lördag 21 januari 2017

Dimma. Och gråzoner.


En del av mig, rör sig runt i dimman.
I en grå grötig sörja.
Gråzoner är inte jag.
Jag är svart. På vitt.
Jag vill vara nån att räkna med.
Nån som håller vad den lovar.
Nån som tänker först och handlar sen.
För att varken göra mig själv eller nån annan besviken.

Men jag klarar inte grå sörjor.
Även om jag kämpar och klänger mig fast. In i det längsta.
Ibland på gränsen till maniskt.
Med en förhoppning om att allt kommer bli bra.

Grå sörjiga relationer.
Som tar för mycket energi.
Som kväver.

Men jag tror jag är där nu.
Redo att börja lämna.
Den grå sörjan.
(nä det är inte min min familj)
Gå min väg.
Och ta ansvar för hur jag vill leva livet.
För det är bara jag som kan göra det.

Amen.




onsdag 18 januari 2017

När det snart har gått en vecka över tiden


Igår serverades årets första träningspass.....
Och det är märkligt att man tänker att man är in-good-shape, 
bara för att man stått på skidor en vecka.
Det är man inte INTE!
Fast att man skidat från Snötorget till Gustavtorget i Kallahastighet tre dagar tidigare.
Nix.Pix.
Nä den där icke-underhållna-konditionen - den får det nog jobbas mer på.

Idag är jag inte sportigare än att jag köper en ny träningsbehå
och halvspringer mellan hyllorna på Ica.
Man ska inte ta ut sig för hårt 😉.
Så nu ligger jag på sofflocket.
Tittar på ljusstjärnorna som fortfarande lyser i fönstren.
Snart har det gått en vecka över tiden.
En vecka sen tjugonde Knut.
Det är kanske dags att plocka ner de där?
Dricka sista glöggen och trycka i sig årets första lussekatt?

Amen.


söndag 15 januari 2017

En sån där som får mig att längta tillbaka....


Vi är hemma nu.
Efter en vecka i fjällen.
En vecka med gnistrande snö, sköna backar och träningsvärk..

Det är nåt konstigt med det där. 
Nästan varje morgon vaknar man valrosstung i kroppen och stelbent som en nittiosjuåring.
Tänker att man bara ska försöka ta sig upp för några sjyssta morgonåk,  
 och sen knata hem och vila upp sig.
Jag tror inte vi lyckades med det en endaste dag.
Jag tror att vi bara lyckades stå där i backen från morgon till kväll.
Uppför liften. Nerför backen.
Uppför igen. Och ner igen.

Hur vi annars haft det?
Jo....

....någon har beundrat utsikten i backen med vänner.
Har ätit mest pizza i familjen.
 Och kunnat åka hela veckan trots ett utdömt knä.


En annan har fått hänga i skidskolan med sin bästis,
Kramat Valle.
Och velat åka skidor, mest av oss alla.


En tredje har varit lika lycklig över att få spela Fifa sjutton.
Kört ett och annat störtlopp.
Och förälskat sig helt i big-size-cookies.


Och en fjärde....
Har förälskat sig i i plejset där man får våfflor med Nutella (!?) och laktosfri glass/grädde.
Som svurit sig förbannad över att ha fått med sig en minneskort till kameran som var dött.
Beställt ett nytt på Dustin och fått det levererat på sjutton timmar!
Och insett att snart är jag den sista nerför backen i vår familj.....


Men vilken vecka vi haft!
En sån där härlig vecka, som kompenserat den ifjol.
(Den som fick mig tappa lusten på skidsemester en smula.)
En sån där vecka som gett skidlusten åter.
En sån där som får mig att längta tillbaka...





onsdag 11 januari 2017

Fjälluft. Och skam.

Herregud, vad man sover gott när man dragit i sig en rejäl dos med äkta fjälluft!
Doink! - som en klubbad entrecote.
Det skulle förvisso kunna bero på åksjuketabletterna, 
som jag självmedicinerar mig med för att inte bli åksjuk i snöyrande backar.
(alltså fråga inte, jag bara är sån)
Så skulle det så klart kunna vara.
Men jag väljer ändå att tro på det första alternativet.
Fjälluft. 
Och lår och vader som får arbeta hårt, i nedförsbackar.


Det är knappt så att ögonen orkar hålla sig öppna ner jag kollar på SKAM.
Jo jag blev också hooked.
Som så många andra.
De två första säsongerna såg jag på två dygn.
Medans nummer tre dragits ut på fem....

Jag tror familjemedlemmarna är glada över att denna skamhysteri, nu är förbi.
Lil'sis som är evinnerligt less på att "jeg snakker norsk hele tiden".
(Det är så vanskelig å slutt opp med det)
Och att han-jag-är-gift-med slipper hitta mig i en säng eller liknande som jag smugit iväg till.
Bara för att titta på ett litet, litet avsnitt till.

Skam alltså. Och fjälluft.
Theme of the week.


fredag 6 januari 2017

Att få kika in i en bildnörds galleri

Så länge jag kan minnas har jag varit bildnörd.
Min första kamera köpte jag för egna pengar när jag fyllt åtta
och fotograferade hästar. Och min bästis. Hästar. Och min bästis igen.
Jag har alltid älskat att titta i andras fotoalbum trots att jag knappt känner människorna.
Jag förstår ju först på senare år varför.

Bilder alltså.
Nåt som tilltalar mig.
Och berör.
Det finns bilder som bara går mig helt förbi.
Men också bilder som föder känslor på nåt sätt.
Kanske ger pirr i magen. 
Får mig att dra på smilbanden.
Känna lycka. Sorg.
Eller harmoni.

Så nu när alla julklappar till nära och kära är utdelade,
och inga hemligheter kan röjas....
En kik in en bildnörds galleri.
#ettaxplockav2016


måndag 2 januari 2017

Sälar och köttbullar. Eller bara köttbullar

Vi satsar hårt på hurtbullefronten, så här i början av året.
Prognosen lovar vackert väder. 
Och jag, jag lovar en jäkla massa kilometer, köttbullsmackor, varm choklad
och kanske, kanske en och annan säl.
Det där sista lovar jag inte ens med kanske.
Det är mer, har vi tur, så kanske vi får se sälar - längst därute.

Från början tar vi oss fram längs stranden,
 lika snabbt som en myra dragandes med en tung lastbil efter sig.
Först är det alldeles för kallt.
För att sen vara alldeles för varmt.
Jobbigt och gå i sand....
You name it.
Och mamman som laddat för den perfekta familjedagen,
får sitt tålamod prövat....
 

Men sen händer det nåt. Vid första gattet som vi måste ta oss över.
Då, jäklar i min låda, är farten snabbare än jag hinner med.
Och medans barnen vadar igenom det få-centimetriga-vattnet med sina kängor,
hoppar jag försiktigt med ihopkrupen pensionärskropp över med mina löparskor....
Barnaskratten och glädjen är inte desto mindre.
 

Vi tar oss över det första gattet.
Och det andra.
Stannar till på utkikstornet och äter köttbullsmackor med vantar på. I snålblåsten.
Svetten i byxlinningen är inte längre svettig.
Och det heta chokladen, förvandlas snabbt till ljummen.
Men utsikten är underbar och någon mumlar, att det här är den mysigaste dagen nånsin!


 
 
Sen kommer han, fågelskådaren.
Berättar att kommande gatt är minst knädjupt på slutet.
Och att finns sälar i massor längst där ute.

 
Jo jag fattar att resans mål snart är slut.
Att sälarna får vänta tills en annan dag.
För även om vi går så långt ut vi kan och ser ett förälskat yngre par vada däröver,
med uppvikta byxor och uppdragen kjol,
så kan inte jag, badtokingen, låta mig övertalas av två små barn att göra detsamma.
Det går inte.
Jag är trött på sjukdomar och har annat jag vill göra framöver.
Så vi står där en stund,
vid gattet som nästan blivit ett mindre sund.
Och hoppas att sälarna vill visa sig nästa gång vi når hela vägen fram.
 

lördag 31 december 2016

Årets


2016 
- året då jag tänkt satsa mer på träning, hälsa och feelgood. 
Året då jag la fler timmar på sjukgymnaster, tandläkare och doktorer än jag la på löpning och träning.
På riktigt, jag ska inte summera året som skit, det ska jag inte. Det har hänt mycket roliga saker,
men det har varit motigt. Och fullt av krämpor - lite (gnälligt) för många för mina ringa ålder. 
Men nedan summerar jag året som vanligt. 
Sen gör vi som kungen - vänder blad.

Bästa: Glädjen över att kunna springa Midnattsloppet trots smärta i benet. Jag kommer ihåg att jag log och skrattade för mig själv, samtidigt som jag sprang.

Skönaste: Alla kvällsbad från bryggan, varmt ända in i September?!

Oväntade: Mitt livs första rotfyllning. Satan-i-gatan! Smärtan innan, var svår att föreställa sig.

Sorg: Kents avsked

Roligaste: När folk kommer fram till mig och säger att de gillar mitt sätt att skriva. Eller mina bilder.

Favorit-som-kommer-i-repris: Sälen på sommaren

Projekt: Tanken var ju att jag skulle springa halvmaran...

Kärlek: Asså, Joakim Berg i all ära, men hjärtat står fortfarande närmst min familj

Konsert: Kent's avskedskonsert i Malmö

Låt: Kent´s "Andromeda".  Eller Laleh's "Jag ska bara vara mig själv" Klurigt.

Bok: Öppnas i händelse av min död

Fest: Löparfesten

Skratt: Åh, det är internt. Men det innehåller en filmad kollega. Och en "försvunnen" väska.
Annars Big Bro´s citat när han upptäcker att jag inte rakat benen.
-"Mamma har du hår på benen? Är det LÖSHÅR?"

Efterrätt: Jordgubbspaj

Utveckling: Att inte längre bry sig lika mycket om vad andra tycker

Oro: När våra barn blir sjuka

Oavslutade: Sjukgymnastbesöken hos Gud

Succé: Sova på hotell med hela familjen. Barnen är aldrig så tacksamma som då.

Förändring: Mer sömn än tidigare

Bristvara: Träningspass 

Ihållande: Smärta i rygg och högerben

Kära återseende: Kent-konserten i Malmö, efter att ha sett den sju veckor tidigare i Göteborg.

Klädinköp: Alltså kvaliteten upplevde kanske mina förväntningar, men herrejisses vad jag använt mina fjärilsgrenhängare! Bästa söndagsbrallan!

Fundering: När ska jag få ha en HEL smärtfri och frisk vecka?

Löfte: Att ta fler bilder på mina egna barn med kameran. Och om hälsan vill, ska jag doppa mig i havet en gång i månaden. Viljan och modet finns där redan som ni vet.

Tack alla ni som följer mig.
Som orkar med mig i glädje och sorg!

Gott nytt år!
Och skål - om det så är champagne, bubbelvatten eller läsk!