tisdag 17 juli 2018

Vem kan motstå att bli lycklig av nåt sånt?

Det är nåt speciellt med tisdagar.
När jag har semester.
För på tisdagar regnar det. 
Tydligen.

Det smattrar smått på vårt uterumstak.
Och det finns en mysighetsfaktor i det också.
Att sitta och äta frukost där.
Lyssna på småsmattrer.
Efter en morgon med promis och kärringadopp.
Ett sånt där med huvudet ovanför ytan.

För idag värker örongången.
Och besök hos läkaren står på tur.
För så kan det bli när man badar sju gånger i havet
på en måndag.
Som kommer innan den tisdag som ett öra känner sig irriterat.

Så det är det som står på programmet idag.
En vädjan om örondroppar.
Presentshopping.
Och sen lite bildredigering av den här killen och hans familj.


Det skrattet alltså.
Vem kan motstå att bli lycklig av nåt sånt?
Ja, inte jag iallafall.

söndag 15 juli 2018

När man ligger riktigt mycket back.....


Det är inte mycket tid övers till bloggandet nu.
Det är mer handla, stranden, vänner. Handla, stranden, vänner....
Och däremellan små stunder av böcker och kaffe.
Små underbara stunder i soffan därute.

Jag har i vanlig ordning utmanat barnen 
(läs tvingat om ni vill)
att vara med i sommarboken.
D v s fyra böcker för lil´sis.
Fyra för Big Bro.
Och fyra för mig.

De är redan inne på sina tredje.
Och jag fortfarande på min första.
Så man kan väl säga att jag ligger back - big time!




tisdag 10 juli 2018

Den finaste komplimang jag kan få


Det blir alldeles tyst när min fina vän och hennes barn ger sig av.
Mina barn försvinner in i varsin vrå.
Nördar sig djupt in i teknikens under.

Jag lyssnar på Håkan.
Ja den Håkan!
Hellström.
Tänker att det var ett jäkla bra konsertår förra sommaren.
Coldplay. 
Hellström.
Laleh.

I år är det ingen.
Jag är hooked på Oskar Linnros.
Jo.
Men köpt några biljetter - det har vi inte.

Håkan och jag alltså.
Och två tekniknördar nånstans i huset.
Jag låter dem hållas ett tag.
Tar chansen å planerar inför kvällens fotografering.
En del av mina kunder återkommer verkligen flera gånger.
Och dessa är några av dem.
De åker trettio mil.
Bor på B&B.
Åker samma trettio mil tillbaka dagen därpå.
Bara för att fotograferas.
Av mig.
Det behövs inga ord.
Den gesten är den finaste komplimang jag kan få.

Så jag vill naturligtvis att allt ska gå vägen.
Det ska inte vara för soligt.
Inte för kallt.
Och absolut inte regna.
A-B-S-O-L-U-T   I-N-T-E!

Och så kommer det.
Regnet.
Hällregnet!
Kommer mellan mig och Håkan.
Och mina ursprungliga planer.
De slussas omkring som i en snabb karusell.

Men det finns hjälpmedel för sånt.
Som att invänta tills skitvädret ger vika.
Torka sura sädesfält med badlakan.
(de bilderna håller jag er på sträckbänken med)
Och samarbetsvilliga, härliga fotomodeller.
Det bästa hjälpmedlet av alla.

Amen




söndag 8 juli 2018

Jag tror det måste vara så


Söndagkväll.
Luften är varm. 
Stilla.
Och tyst.

Jag gör det jag längtat efter.
Som jag önskar att jag gjorde så mycket oftare.
Marinerar mig i loungesoffa.
Med en bok.

Mörkret breder sakta ut sig.
Och jag struttar fortfarande runt i bikini.
Halv elva på kvällen.
Och jag har inte ens fått piggaskinn.

Söndagkväll.
Den första den här semestern.
Med vetskapen om att ingen klocka ringer imorgon måndag.
Att jag har en hel ledig dag framför mig.
Och sen ytterligare trettio till.
Det måste vara årets bästa sommarkväll.
Att ha allt det där framför sig.
Lediga dagar.
Och sommarkvällar i loungesoffan.
Bästa sommarkvällen alltså.
Jag tror det måste vara så.


torsdag 5 juli 2018

På gränsen till ohövligt


Det är en aningens snopet det där,
att vakna till av orden "det är mulet i idag".
 Efter att ha haft två månaders konstant solsken.

Det är till och med på gränsen till ohövligt skulle jag vilja säga.
Att gömma sig på min första semesterdag.
Min första semesterdag som ska förgyllas av "Ståkkhålmarnas" återkomst.
De som är totalt svältfödda på sandstränder
och inte vill annat än hänga på en riktig strand och få bada.

Jo vi väntar på att värmen och lusten ska komma tillbaka.
Nästan en hel dag.
Vi hinner plocka hallon.
Fika.
Innan vi åker ner till Stora bryggan iallafall.
Tänker att de där ungarna nog inte är så kvistliga.
(herregud de brukar bada i vilket skitväder som helst när de hälsar på oss på Guldkusten).
Men en går tillbaka in mot land, utan att ens ha känt på vattnet.
Den andra doppar benen, 
innan han återvänder uppför stegen och mumlar nåt om att det är skitkallt.
Men den tredje, henne är det liv i.
Springer ut i vattnet.
Och inåt land.
Flera gånger.
Och poserar samarbetsvilligt när moster kommer med kameragluggen.
Jodåsåatt.

Och mina egna små ligister?
Jodå, dom badar såklart.
Slänger sig från bryggan.
Fast det isar i benen.

Men badar är vi åtminstone några som gör.
På årets första semesterdag.



onsdag 4 juli 2018

När det är dags att taxa ut


Jag taxar ut.
Duschar av mig läsårets sista arbetardamm.
Framför mig väntar fem veckors sommarledighet.
Det kan känns som en halv evighet just nu.
Samtidigt som jag vet att tiden kommer försvinna på en minut. Typ.

Det är så mycket jag vill göra.
Köra en roadtrip i Halland.
Sylta och safta.
Plocka hallon.
(gud vad jag har cravings på den här sylten nu)
Göra Stockholm.
Och fjällen.
Uppleva Böda.
Ligga ute på trädäcket och läsa - under tysta lugna sommarkvällar.
Hänga på stranden och bli brun som en pepparkaka.
Ge ungarna en snabbkurs i städning och hur-man-sätter-in-i-diskmaskinen.
Avkalka deras wifiberoende.
(okej de där två sista vill jag egentligen inte)
Äta glass och chokladsås.
Och mangsorbet!
Umgås med vänner.
Njuta.
Sova utan att nån väcker mig på morgon.
Ta morgondopp.
S-P-R-I-N-G-A!
(gode Gud, låt mig kunna springa snart igen)
Dricka morgonkaffet utomhus.
Fika.
Och njuta av tystnaden när de andra tre åker ut med båten och lämnar mig home alone.

Så imorgon är det semesterdag number one.
Då gäller det att ta hand om sina egna illbattingar.
Och som grädde på moset anländer ytterligare tre.
Det blir torsdag-High-Chaparall det där!

Men först sovmorgon!
Hoppas jag.



tisdag 3 juli 2018

När man varit på bortamatch hela helgen

Det är bortamatch hela helgen.
Jag, lil´sis och han-jag-är-gift-med
sover i en stad, där jag sovit så många nätter förr.
I en stad som en gång i tiden varit min.
I en stad där jag festat.
Pluggat.
Blomstrat.
Och kanske haft mina tre roligaste år.
I detta liv.


Big Bro hänger näststads.
Sover i ett klassrum.
Åtminstone när det är natt.
Försöker landa i det nya laget.
Med gamla kompisar.
Och nya.


Jo någon har bestämt sig för att börja spela fotboll.
Igen.
Och ibland kanske det är det som behövs
- att testa fjärde gången gillt.
För att uthärda även fysträningar.
Bestämma sig för att ha nummer trettiofem på ryggen.
Och spela sitt livs första fotbollscup.

Och så gör han det med bravur!
Han som knappt tränat två månader.
Han kämpar på.
Kastar sig ohämmat och håller nollan i sina två "målvaktsmatcher".
Och när han gör lagets två mål i sista matchen,
är mamman så stolt att ögonen vattnas.
Och hjärtat fylls av värme,
för hans skull.

Fotbollsmorsa alltså.
Vem hade överhuvudtaget trott att jag skulle bli det?