fredag 15 november 2019

Att inte veta om det är en skröna eller ej


Det är knappt att man tror det.
Att det bara gått två veckor.
Sen vi lämnade ett tjugofemgradigt och soligt Spanien.
För att några timmar senare,
 inta Kastrups flygplats.
Sjugradigt.
Pissregnigt.
Och det värsta av allt -
julpyntat!
Må det finnas ett djupt hål för julgranar,
som väntar vid bagageutlämningen.
När man preciiiis försökt vakna upp från solsemesterdrömmen..


Två veckor sen alltså.
Jo.
Det är ändå ganska märkligt,
 hur snabbt axlarna kryper upp mot öronen igen.
Och känns helt fastklistrade.
Hur stressen förvandlar
hjärnan till en tonårings.

Den här veckan,
en vecka av inre kaos.
Ytterligheter.
Och.... kaos....


Jo det kan vara så att maktlösheten 
redan står i hallen och är på väg in i köket.
Och att fokushållningen är halvvägs ner till garaget.

Det kan vara så att jag och en god och trogen väninna,
bestämt träff på Enkla Ting i eftermiddags.
Och att vi fick en inklusive julmarknad på köpet.
En som faktiskt var så där alldeles lagom och harmonisk.
Utan att vara påträngande.
En som bara var mysig och lätt att andas sig igenom.

Fast det kan också vara så att jag fick svårt att andas,
 när jag kom dit.
Att hjärnan stängdes av innan bilen gjorde det.
Att jag ställde bilen liiite för nära åkerkanten, 
istället för på gräset.
För vem f-n kunde veta att det lite högre gräset där i gränsen,
bara var undercover för geggamoja...
SÅ, det kan vara så att den mest gentila medelåldersmannen jag nånsin träffat,
snabbt erbjöd sin hjälp och drog upp mig med sin Saab.
Det kan vara så att jag blev så lycklig,
att jag frågade hans fru
om jag fick säga "att jag älskar honom".
Att hon bara stolt nickade och log.
Och det kan också vara så att han-som-jag-är-gift-med ännu inte vet nåt.
Så KAN det vara.
Men det kan också vara en skröna.

En pissig jäkla arbetsvecka alltså.
Som nu nått sitt slut.
Jag säger bara en sak.

"Herre. 
Jesus. 
Gud.
Kristusson. "
(Citat Lil´sis och hennes kloka kompis)

torsdag 31 oktober 2019

När man "dejtar" en gammal bästis i Nerja

Torsdag.
Och äntligen kan jag njuta igen.
Av sol.
Mat.
Och dopp.
I både hav och pool.


Sen eftermiddag vandrar vi in till stan.
Mot Balcón de Europa.
Eller rättare sagt hastar dit, 
eftersom vi har så svårt å slita oss från poolen.

Vårt sällskap väntar tålmodigt på oss.
Ett sällskap som jag inte träffat på tre år.
En av mina bästa vänner från förr.
Han-som-hon-är-gift-med-slash-jultomten.
Och deras tre kiddos.


Jo hon och jag har känt varandra i trettioåtta år.
Och träffas inte så ofta längre.
Men de sexhundratjugosex kilometerna,
som i normala fall skiljer oss åt,
har nu förvandlats till niohundra meter.
Då vi råkar hänga i Nerja samtidigt detta höstlov.

Sådana tillfällen vill man ju ta i akt.
När man piggat på sig
och ungarna gladeligen låter sig mutas av ännu en omgång kulglass.
Att sitta där på torget.
Dricka Sangria medans mörkret faller.
Och avslöja för våra kids att han-som-hon-är-gift-med brukar 
vara finns-det-några-snälla-barn-tomte
när vi firar jul hos mormor.
Och förstöra allt vad tron på riktig tomte är.


Och när jag sitter där,
med en varm känsla av Sangria innanför tishan.
Så tänker jag
att det är så här jag vill ha det när jag blir gammal.
Jag vill hänga i Spanien med mina vänner.
Dricka nåt gott och prata gamla minnen.
Ta det mañana
och bara njuta av livet.
Och förtränga regn och rusk.

Amen





onsdag 30 oktober 2019

Frigiliana - utanför solstolsområdets comfortzon


Vi fyller bilen till max.
Med mig, han-jag-är-gift-med, barn och min hosta.
Jag tänker att kanske stannar de kvar där,
på hotellet.
Bacillerna.
Lämnar mig ifred och hänger kvar vid poolen.
Hey, the drinks are for free!

Livet känns lite lättare idag.
Jag kanske har lyckats skaka av mig några.
Imbecilla baciller...
Fast viljan besegrar iallafall klenheten.



Vi åker upp i bergen.
Längs slingriga vägar.
Där citronerna är gula.
Och dörrarna grekiskt blå.


Vi åker till Andalusiens vackraste by -
Frigiliana.


Och även om jag inte varit i så många spanska byar,
så blir jag förtjust.
Och kan förstå att titeln gör sig rättvis.


Det väller av små gränder.
Och trappor som man kan gissa är privata.
Men som vid äventyrligt nyfikenhet
visar sig vara genvägar till gatan ovanför.
Som en labyrint.
Och en fröjd för ögat. 


Utflykt en onsdag alltså.
Så värd att fightas för.
För tillbaka till poolskuggans lugna vrå,
kan man lägga huvudet på handduken.
Och vila upp sig igen.

Amen.




Att ha kommit på hur de gör


Det är så här de gör.
Författarna.
Hyr nåt söderut, en längre tid.
Bullar upp med gott kaffe,
ensamhet 
och kreativitet.

Sen blickar de ut över de vidderna.
Över vyerna.
Skriver böcker om komplicerad kärlek.
Iskalla mord.
Dricker ännu mer kaffe.
Slänger ner locket på den bärbara,
när datorn hänger sig.
Flödet eller språket.

Men jag fattar att det är, typ, lättare att bli litterär,
på ett sånt här ställe, än hemma.
Så det är bara att vässa penna. 
Låta familjen åka hem i förväg.
Och skriva den där boken.
Om innebandyfruarna.
Lärarbiografin.
Eller om skilsmässohuset i kvarteret ovanför.
Där fem olika par bott.
Och där fem samtliga par, har separerat.
Eller nåt annat sånt.
Typ.

tisdag 29 oktober 2019

Bränsletillägg. Och mancold.

Jag behöver svära lite nu.
S.a.t.a.n.
För att jag är torrhostig.
Bakteriefylld i näsan.
Och har ork som en pigg åttiotvååring.

Jag tycker det är en dålig kombo.
Just när man är på semester.
Men det kunde varit sååååå mycket värre.
I know.


Så jag ligger i skuggan. För nånstans måste jag ju ligga.
Solar benen. Och håller huvudet kallt.
Jag läser ut min första bok vid poolen.
Skyller på att hämta en ny på rummet.
För att trycka i mig fyra rutor Marabou, en halvtimme före lunch.
Snart är de uppätna alla tre.
Chokladkakorna.
Tvåhundragrammarna.
De som skulle vara hela veckan.

Jag får börja mitt nya liv nästa vecka.
Livet all-exklusive...
Men speglarna på hotellet gillar jag.
De är liksom så där vänligt inställsamma.

Igår steg jag upp före de andra.
Promenerade längs havet.
Intill det riktiga Nerja.
Och tillbaka till hotellet.
Slängde mig i übersalta Medelhavet.
För att börja dagen på bästa sätt.
I hopp om att snorbobbsbakterierna skulle torka ut.
Och dö!

Smög därefter tillbaks till poolområden.
Försökte kränga av mig blöta badkläder under klänningen.
Det kan ha varit underhållande för andra.
Typ för de två övervakningskamerorna jag lyckats placera mig framför.
Och för övriga morgonpigga hotellgäster ute på balkongerna.
Eller poolskötarna.
Nä, det var verkligen ingen som glodde på mig och trodde jag var en idiot.
Nä, de låtsades mer som att de ignorerade det hela.
Och istället s-n-e-g-l-a-d-e på mig, som om jag just vore en idiot!
Okej, alla har inte varit hemma på bryggan och levt livet där.
Där vet man, att man kan få se både några urvridna tantbröst.
Eller en hängig gubbrumpa.....
Iallafall ibland.

Och jag vet inte om det är på grund ett missbedömt morgondopp,
som the mancold har fått fäste.
Eller för att det var så kallt på rummet i natt,
fast vi ändå betalt bränsletillägg.
Men idag är det man-cold-klent
och jag kommer ligga kvar här i skuggan.
Sova en stund.
Och hoppas att det ska vända.

🙏....praying... 🙏



söndag 27 oktober 2019

Monkey buisness

Det känns mindre smärtsamt att göra det här. 
To go with the flow,
när sommartid förvandlas till vintertid.


Så vi utnyttjar extratimmen på morgonen.
På bästa sätt. 
Inte genom att sova lite extra.
Nä, det är inget för våra kids.
Utan genom att låta dem trycka i sig 
en extra donut till frukost.
(jag vet, jag är en oansvarig förälder)
Sen pallra oss iväg med Seat'en
(hej, vi tar seden dit vi kommer)
och låta den rulla hela vägen till -
G.I.B.R.A.L.T.A.R!

Det är en liten touch av Wahlgrens family,
när vi rullar runt på olika främmande gator och torg.
Den som kör bilen, har lite dåligt orienteringssinne..
Och den som är gps-slash-kart-ansvarig,
är lika begåvad med vilket som är höger och vänster......
Say.no.more.....

Men vi hittar till La Linea.
Har med oss alla fyra passen.
Tar sikte på landningsbanan som man måste passera.
Trampar säkerligen i en turistfälla,
direkt efter engelska passkontrollen.
Och låter oss övertalas,
 att betala för en guidad minibusstur.



Ni vet, det låter bra.
Hela vägen upp till toppen
(almost)
och stopp vid sundet för att se Afrika (ovan).
Därefter gigantiska stalaktiter och stalagmiter i St Michaels grotta.
Militärtunnlar.
Slott och koja.
Och nånstans där i mitten -
the Monkey buisness.

Taget!



Och den är bra.
Den guidade turen.
Men om vi ska vara helt ärliga,
så är det ändå mest för apornas skull.
Underhållningarnas underhållning.



Det är "små" cirkusapor hela högen.
Hoppar runt på biltaken,
som om de vore på raveparty.

I said "Oh my God", I see you walking by
Take my hands, my dear, 
and look me in your eyes.
Just like a monkey,
I been dancing all my life.
And you just beg to see 
me dancing one more time...
(Tones and I, Monkey Dance)








På vägen ner får apostlahästarna jobba.
På naturvägar.
Genom gränder.
Och torg.
Förbi engelska pubar.
Och röda telefonkiosker.



England fast i Spanien.
Typ.
Med los passaportes i ryggsäcken.
Och ravedansande apor på biltaken.
Gibraltar,
en helt vanlig söndag.


lördag 26 oktober 2019

Finns det svenskt kaffe på hotellet?



Jag vaknar upp till det här idag.
Noll sju. Tjugofem.
Fortfarande invirade i det medelhavska mörkret.

Igår kom vi hit.
Till Nerja.
Till pensionärernas paradis.
Det passar mig fint.
Lugnt och stilla. 
Inte så mycket barnskrik. 
Alltså jag gillar ju barn.
Som de flesta kanske gissat.
Men jag kan också tycka att det är otroligt befriande
 att slippa barnpip ibland.
För tillfället har jag utvecklat nån form av allergi 
för trotsgnäll och falska krokodiltårar.
Just nu, tar jag hellre tonårstjafs.
Och lite dörrslammer...

Men Nerja alltså.
Och all-inclusive.
En mardröm för miljön.
Och inget jag är stolt över.
Fast jag gillar det.
Konceptet.
Alltså...

Men svenskt kaffe?
Finns det på hotellet?
Nä, ännu bara svart sörja.
Cappuccinon smakade besk choklad.
Och svart med soja, var inte heller nån hit.
Jakten fortsätter alltså.
Och sommarvädret.
Hoppas jag.