söndag 24 september 2017

Det borde vara uppsägningstid på sånt


Vi har en hel drös med flickklänningar i garderoben.
Som väntar på att bli ihågkomna.
Och få lite kärlek.

Lil´sis tycker mest att de är ett avslutat kapitel, det där med klänningar.
Jag tycker det borde vara ett års uppsägning på sånt.
Så jag hade haft möjlighet att dränka henne i sådana.
Ett sista år.



söndag 17 september 2017

Kuddkrig och fortkörningsböter


Ja men vad säger man?
Jag tror att helgen måste fått fortkörningsböter den här veckan.
Det hann på nåt konstigt sätt bli söndag, innan jag hann notera att det ens varit fredag.
Och det kan vara så att jag glömde andas där nånstans.
Men jag hann iallafall ett tångbad, ett kvällsdopp, en Skanörsmil, 
en riktig löparefterfest och tre fotograferingar.
Den sista inklusive kuddkrig.
Det kan absolut ha varit den mest galna familje-porträtts-idéen jag hittills kommit på.
Och kanske var det inte den mest genomtänkta.
Fast jag tror säkert att kuddkrigsbarnen kommer minnas den - forever.

Men nu dags att sova och ladda om.
De säger att det tydligen är måndag.
 Snart igen.

Så - peace, love and kuddkrigsunderstanding....

fredag 15 september 2017

Skådespelare-look-a-like

Det är inte utan att man liknar en känd skådespelare idag.
Ni vet, han där Chris Elliott.
Jo tänker ni. Vi vet.
Och sen tänker ni nej. Det är ni inte.
Lika, alltså.

Och jag kan förstå att det är svårt att se likheten.
Men om man tänker sig mitt rosaceainramade vänsteröga
 och när han spelar Dom i Den där Mary - då förstår ni nog likheten.


Idag är det fredag och då ska man ha en fredagsbukett.
Det är sen gammalt.
Och jag som inte "vill" vara sämre än nån annan,
svirar snabbt förbi gårdsbutiken efter dagens företagsfotografering.
Det är lerigt i den där blomsteråkern.
Det är det.
Fast där finns fortfarande några hyfsat pigga dahlior, som jag roffar åt mig.
Åh, det är en sån där go´ frihetsfeeling, det där.
Att strosa hemåt med egenplockade blommor.
 Inslagna i brunt papper.


Det är nästan så de är vackrast, tycker jag
I det bruna pappret.
Som en förnimmelse av torghandel från en svunnen tid.

Och om man ändå ska njuta och tillfredställa fler sinnen, 
så kan man dricka finkaffe ur en mugg som ger mig många glada minnen.
Och börja våga börja läsa den där boken som fått vänta ett tag.
Inte för att den är läskig.
Utan bara för att jag misstänker att den är så bra att jag inte kommer kunna lägga den ifrån mig sen.



söndag 10 september 2017

Om någon nyfiket undrar

Det är en sån helg,
där femtio procent av familjen,
vill utfärda ett utegångsförbud för mig när jag går klädd i leobyxor och leotröja.



En sån helg, då jag måste testa att göra en ny efterrätt med Nutella.
För att Nutellamannen och hans familj kommer på besök.

En sån där helg, då jag köper rödvin, grundat på snyggaste etiketten.
Och gömmer godiset i städskrubben
 för att det ska finnas nåt kvar när gästerna anländer.


Det är en sån helg där årets morotsskörd visar sig bli tolv kulörta.
Och jag om natten har mardrömmar om att mörkret börja sänka sig redan vid tre på eftermiddagen.

Det är en sån där helg,
då jag ligger raklång på bryggan efter att sprungit snabbare än på länge.
Och däremellan marinerat mig i ett rejält tångbad.
Då jag känner mig levande inifrån och ut.
Och önskar att det får vara så länge.

 En sån helg är det.
Om någon nyfiket undrar.

lördag 9 september 2017

Saker att fundera över


När man hade semester,
förstod man inte att man orkade hinna med
 alla de där tusen sakerna som, man gjorde när man jobbade.
Och nu när man jobbar,
förstår man inte varför man inte orkade mer när man hade semester...

Det är konstigt det där.
Att man går från att pilla navelludd i åtta veckor,
till att återigen sporta åtta-till-fem-jobb och köra aktivitetstaxi -
lika snabbt som en bil accelererar från noll till hundra, på tre-komma-åtta sekunder.
Amen det är inte konstigt säger jag.
Att man somnar till i sängen redan halv nio en fredagkväll.
Fast att jag druckit både kaffe och Cola sen jag kom hem, tre timmar tidigare.

Det är rackarens svårt att hänga med i svängarna, ska jag tala om.
Ena dagen är sommar,
för att andra dagen vara höst.
Och jag som inte ens hunnit visa alla mina sommarbilder,
(och dessutom har svår allergi mot vinterhalvåret)
blir liksom både trött.
Och en smula förvirrad.


Så om vi backar bandet.
En så där sex veckor.
Då det typ var årets varmaste dag.
Då termometern visade trettio grader utanför Stockholm!?
Och jag gick omkring i jeans 
(ännu fler frågetecken och utropstecken)
och transpirerade som en kamel på Rosenhill.
Tillsammans med syrran, hennes-man-som-äger-tvåhundra-t-shirts,
han-jag-är-gift-med och en hög med svettiga ungar.


Då hela ligan åt vegetarisk lunch.
För det finns inget annat där att få.
Men det är liksom helt okej,
för den maten de gör där,
är så underbar att man kan tänka sig att bli vegetarian på heltid!



Då det fortfarande var gött väder. 
Då jag var så varm att jag till och med offrade mig för ett kvällsbad i Mälaren, 
fast jag var mer eller mindre var aprädd för att en snok skulle komma simmande där i insjön.
(Jo men det har hänt mitt i simskolan där kan jag säga)
Då, då det fortfarande var sommar på nåt slags sätt.
Och det inte fanns några väckarklockor som ringde så där onödigt tidigt...

 

Då, då när jag älskade livet lite extra.



Det är fint å ha sådan minnen.
Nu när höstrusket biter tag i en.
Sådana som får en att överleva den mörkaste tiden som komma skall.
För jag kan gilla hösten.
Det kan jag.
Men jag kan inte gilla att det är så evighetslångt till sommaren.
Igen.

söndag 3 september 2017

Tips från coachen


Förutom att jag gillar choklad och att doppa mig i havet,
så är jag också angenämt förtjust i att springa Midnattsloppet.
Andra lopp, tja de känns så där,
men Midnattsloppet har blivit beroendeframkallande.

Men hur laddar man då inför ett sådant lopp?
Jo egentligen ska man väl börja i tid och springa några gånger i veckan.
Nån kort sträcka, en mellan och en lång.
Och gärna intervaller på detta.
Nu har jag inte gjort det.
Jag har mest sprungit fram och tillbaka till bryggan,
några få femkilometare och en mil en gång, för typ två veckor sen.
Så på den fronten kan man absolut göra mer till ett annat år.

Men annars ser uppladdningen ut nästan likadan varje år.
Jag började igår med att trycka i mig mycket glass. 
En sån hederlig tradition ruckar man nämligen inte på.
Fast idag vaknar jag upp med svid i halsen
(jodå, jag såg den komma. Ungarna har nyst ikapp här hemma i veckan)
Och har man ont i halsen, så ska man ju inte springa.
Men om det bara svider lite där nere, 
så går man och känner efter hela tiden.
H-e-l-a-t-i-d-e-n!

Men så trycker man i sig finkaffe och en sjuhelsikes massa proteinkeso med hackade frukter.
Bara för att det är så rackarns gott.
Sen är det lika bra att hinka i sig några glas vatten.
Sånt ska man helst ha gjort dagen innan, 
men eftersom jag hade fullt upp med mitt andra intresse då -
äta choklad - så glömdes det bort.
Sen åker jag till Ica för att handla och blir i vanlig ordning borta så länge att min man 
(också i vanlig ordning) får ringa och efterlysa mig.
Och det är sånt man får ta ,
när man åker till Ica en lördag och är förskollärare på samma ort som man bor på.
Sen äter jag pastasalladen som jag var för lat för att själv göra och hellre köpte.

Därefter är det den obligatoriska eftermiddagsluren.
För om jag ska vara pigg på kvällen och dessutom springa (!?)
då tycker jag att en nap på en och en halvtimme är på sin plats.
Sen blir man väckt av han-jag-är-gift-med, som undrar om jag kan åka och hämta lil´sis
som är hos sin kompis, vars pappa är en Ironman.
Och ett råd av en Järnman när man har svid i halsen är ju alltid bra.
Även om jag vet vad svaret blir.

Så jag sätter mig i bilen en gång till. 
Yrvaken. 
Och fortfarande är varm efter att ha legat under täcket.
Och så får jag veta att jag lider av "löparhals".
Dvs att man har en tendens att känna svid i halsen när man ska springa lopp.
(Jag visste ju att svaret skulle bli så).
Så jag kör hem lil´sis.
Bestämmer mig för att springa lite lätt och bara njuta.
(ha, vem försöker jag lura nu?)

Sen pimpar man till sin Spotifylista och äter lite lagom med middag.
Och kissar.
(det är viktigt å kissa)
Och innan man tvingar med hela familjen som hejarklack,
så äter man lite chiapudding (ett måste),
innan man kissar igen.
Sen trycker man i sig den obligatoriska sportbaren som smakar mint och choklad,
under tiden han-jag-är-gift-med kör in oss till stan.

Och sen mina vänner,
SEN,
är det bara att kissa en gång till på en bajamaja i totalt mörker.
Och man vet ta mig sjutton knappt om man råkar kissa i någons knä,
för det är så jädra trångt i sådana där små bajamajahytter.
Och eftersom man inte ser ett skit, 
så kan man inte vara hundra på att man är själv därinne.

Och sen, sen springer man en mil med ett leende på läpparna.
Och rycks med av ett megalångt led av kräftfärgade människor.
Man gör high five, med helt okända typer.
Viftar med armarna när man ser sin alldeles egna hejarklack stå där nånstans vid fem kilometer.
För att sen vara i mål femtioåtta minuter senare.

Inget konstigt alls.


torsdag 31 augusti 2017

En sista suck


Sommaren drar en sista suck.
Efter att vadat omkring i svettiga långbyxor i dagarna tre,
lyckas jag idag smyga runt med shorts i kyligt duggregn.
Jag känner något stickigt i halsen.
Och tänker att det passar sig faktiskt inte alls med virus och baciller nu.
Jag har tankar på att springa ett Midnattslopp om några dagar.
Inte för att jag tränat särskilt mycket.
Och inte för att jag är särskilt lätt eller snabb i år.
Men det där loppet, det är ta mig tusan det roligaste loppet jag vet.
Så jag laddar så gott jag kan.
Med glass och chokladsås.
Undviker träning och försöker lägga mig i tid.
Mer kan jag inte.

Osså bakar jag kakor om kvällen förstås.
(För ni hade väl aldrig trott att jag skulle lämna er utan?)
Inför morgondagens farväl.
Av fina kollegor, som blivit som en extra familj.
Och även om framtiden känns rolig och spännande,
Så kommer saknaden bli stor.

Amen.