Upp med händerna, ner med tänderna!

 

Det är inte klokt vad man kan ha en fin dag på tu man hand!

En mother-and-son-day, då vi bara behöver bry oss om varandra.

 

 

Vi styr kosan mot Wild, wild West. Drar runt bland kobojsare och banditer.

Kaffeflickor och hjältar.

 

Vi inser snabbt att hatt är ett måste.

Och en pickadolla som pangar.

För att skrämma bort rånare och annat skumt och löst folk.

 

 

Och det där verkar vara bland det bästa som hänt Big Bro.

Få vaska guld, skratta sig kissnödig åt Daltonbröderna och leka i ministan.

För leka det kan han. Och finna nya vänner på ett kick.

Han springer runt där som sheriffen själv och jagar bovar i en dryg timme,

tills jag måste muta honom därifrån en stund med glass och dricka.

 

Han är verkligen fantastisk på det där.

Att hitta nya vänner.

Och att vara en.

Han är fantastisk på så mycket annat också förstås.

Som att kramas, hålla hand när ingen annan ser

och berätta att det här, det är den bästa dagen i hans liv.

 

 



Som man badar får man ligga

Jo men nånstans i bakhuvudet kunde jag ju räknat ut det. Baklänges till och med.

Att man inte ska bada i ett sjuttongradigt Östersjöhav när man är förkyld.

Fast då kändes det som en väldigt bra idé.

Och egentligen gör det det fortfarande.

Fast näsan är bra mycket snorigare sedan dess

och jag därefter fått ta till nässpraysartilleriet.

Det finns dom som hävdar att jag snarkar om nätterna också.

Och äter med öppen mun!

Men det måste vara dikt och förbannad lögn....

 

Så nu ger jag mig i kast med de gröna drinkarna.

Vid förra förkylningen var det effektivt. Inbillar jag mig i alla fall.

Eller var det bara så att jag kände mig så nyttig?

För vitaminboost det var det i alla fall. Och gott dessutom.

 

Hur man gör?

Jo, man tar en banan, en avokado, två nävar bladspenat,

tre deciliter mandelmjölk och en tesked vaniljpulver.

Kör det i mixern utav bara rackarns, tills det blir grönt och fluffigt.

Och sen kan man bjuda en kompis, för det räcker nämligen till två boostar!

 

Så nu blir det dricka av.

Så jag blir frisk och löpredo snart igen.

För de spritter i de där benen. Det gör det verkligen.

Summerfeeling completed

Vi cyklar ner till stranden.

Ett helt gäng. Några stora och några små.

Med vajande fordon och små ben som trampar som trumpinnar.

 

 

Där finns det ingen stress. Ingen morgondag.

Där finns bara hopp och lek.

Bullar, jordgubbar och kex.

Och rabarbersaft som jag kokade igår.

 

 

Där finns kroppar som vill bli svalkade och bli omslutna av havets blå.

En crazy mammakropp med förkyld knopp, som inte kan motstå.

Det är sommarkänslor.

 Sommarkänslor ända in i själen

 

 

 

 

Länge leve pyjamasbyxorna!

 (byxorna kommer HÄRIFRÅN)
 

Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag det.

Varför har jag ägnat de senaste åren med att packa in mage och ben

 i tajta stretchjeans? Sådana som nästintill skär in i muffinsmidjan?

Det kan ju inte vara nyttig?Eller skönt?

 

Men man fastnar ju i det där. Vänjer sig vid tanken.

Man slutar andas några år, tills någon bestämmer att det kanske

är dags att börja sälja baggybyxor igen.

Med häng i grenen och plats för en extra portion mat om man skulle önska.

Åh, jag fullständigt älskar´t!

The baggystyle!

Även om alla mönstrade "pyjamasbyxor",

(jo det finns faktiskt folk som påpekar att jag går i pyjamasbyxor) 

får mig att tänka på mellanstadiet igen.

Så älskar jag det!

 

Länge leve pyjamasbyxorna, grenhängarna och friheten!

 

 



Ett med naturen

Det är svårt att göra annat en sådan ljummen majkväll som denna.

När fåglarna kvittrar i mörkrets intågande och jag fortfarande håller mig ute i trädgården.

Få saker i livet är så avslappnande som att stå och vattna gräsmattan i skymningen.

Ta hand om våra prunkande växter som ger sig tillkänna.

Och borsta bort nyklippt gräs från klänning och bara ben.

Det är nu, som jag allvarligt funderar på att släpa ut en sovsäck till trädäcket.

Krypa ner och sova där under bar himmel.

Och bli ett med naturen....

Balans och harmoni

 

Det är vackrast när det skymmer...

 

Jag är helt ur balans och harmoni för tillfället.

Det råder ett mindre kaos i hemmet, trådgården och huvudet.

Jag gillar det inte.

Inte ett dugg.

Då slarvar jag med mat och sömn och fördriver min tid med att släcka akuta bränder.

Det är inte alls min stil.

Så det är dags att vända på det nu.

Planera och organisera.

Sova och äta rätt.

 

Dags att börja. NU!

 

 

 

I tanken är jag redan där

(Bild lånad från IKEA)

 

Sommarregnet störtar ner på vårt uterumstak.

Och almanackan viskar till mig att det är tjugo arbetsdagar kvar.

På vårt kylskåp sitter denna bild. Som fullständigt skriker "semester!"

Och jag känner hur jag redan är där.

 

Jag känner hur jag har gått på sommarlov och svassar runt

i nattlinne halva dagen utan att frysa.

Trots att dörren till uterummet står vidöppen.

 

Jag känner hur jag har en hel dag framför mig utan några måsten.

Utan några tider att passa.

Och jag kommer känna så hela dagen ut. Att jag har semester.

För i tanken är jag redan där.



Att springa Göteborgsvarvet baklänges

 

Så är det gjort.

Att springa Göteborgsvarvet baklänges.

Alltså inte baklänges som från mål till start.

Utan baklänges mer som att vända på avståndet.

1,2 mil. Ettan först och tvåan sen.

 

Och jag måste säga att jag är grymt med mig själv.

För det tar sig med dom där löparrundorna.

Trots att vaderna känns som betongben de första två kilometer

med ett oflyt som får mig att vilja GÅ hem.

Men sen händer det nåt och det känns som att jag kan springa i en evighet.

För igårkväll rasslade det till vid sju kilometer och

 om det inte varit för ett tråkigt löparknä som visade sig från sin sämre sida,

så tror jag absolut att jag kunnat ta några kilometer till.

Och detta känns så jädrans tryggt, för nu kan jag våga mig på att anmäla mig

till Midnattsloppet i höst. Och veta att den där milen finns där utan problem.

 

Men nu är det lördag.

Och löparrunda byts ut med cykeltur, grillning och goda vänner.

 

 

 



Man bara måste älska årest bästa månad

En intensiv arbetsvecka är över. 

Och har fått ett fridfullt slut. En avrundning.

Ni vet en sån där vecka då man dopar sig med godis och häller i sig koffein 

i form av Cola på kvällarna för att man ska hålla sig vaken och inte trilla av stolen.

Och det är ju bara så ända in i bänkens dumt.

För när man är trött ska man sova.

Och när man är överspeedad och stressad ska man ge sig ut och motionera.

Och godis - det äter man på lördagar. Eller nåt. Iallafall om man är barn.

Men att dopa sig själv med socker istället för att gå och lägga sig när kroppen

 fullständigt vrider sig av sitt eget gå-och-lägg-dig-nu-för-sjutton-vrål... Nä.

D e t b l i r i n t e b r a !

 

 

Men idag kör vi ledig fredag.

Dom som jag älskar.

Och vi får ha våra goa vänner till låns. Nutellamannens tjejliga.

Så vi drar iväg till Slättarps gård och inandas doften av det intilliggande rapsfältet.

(förlåt, att jag inte kan sluta tjata om dessa, men jag fullständigt älskar dom)

Går och drar i fyndlådor, sniffar oss höga på underbara doftljus och

pillar på galet många fina saker och säger "åhhhhh".

Mest hela tiden faktiskt.

Och så mutar vi barnen med pannkakor och glass till efterrätt.

Så att vi mammor får sitta i solens sken och prata om ditten och datten.

Medans jag l å n g s a m t låter gommen få sitt.

Det bästa på länge.

Nyplockad sparris, spickeskinka och hollandaisesås.

Magiskt. Precis som kocken lovade. Magiskt!

 

 

Ja, jag säger då det.

Man bara måste älska årets bästa månad!

 



Det finns saker jag drömmer om

 

Det är fint med drömmar.

För det är ju dom som nånstans driver oss i rätt riktning.

I alla fall om vi verkligen, verkligen vill.

 

 

För det finns ju sådana. Drömmar.

Saker som jag drömmer om.

Som att göra en egen bakbok.

Från början till slut.

Från knäckta ägg långt ner i en bunkes djupa botten.

Till kaksmet i munnen och

grytlappsinklädda händer som ändå känner hettan på fingertopparna.

Till garnering och pricken-över-i-dekorering.

Till att hitta vackraste ljuset och till att vidröra avtryckaren.

 

Det är bland annat sådana saker jag drömmer om.....

 



Den får mig att tänka på Sally

Jo, men det är som att Sveriges alla fotografer är som tokiga i rapsfält!

Dom gula böljande fälten pryds av bröllopspar, studenter och barn.

Framförallt barn. Små söta varelser i naturens egen guldgruva.

Och jag är också en sån, som är tokig i sommarens svenskaste vyer.

En sån som vill föreviga barn i det Gula Havet!

 

 

Igårkväll - strax innan kvällsregn och Eurovision -

hamnade vännernas barn spontant där i fältet.

 Dom som nästan känns som våra egna.

 

Och det är nåt med den bilden som gör att jag inte kan titta mig mätt.

Om det är allvaret, kärleken eller blicken?

Jag tror det är blicken.

Men den får mig att tänka på Sally.

Och hennes Family Pictures.

 

 

Sköna maj

 

Jag ska försöka.

Att inte låta sköna maj rinna genom mina fingrar.

Inte passera förbi i ett nafs.

Utan hinna njuta av naturen när den är som absolut vackrast.

Hinna andas mellan förisfester, avslutningar och annat.

Försöka vara här och nu.

Njuta. 

Inte bara avverka.

När man är mer än nöjd

 

Jag vet inte om det är ålderskris eller vad,

men jag firar min födelsedag, medelålder-minus-ett,

med att springa livets första lopp. I vuxen ålder.

Och jag vet inte om det är den nya kepsens förtjänst?

Eller om det är den underbara hejarklackens eller gårdagens glass förtjänst,

som gör att jag springer förbannat mycket snabbare än dom

tjugonio minuterna som jag hoppats på.

Jag bjuder mig själv på en rejäl skräll och går i mål på

tjugosex-komma-tjugo!

Jo tack, jag är mer än nöjd. Och trött.

Så trött att rabarberpajen som jag i eftermiddags bakade dagen till ära,

kan känna sig totalt ohotad. T.o.t.a.l.t!

I alla fall tills imorgon.

 



En riktig pudding

Jag gillar den där "nya" maten. Det gör jag.

De senaste två månaderna har jag utökat skafferiet med massor av frön och liknande.

Med saker, som jag knappt visst att det fanns.

 

Favoriten är nog ändå chiapudding. Åtminstone just nu.

Och man kan tycka att det liknar lite guppande grodyngel i en burk blandat med mjölk.

Men jag gillar det. Smaken och konsistensen.

Och att man känner sig nyttig när man slevar det i sig.

 

Ikväll har jag dock bytt ut puddingen mot glass och chokladsås.

Jag laddar ju för Vårruset imorgon.

Och har fått två tips med mig på vägen. Av två olika proffs.

Jag frågade ena proffset idag hur man springer fem kilometer på nitton minuter?

Hur man lägger upp det liksom? Killen svarar:

Jag vet inte. Jag springer bara en gång om året... En gång om året?!

Redan där är det ju kört. Då har jag ju springit tio gånger för mycket!

 

Så jag tillämpar proffstips nummer två istället.

Ät mycket glass eller mejeriprodukter dagen innan.

Det där tar jag fasta på. Där känner jag att jag kan vara med och ladda upp.

Med glass. Indränkt i chokladsås.

Så det gör jag. Enligt proffsiga anvisningar.

Äter glass i stora lass. Och tar en riktig pudding imorgon. Istället.

 

.

 

Chiapudding

 

1 banan

2 dl mandelmjölk

1 nypa vaniljpulver

2-3 msk chiafrön

 

Mixa ihop banan, mandelmjölk och vaniljpulver.

Rör sedan ner chiafröna och låt puddingen stå

minst 30 minuter i kylen.



Egentligen skulle jag kunna sova nu

 Det tar på krafterna att lufsa runt med tre kiddos i en bokskog,

en lördagseftermiddag.

I alla fall om man lurar iväg dom i två-komma-sex-kilometers-spåret

för att rasta obekväma Ipadfötter på långpromenad.

Med dofter av lövskog och getar - som lil´sis så vackert kallar dom (getterna).

 

Men alltså, vill man ha en bit överbliven chokladtårta från gårdagens partaj,

uppdukad på ett gammalt plastigt Ikeafat, då får det bli så.

För det smakar ju så förbaskat mycket godare då. Med lite motion i kroppen

 

 

Och nu, egentligen, är jag bara sådär härligt, skönt trött.

Så om jag bara råkade doppa huvudet på kudden,

så skulle sovrummet snart ljuda av klingade små söta och kvinnliga snarkningar.

Med sådana där lätta, ljuvliga  ra-puuuuuuh, raaa-puuuuuhh.

Det skulle det.

 

Men jag har flera tjog med bilder som mina redigeringsklor vill dra i.

Och så sägs det att deklarationen snart ska vara inne.

Så vi kör på. Med lite vin. Och choklad. Därtill.



In the making

Det vankas kalas här i huset.

Och förberedelserna är i full gång.

Jo, vi slåss om fläskfiléerna på Ica

och making cake in the morning.

En sån där med mycket choklad, hallon och rosa rosett.

En sån där som jag varit sugen på att göra såååå länge.

Amen, jag älskar ju det där!

Baka och sen få fotografera.

Tänk att få göra en egen bak-och-kakbok!

Det hade verkligen varit drömmen...

"Cause I´m a cakebaker, yes I am!...