söndag 14 oktober 2018

Att rymma hemifrån


En lördag morgon, 
när brittsommaren är som bäst,
rymmer jag hemifrån.
För en stund.
Lämnar han-jag-är-gift-med kvar i sängen.
Och barnen (opedagogiskt nog) med varsin telefon.

Gudarna ska veta att jag behöver det här.
Rymma hemifrån.
Tanka tystnad.
Och kliva in i min man-cave.


För halv nio är det fortfarande nästintill tyst.
Förutom någon enstaka joggare.
Ett halvt dussin ekorrar.
Och några photogenica kor.


Det finns de som tycker det är lite onödigt och åka sammanlagt sju mil för att andas.
Det tycker inte jag.
Skogen viskar efter mig.
Ibland.
Kallar.
Och för att bota den klådan måste jag ut.
Hit!


Jag måste få vara här och nu.
Låta hjärnan rensas.
Kreativiteten åter få ta plats och växa.

Och andas!
Spotta ut det gamla, osunda.
Och dra in nytt!
Friskt!

Amen...

 


lördag 13 oktober 2018

Att känna sig en aningens stressad

Okej fellows,
den här hösten lever jag livet lite som en alkoholist.
En dag i taget.
För att inte bli stressad.

Men herregud vad det är svårt att låta bli,
när folk klär sig i höstkappor bara några dagar efter att jag struttat runt i shorts.
När han-jag-är-gift-med säger att det kommit snö i Sälen.
När folk frivilligt räknar ner dagarna till julafton!
Affärerna säljer julmust, lussebullar och skumtomtar.
Och bloggar kläs i julinredning!

Hello people!
It was summer three weeks ago!
T-H-R-E-E-W-E-E-K-S!


Fast idag är det sommar igen.
Brittsommar.
Och jag som inte marinerats havsvatten på ett tag,
bjuder mig själv och luggen på ett oktoberdopp.
Jag kommer antagligen få f-n för det där.
Och ligga i sjuksängen i veckan.
(fast jag har lik förbannat dragit omkring på nån form av virus i tre veckor, 
trots jag undvikit bad och träning - så nu har jag tröttnat)
Men havsdopp må vara bästa receptet mot stress.
Och dessutom kan mitt yviga hår behöva en dos saltvatten.

Så lördag med havsdopp alltså.
Check!


söndag 7 oktober 2018

Going bananas

Idag gör jag det jag är bäst på.
Promenerar i solens sken.
Somnar ovaggad ute i loungesoffan
Bakar bananabread!
Och låter ettriga bananflugor supa sig till döds,
i en slatt av gårdagens vin.
Drunkning sägs vara en vacker död.
Kanske ännu vackrare om det är i rödtjut.
Vad vet jag?



Bananbrödet blir onekligen gott.
Nybakat bröd alltså -
jag äter tills jag nästan får ont i magen.
Det kan man göra om man vill.
Man kan också låta bli -
om man är smart.

Bananbröd

Ingredienser:
2 mogna bananer
4 dl mjöl
2 dl havregryn
1 dl solrosfrön
2 tsk bikarbonat
½ tsk salt
3 dl fil eller naturell yoghurt
2 msk agavesirap

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader.
Smöra och bröa en brödform.
Mosa bananerna
Blanda ihop alla torra ingredienser i en skål.
Rör ner bananerna, filen och agavesirapen och gör till en jämn smet.
Häll ner i brödformen.
Dekorera med ännu en banan eller frön om du vill.
Grädda längst ner i ugnen, ca 1 timme.
Ta därefter brödet ur formen och låt svalna.



fredag 5 oktober 2018

To be, or not to be - a surviver


Jag har överlevt.
En galen vecka.
Tagit en dag i taget.
Levt livet som en nykter alkoholist.

Jag har överlevt mammografin.
Två föräldramöten.
En SSL-förlust.
Och lil´sis utlåtande om min nya hårfärg - 
Mamma, du ser ut som Gargamel!
Jag har överlevt personalbrist.
Fredagsshopping på Ica.
Några lägg-all-uppfostran-på-lärarna-föräldrar.
Överdosering av choklad.
Och en manlig förkylning.
Men jag har överlevt.

Och idag på Internationella Lärardagen,
vill jag bara tacka alla fantastiska pedagoger som tar hand om mina egna barn.
 Och alla kollegor som slår knut på sig själva.
Som trollar med knäna och med ingenting.
Som tömmer ur sina superkraftkonton,
 för att försöka få alla runt omkring att må bra.
Alla dessa ständiga vardagshjältar,
som inte får varken de pengar eller den uppmärksamhet de förtjänar.

Tack 
- för att ni finns!

söndag 30 september 2018

Att gå in i vecka 40


Den där Big Bro,
förväntades ju titta ut den första oktober.
Efter fyrtio fullgångna veckor, 
just precis i början till almanacksvecka 40.
Men han hade bråttom.
Lika bråttom som idag.
Med allt.
Så han kom tre dagar tidigare.

Och alla som fött barn vet ju hur det är.
Har man sagt att man ska nedkomma ett visst datum,
då är det datumet som gäller.
Det blir jäkligt överraskande om det blir tidigare.
(hallå, det var ju inte dags än!)
Och det blir så jäkla besviket, när den inneboende guldklimpen
 väljer att stanna kvar därinne och gosa till sig några extra dagar.
(hallå, det var dags att komma ut för en vecka sen 
- vad håller du på med?)
Jepp, jag har erfarenhet av båda.

Nu för tiden innebär vecka 40 något helt annat för mig.
Det brukar vara en som där stress-extra-allt-över-det-vanliga-vecka.
En sån som bjuder på minimalt med kreativitet och bloggande.
Och som snarare bjuder på att utvecklingssamtal både privat och på jobb.
Två föräldramöte (tyvärr inte som åhörare)
En fotografering
Och som extra krydda på moset - mammografi.
(måtte det inte bli strömavbrott!)
(och måtte det se bra ut!)
En vecka 40 alltså - extra allt.

Och en sån vecka måste man ju Superladda för.
Med mycket Snyggkaffe, Söndagsgodis, Snorpapper, Strandpromenix
 (Superskolanpodden i öronen) och SSL-match på tv.

Och en ny bok!
Jo Nesbo.
En hittills "okänd" författare för mig.
Men han ska vara bra sägs det.

Snart vecka 40 alltså.
Nu kör vi!

lördag 29 september 2018

En tolvåring. En snyggsyrra. Och en födelsedagsfest

Det kanske inte var så smart trots allt.
Att i torsdags, falla för vågornas rop efter mig.
Att slänga av sig kläderna i mörkret och dyka genom vågorna.
Men som jag behövde det där.
Cleaning up en köttfärsfylld hjärna.

Så idag vaknar jag upp, 
ungefär som man skulle kunna gissa sig till.
Med en riktig "badbaksmälla"
Förkyld och med retlig torrhosta.
Och det är egentligen en högst opassande dag att marinera sig i baciller.
För vi ska ha födelsedagsfest.
För en Big Bro som fyllde tolv igår.
Och en SnyggSyrra som fyller nästan jämt idag.
Jo, hon är som ett gammalt vin hon där.
Medans vi andra samlar på oss rynkor,
samlar hon på sig fler poäng på snygghetsskalan.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist? 




Men det blir bra ändå.
För SnyggSyrran som är ambulanssjukvårdare 
(hur coolt är inte det?)
räds knappast förkylningsbaciller.
Utan kommer hit med man, mamma och en massa barn.
Och så äter vi onyttigt.
Lite mindre onyttigt.
Och sen väldigt mycket onyttigt
Igen.
Fast vi försöker blanda ut allt onyttigt med en promenad.
Och några koppar kaffe.
Och lite vi-gratulerar-sång på det.

Hepp!



fredag 21 september 2018

Att ha en alldeles egen Bianca

Det är fredag eftermiddag.
Lil´sis är på aktivitet.
Så jag har Big Bro för mig själv.
En stund.
Ja helt ensamma är vi ju inte.
Det är vi.
Ett wienerbröd och en kanelbulle.
En vaniljlatte och ett glas O´boy.

Det är den där stilla fina stunden när vi får vara själva.
Där han läser högt (och frivilligt?!) för sin mamma.
I ett uterum, där regnet låter som en kulspruta på taket.
Fast ändå tryggt.
Och vänligt.



Kvällen ska ägnas åt taxi-party-körning för lil´sis.
Soffhäng.
Och åt reprisen av Wahlgrens.
Jo vi gillar Wahlgrens.
Det gör vi.
Vi har en del gemensamt.
Det har vi.
Som till exempel ett lika välstädat hem.
Och en dotter som påminner om Bianca.
Åtminstone när det kommer till inredning och stil....



Jodå, ibland får man suga i sig kommentarer som:
"Dom här handdukarna passar inte till vårt badrum!"
Jo.då.så.att.
Eller upptäcka att Violetta`s make-up-book ligger utslängd på tvättstället.

För att inte prata om tiden efter Gör-om-mig-dagen hos Emma.
Jo, nu ska ni får höra.
Sen jag kom hem därifrån, 
har Mini-Bianca gett sig själv i uppdrag att kommentera min stil.
O-C-E-N-S-U-R-E-R-A-T!
Det kan vara så att hon går och rättar till min lugg,
 för att det inte ser tillräckligt bra ut.
Säger att "den där blusen passar inte till dom byxorna!"
Eller som i morse när jag visade upp mitt nya kjolinköp och hon jublande säger:
"Den var fin! Nu börjar du hitta stilen!"

Mini-Bianca alltså.
Och jag.