Jag tror vi fick till det så där i elfte timmen.
Jag har velat i en halv evighet,
medans han-jag-är-gift-med inte tyckt att det varit riktigt värt det.
Jo, det är förstås en bit att köra nio mil, det är det.
Men eftersom jag ändå hade en höstlovsledig dag
och skulle till Lund för det årliga besöket hos kvinnan med det ljuvliga krulliga håret,
så var det lika bra att passa på.
Och det var verkligen sååååå värt.
Så värt det, att barnen som jag nästan fick baxa in i bilen imorse,
knappt ville följa med hem till Skuldkusten igen.
Det är lätt att tro att de alltid är så här kärleksfulla mot varandra.
Men det var ren taktik att rasta av dem några timmar i Nationalparken,
för att de inte skulle ihjäl varandra en hel dag hemma.
Jo, jag vet att de är som syskon, är som mest.
Ena stunden är de värsta ovänner.
Och nästa stund sträcker den ena ut handen till den andra som är på väg nerför branten....
....puh.....
....så att vi snällt kunde hjälpas åt att hala upp den orädda lille familjefiluren.
Men vackert var det, så att det gjorde ont.
Även om lövfällningen gått någon vecka över tiden
och vi kanske skulle varit här tidigare.
Amen.
