torsdag 1 december 2016

Tankar om paketkalendrar. Och Decemberdieten


Sista kvällen i november sjunger Peter Jöback för mig.
Jag kör igång den årliga decemberdieten (lussekatter och vinglögg)
och tjoffar in små bra-å-ha-saker i grönt papper....
26 stycken.
En till dom var, den förste och den tjugofjärde.
Däremellan varannan lil'sis och varannan Big Bro's.

Paketkalender alltså.
Man kan tycka vad man vill om det där.
Helt galet egentligen.
Jag ursäktar mig själv med att det åtminstone inte är 48 små ettriga paket som ska köpas och slås in.
Eller ännu värre 72.
 (Jo gudarna ska veta att jag ett tag tänkte överraska han-jag-är-gift-med med en birakalender)

Så alltså - bara 26 nyttoprylar.
N.Y.T.T.I.G.A!
Som trosor. Kalsonger. Ett för stort stjärngosselinne.
Trosor. Kalsonger. Hårklämmor. Underställ. Julens outfiter.
Schack. Böcker. Kalsonger. Pennor. Trosor.
En bajskorv (efterlängtad emoji) Och nagellack.
Jamen ni hör ju!
Bara nyttiga välbehövda saker!
(har jag berättat tidigare, att jag är expert på ursäkter?)

Men nästa år alltså.
Då tror jag att jag lägger ner barnens paketkalender.
Och gör en annan bra-å-ha-kalender.
Med mascara. Eyeliner. Ögonbrynsplock. Ansiktsmask. Choklad. Vinglögg.
Sovmorgnar. Behåar. Restaurangbesök. PT. Och en storstädning.
Då plockar jag fram egoisten i mig.
Och överraskar mig själv.

söndag 27 november 2016

Och första advent sladdar in till oss

Första advent sladdar som vanligt in i vårt hem.
Jag lyckas tvätta fönsterna på nedre våningen och få upp fem ljusstjärnor.
Mossa och en vit hyacint, tas i farten när jag handlar på Ica.
Och lussebullar till advent, 
knådas till denna söndagmorgon.
Lussebullar - ett måste advent.
Jag testar Claras recept.
Dissar kvarg och kör rågsikt istället.
Det där med bakning, är en hel vetenskap ibland.



Om de blev saftigare?
Jag måste äta några till innan jag kan svara på det....

lördag 26 november 2016

Att få vara sig själv en smula


För första gången på en halv evighet,
känner jag begäret av att få vara hurtig.
Känner begäret av att få vara mitt gamla "jag" en smula.
Så jag springer för första gången på två månader.
Och badar.
Fast det är på tok för kallt. 
Och jag lämnat bikinibrallorna hemma.

Jag vet inte hur kallt det är där nere i plurret.
Men tillräckligt för att jag ska ta ett snabbt kärringadopp,
innan hela jag vågar dyka ner som en delfin under ytan.
Efteråt värker det i hela underlivet.
Benen har domnat, 
men värmen i kroppen återhämtar sig svagt igen uppe på bryggan.

Tänk att jag - som så sent som igår - helt hade glömt bort/gett upp, min löparglädje.
Lagt alla springplaner på hyllan för resten av året.
Och trott att ett havsbad så här års, blivit totalt ointressant.
Men man är inte sämre än man kan ändra sig 😉.
Och den som lever får se.....

torsdag 24 november 2016

När man kommit av sig helt och hållet


Mörkret förvandlar mig i koma.
Tröttheten äter upp både kreativiteten och viljan.
Så fort jag vaknar på morgonen,
längtar jag efter kvällens ankomst.
Längtar efter att få ligga i soffan och titta på teve.
Jo tevetittandet is the new black. 
Och helt plötsligt har Wahlgrens blivit höjdpunkten i mitt liv!
H.Ö.J.D.P.U.N.K.T.E.N?!

Jag har kommit av mig helt och hållet.
Hittar varken ord, bilder eller innehåll.
Jag känner hur jag trängt mig in i upprepningarnas land.
Tuggar samma bloggtugg.
Tråkar ut - fast jag söker äventyr.
Men det får lov å vara så här ett tag.
Tyst.
Och tråkigt.
Och jag tänker att jag måste varit en björn i mitt tidigare liv.
Det skulle åtminstone förklara mitt behov av att få gå i ide fram till mars, april.

torsdag 17 november 2016

Att hålla jämn takt med samtiden


Jag ser mig själv springa jämsides med vardagen.
Är varken bakom eller framför, bara bredvid.
Jag försöker hålla jämna steg med samtiden.
Jag jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.
Jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.
Jobbar. Lyssnar på Kent....

Allt jag behärskade förra veckan, har brutits.
Alla löften. 
Allt tålamod.
Har pulveriserats.
I samma takt som jag slänger i mig sötsaker för att "lura" kroppen min att bli pigg.
För att tillfälligt orka springa bredvid.

Snart ska jag sluta släcka bränder.
Snart tar jag kommandot igen.
Planerar och ligger före.
Veckohandlar.
Fyller frysen med lussebullar.
Promenerar.
Ger mig lite mer sömn.
Och ta mig tusan om jag inte ger mig på en löprunda.
 På försök.

Amen.




söndag 13 november 2016

Nånstans i periferin


Fars Dag.
Den ligger där ute och lurar, nånstans i periferin.
Vi försöker klämma in lite firande och presenter innan dagen kör igång med
 innebandycup och kalas till höger och vänster.

Helga vilodagen...
jo men vi jobbar på den.

lördag 12 november 2016

Vad vore jag, utan dina andetag?



En lördag morgon ligger jag på alla fyra i den skånska frusna myllan. 
Jag har saknat det.
Vackert ljus och naturfotografering.
Jag är svag för sånt.
Om det blir vackert.
Och det blir det.

Ikväll tar vi farväl.
Hemma spelar jag Kent till leda.
Lil´sis beklagar sig och Big Bro tar varje tillfälle att byta musik.
Men jag står på mig.

Imorgon är allt förbi. 
Över.
Musiken kommer leva kvar.
Men att vara tonårsförälskad i Jocke Berg, är till ända.
Svaga knän uppstår bara vid slutet av konserterna -
för att åter igen stabiliseras när morgonen gryr.

Jag försöker räkna ut hur många gånger jag sett dom.
Men tappar bort mig.
Jag tror tretton. Eller fjorton. Kanske, kanske femton.
Tillräckligt många iallafall, för att bli förvirrad.

Så ikväll alltså.
Ett sista farväl.
Och ett tack som fan.
För alla konserter.
Alla texter, kloka ord.
All feelgood.

"Jag kan inte ens gå
 utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
 när du inte ser på
Och genomskinligt grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag utan dina andetag...