Det är klibbigt.
Enligt min hormonella (självutnämda) kurva, 
så är det förtidigt för klimakteriet.
Det kan vara så att jag yppat liknande ord i personalrummet.
Varpå en lokalvårderska på avstånd skrattar och säger:
Jag känner precis likadant!
Och jag är bara trettiofem!

Genast känns det bättre.
Det gör det.
Bara sommarsvett alltså.
Inget att oroa sig för.
Bara sommarsvett.


Vid den blå timmen cyklar jag ner.
Ner till stranden.
Bryggan.
Svalkan.
Och friheten.
Till den mest terapeutiska plats jag vet.
Där jag brukar rena min kropp.
Från bekymmer.
Tankar.
Och köttfärssås. 

   

På forten huserar de.
Kidsen.
De där, med ena benet på väg in i vuxenlivet.
Och det andra, fortfarande tillhörandes ett barns.
Jag inser att han är där nu.
Inte fysiskt.
För han är hemma framför datorn.
Men att han när som helst kommer vilja sitta på de där forten.
Där hans jämngamla redan befinner sig.
Där hans jämngamla, 
nyfiket dras till de äldre killarna som också huserar där.

Han kanske snart är där.
Medans jag är mil ifrån.
Jag som precis är i fasen, bada-själv-med-kompisar-på-dagtid.
Den fasen.
Den fasen brottas jag med nu.
Släppa lite kontroll åt gången.
Frihet under ansvar.
Lite i taget.

En erfaren kvinna säger till mig:
Sommarlovet mellan sexan och sjuan?
Det är då händer...

Exakt vad som kommer hända,
det vet jag inte.
Men när jag spanar runt omkring mig i blå timmen,
inser jag det är inte långt kvar nu.
Tills nyfikenheten tar över.
Och spänningen.
Kanske inte denna sommaren.
Men snart.

För det är nu det händer.
Förändringen.
Och jag kan välja på två saker.
Binda fast honom vid Fifa-spelet.
(just nu känns det som en bra idé)
Eller bara försöka hänga med i utvecklingen.
Mötas på mitten.
Visa att vi finns.
OCH röra oss ute på byn






torsdag 13 juni 2019

En smula skryt. Och enorma mängder stolthet


Vi är i hamn.
Matsäckarnas tid är förbi.
And we made it.

Det är skolavslutning.
Och idag firar jag den med mina barn.
En lämnar lågstadiet.
Den andra mellan.


En dag som jag är så himla glad över att jag får vara med om.
Att jag just denna dag, befinner mig på rätt ställe.
Bland solsken.
Leenden och glädje.
På en avslutning som håller så fantastiskt gott mått.
Det här vår riktiga nationaldag.
Där alla får vara med.
Och känna högtidens vingslag.
Dofter. 
Nyfikenhet. 
Och vänskap.


Så kliver han upp på scenen.
Helt oväntat.
Och får ta över utmärkelsen som en av fyra av skolans ambassadörer:
...."för sitt trevliga sätt gentemot kamrater och vuxna.
De har alltid ambitionen att göra sitt bästa,
 för att vara goda förebilder här på *****skola"

Då rinner tårarna längs min kind.
Länge.
Och lite längre till.
Av glädje.
Och stolthet.

Att få en utmärkelse som ambassadör för sitt sätt att vara,
är för mig större,
än få Nobelpriset i kemi.
För oss är det inte viktigt att man bli fotbollsproffs,
städare eller hjärnkirurg.
För oss är det viktigaste i livet,
att våra älskade ungar är goda kompisar.


Sådana dagar måste firas.
Med sushi.
Ett kusinbesök från Stockholm.
Ett bad i havet.
Och en hederlig jordgubbstårta.
Såklart.
💗

Stolt som en tupp.
Med det bredaste leendet på läpparna.
Det är jag det.

tisdag 11 juni 2019

En tråkig jäkla pastasallad

Dessa sista skoldagar,
ligger kniven lite närmre strupen.
Det är utflykter och roligheter till vänster och höger.
Åt sidan. Och diagonalt.
Uppskattningen från såväl föräldrar som barn i den här familjen, är total.
Fast mammans skräck att missa matsäck, är allt annat än minimal.


Det är nära den här gången.
Riktigt, riktigt nära.
Jag har full koll på morgondagens matsäck till Big Bro.
Men att lil´sis också ska ha.......
*trumvirvel*
*låååååång trumvirvel*
.....har jag missat!
Ka-boom!

Men jag har turen och förnuftet på min sida
Jag lägger, omedvetet, ner rejäla doningar i kassen
Allt som iallafall innefattar,
en-tråkig-jäkla-pastasallad!
Jo det är nåt sånt han mumlar, när jag kommer hem.
Kronprinsen av tonårshormoner.
Till henne - Drottningen-av-tålamod.
Hon, drottningen,
 som under fyrtio minuter trycker på återuppringningsknappen.
För att ställa frågan, med båda benen, stabilt ståendes på Icas klinkersgolv: 
Vad önskar herren sig i lunchmatsäcken imorgon?

Svaret uteblir.
Så jag slår till på den utflyktssallad,
som kidsen är absolut mest bekant med.
Korvsallad.
Med pasta.
Den som räddat hungriga utflyktsmagar,
så många gånger tidigare.


Korvsallad   3-4 pers
1 pkt Txistorrakorvar 
1 pkt bacon
250 g pasta
1 paprika
1 pkt körsbärstomater
1 gurka

1. Koka pastan.
2. Klipp eller skär baconet i bitar och bryn i en stekpanna.
3. Skär korvarna i "slantar" och stek dem lätt.
4. Skala gurkan, dela på mitten och kärna ur. Skär i mindre bitar.
5. Dela tomaterna och paprikan i lagom bitar
6. Häll ner allt i en skål och blanda runt!

Sås:
Blanda 2 dl creme fraiche
med sötsur sås efter tycke och smak.


En tråkig jäkla pastasallad alltså.
Som räddat många utflyktsmagar.
Räddat lil´sis morgondag.
Och räddat min egen heder.

lördag 8 juni 2019

Same, same - but different

Det är lördag. Fast Big Bro tror att, det är söndag.
För han har varit ledig sen i onsdags, medans hans föräldrar jobbat en klämdag.

Det är en dag när det är mest moln,
fast det utlovats hyfsat mycket sol.

Det är en fotbollsmatch, då en kille som brukar stå i mål,
får lira ute på plan.


Det är en lördag, då jag tror mig ha fått en rejäl finne på huvudet.
Men sedan inser att det är en ömmade bula med sårskorpa.
Från igår.
Då jag lyckades tjonga headet rakt upp i hörnan av en bokhylla.

Det är en kväll, då jag och lil´sis cyklar iväg
 för att fotografera tistelfjärilarnas invasion från Afrika.
Men istället kommer hem med bilder på lupiner.

Det är en rabarberpaj som får sväljas med hjälp av glass.
Eftersom den tilltänkta vaniljsåsen redan svepts av min mamma.
Big Bro. Och lil sis.

Det är en lördag då jag går en promis, laddad med badkläder inför dopp.
Men som slutar med att jag går förbi bryggan, 
då jag ser en man som ibland blir för närgången.

En kväll då jag hamnar i loungesoffan, nedkrupen med en bok.
Men får hämta ett nytt täcke åt mig själv,
för det andra behöver en småfrusen lil´sis viras in i.

Det är ett ögonblick, när hon reser sig upp från andra delen av soffan
och jag tror att hon ska överge mig,
men då hon kryper ner under mitt täcke.
Då hon gosar in sitt ansikte mot min hals.
Tittar upp mot himlen och säger:
Mamma, kan en fågel vara höjdrädd?

Det är en lördag som jag kanske inte riktigt tänkt mig.
Men som blir skönt avslappnande.
Ändå.