Torsdagsfika på tu man hand

Vi drar ner på byn.

Besöker fiket som vi senast besökte alltför länge, länge sedan.

Vi två. 

Big Bro och jag.

Bara vi två.

Vi glufsar i oss kakor. Dricker ohälsosam läsk.

Och pratar om målvaktsdrömmarna.

Jag inser återigen, att jag inte så förtjust i detta längre.

Samtalet och stunden på tu man hand är lovely! Och miljön!

Men de där sliskiga kakorna börjar få allt mindre betydelse i mitt liv.

Jag älskar att baka dom. Men äta.... Nja...

Min kärlek till mörk choklad är fortfarande hejdlöst stor.

Men tillfredställelsen när jag langar i mig sötsaker,

utebliver oftare och oftare.

Och byts ut till en känsla av ett ryck på axlarna och en känsla av onödighet.

Så jag tuggar i mig en fjärdedels brownie,  utan större förtjusning.

Och sen ytterligare lika mycket för att jag trots allt betalat för den.

Resten tar han mittemot hand om.

Han, med en aptit som en tonåring.

Mitt i livet

 

En halvt uppdrucken latte a´ la caramel.

En Turning-Torso-liknande hög med bananplättar.

Som någon slags kombination av mellis och kvällsmat. Samtidigt.

En tegelstensbok som behövs läsas i raketfart.

Och en blomma från mamma, som jag egentligen kan namnet på.

 

Onsdag.

Mitt i veckan. Mitt i livet.

Jag försöker samla energi mellan två arbetspass.

Roffa åt mig lite tystnad, såhär en dag utan paus.

Rensa hjärnan en stund, för att om en halvtimme åter vara på topp.

Lapa utomhusljus en stund, i ett småstökigt uterum.

Och sjunga halleluja över att det går på rätt håll

 

Onsdag.

Mitt i veckan. Mitt i livet.

 

 

 

 

 



När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut

En måndag.

När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut.

När tidiga rutinmorgnar tar vid igen och täcken dras över små huvuden.

 

En måndag.

Där jag ännu en gång berörs av de bortglömda barnen.

De som kommer i sista hand efter pengar, karriär och egentid.

Jag är själv inte Guds bästa förälder. Tro inget annat.

Jag är full av fel och brister.

Och hamnar på Föräldrars-misslyckade-väg ibland.

 

En måndag "bryr" jag mig bara om mig själv

Jag blir utskälld efter noter för att jag inte kör till leksaksaffären

under de fyrtio minuter jag är hemma mellan jobb och barnaktivitet.

Jag är visst egoistisk.

Fast jag kör taxi flera gånger i veckan.

Tar hem kompisar och skjutsar till kompisar.

Jobbar deltid för att ge dom kortare dagar på fritids och föris.

För att få träffa mina barn lite mera.

Ser till att läxor blir gjorda och att det finns extrakläder och kläder-efter-väder.

Bokar sommarsemester till Legoland

Dränker ungar i sommarklädsshopping redan i februari.

Fyller kyl och frys med mat.

Tar semesterledigt för att låta en älskad få gå på innebandycamp.

Läser bok och saga varje kväll.

Ligger nära, nära tills de somnat....

 

 

En sån måndag är det idag.

När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut.

Då jag hoppas att mina barn en dag förstår hur bra dom har det.

Även om jag hamnar på "Föräldrars-misslyckade-väg" ibland.



Den bästa träningen

Den bästa träningen. Det är den som blir av.

Nog har jag kommit över några pass mellan sjukdomarna,

och slagit till på bra många promenader sen årsskiftet.

Men så mycket intensiv träning som jag önskat, det har det kanske inte blivit.

Och det kändes idag, kan jag berätta.

Under årets första löprunda.

Redan under de femtio första meterna (!?) kändes kroppen som betong.

Och jag var nära och lägga ner direkt.

Strunta i allt och ta en kort promis istället.....

Men efter fem minuter i ultrarapid och klumpedunsfötter,

lossnade det och sprang min förväntade halvmil.

 

Tungt javisst.

Men på godkänd tid och ny frisk luft i lungorna.

 

 

Jag behövde det där.

En spark i baken och låta andra muskler än bagaremusklerna få jobba.

För dom har fått sitt i helgen.

Med ärmarna uppkavlade och sinnet tillfreds.

För jag gillar ju det där också.

Stå och vispa runt i bunkar.

Låtsas att allt jag gör är "nyttigt".

Fast jag vet så mycket bättre.

Baka alltså - som terapi och yoga samtidigt.

 



Dom börjar trilla in nu

Himmel och pannkaka vad det är dyrt å ligga hemma i sjuksängen!

Inte nog med dessa karensdagar som svider.

Nä enda nöjet man har, är ju att förlora sig i nätshopping.

Klicka hem randigt och marint i sjukliga mängder,

bara för att få hopp om skönare och friskare tider.

För det är det som behövs då - hopp och längtan.

Och dom börjar trilla in nu.

Leveranserna, från förra veckans tycka-synd-om-beställningar.

Det är kuddarfodral som lovar att snart är det vår!

Dyra handkrämer som skulle läka mina nariga vinterhänder.

Badkläder som inte kommer att doppas i havet på flera månader.

Klänningar som ska fladdra längs brunbrända ben under ljuva sommarkvällar.

Och kavajen - den jag som förtrollade mig med kärlek at first sight.

 

Jag vet, det är ett tag dit.

Men när vi är där, då är jag ordentligt rustad.

 

Att äta sig plättmätt

 

Vi nosar försiktigt på sportlovet.

På den första lediga dan, utav två.

En lycklig Big Bro hänger med A-lagspelarna på camp.

Tränar för att bli Sveriges nästa innebandymålvakt.

Jo det är så han vill ha det.

And the sky has no limit...

 

Jag och fröken Finemang gör annat. Sånt som vi är bra på.

Som att äta brunch och filosofera.

Sitta länge i varsin fåtölj och fylla kroppen med godsaker.

Nybakade bullar med pålägg. Vattenmelon.

Och pannkakor fyllda med ekologisk fejknutella.

Nog kan man kalla det, att äta sig plättmätt.

 



När man går all-heart-in

Alla hjärtans dag och vi går all-in.

Det var inte riktigt tanken från början kanske.

Det mest bara blev så.

Det har överraskats med presenter kors och tvärs.

Fikats på små syltkakor. Naggande goda...

Och nu väntar Hello Mello Festivifestivalen.

Där hela familjen är klädda i nattskrud,

då barnen önskat pyjamasparty.

 

Så nu kör vi järnet,

med hjärteballonger och hjärtformade chips.

Och ny efterrätt - kvällen till ära.

 

Valentinedagen all-heart-in.

 

 

 

Hjärtliga syltkakor

 200 g smör
4,5 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk vaniljsocker

ca 0,5 dl hallonsylt

 

Blanda alla ingredienser i en bunke. Nyp ihop  och forma till en stor degkula.

 Lägg i plast och låt vila i kylen 30 min - 1 timma.
Sätt på ugnen på 175°.

Ta ut degen och lägg på arbetsbänk. Dela till 32 delar. Forma varje del till en liten kula. Lägg på arbetsbänken och platta till något. Med något runt och smalt, jag använde skaftet till en barnsked, formar jag försiktigt ett hjärta. Så djupt det går utan att gå igenom.

Med två små skedar som verktyg klickar jag i sylten.

Försök att inte få sylt eller syltsaft på kakan – utanför hjärtat.

Lägg kakorna på plåtar med bakplåtspapper.

Grädda mitt i ugnen i 12-15 minuter.

 

 

Recept från Hemma hos Helena

Så nu utmanar jag alla föräldrar

Det här är vår son.

Big Bro.

Han är andreklickare och gillar innebandy,

spela på paddan, leka med sina kompisar och att baka.
Och att plocka jordgubbar...

Som de flesta andra killar i hans ålder.

Fast för oss är han unik förstås.
 

 

I måndags fick han MPR-sprutan hos skolsystern.

Utan att vi behövde betala en endaste liten krona.

Jag tillhör den sortens människor som anser 

att just sådana vaccinationer mot tex mässling, 

påssjuka och röda hund är viktiga.

För att utrota dessa sjukdomar och därmed rädda liv.

Men alla kan inte gå till skolsystern och få sig en vaccinspruta.

Så när jag ser att jag kan hjälpa till och rädda 30 barn långt bort

i fattigdomsländerna för en ynka hundring,

då känner jag att jag måste slå till.

Nappa på ett erbjudande eller två.

I ren tacksamhet och av nån sorts liten klen rättvisa.

Så nu utmanar jag alla föräldrar.

Att göra detsamma.

Att rädda en hel skolklass var.

https://unicef.se/gavoshop/213-vaccinpaket

Bild lånad från Unicef

 

Hjärtliga girlanger och att bara ha till låns

Man hinner tänka många tankar när man ligger i sjuksängen.

Tankar som inte annars hinns med. Som inte får utrymme. Eller plats.

Tankar som dom där jädrans listerna som legat på golvet nu i sjutusen år 

och vare sig målats om eller kommit på plats. 

Tankar som allt gott jag ska baka när min tid kommer igen.

Om hur jag ska gå vidare med fotograferandet i år.

Tankar som föräldraskapet och hur man gör det bästa av det.

Jag vet inte om det är för att jag just läser Jesper Juuls bok

"Ge plats för familjen"?

Eller för att barnen tvingas ta hand om sig själva

mera när mamman i huset är sjuk?

Men en sak vet jag -

de kan mer än vad både vi och dom tror.

Och de växer flera decimeter efteråt.

För att dom får ta ansvar.

För att dom tror på sig själva.

Och för att VI tror på dom.

Vi trixar till hjärtegirlanger.

Låter de små uttråkade pysselfingrarna få sitt.

Fröken Finemang hon kan.

Hon vill. Och kan.

Klippa. Vika. Och sy små hjärtan på tråd.

 

Det blir så tydligt, efter dagar som dessa.

Att vi bara har våra barn till låns.

Att det gäller att njuta och ge dom den bästa starten i livet man kan.

Att vara närvarande och finnas där, när det behövs.



Gud, vad jag älskar den där väggen!

Feberfri dag.

Så jag smyger ut en runda runt kvarteret.

Njuter av ett kort miljöombyte.

Njuter av solsken och ljus.

 

Jag går förbi ödehuset. Det jag egentligen aldrig ser.

Förutom på våren. När träden och buskarna är kala.

Och blommorna vaknar till liv och kryper utanför tomtgränsen.

Ut mot vägens kant.

 

Där har hundratals snödroppar slagit ut.

Som att de försöker skrika ut att det är vår!

Jag behöver höra just dom orden.

Att det finns hopp. Att det finns tro.

Att det finns vår!

 

 

Några av dom får följa med hem!

Som en påminnelse, om vad som komma skall.

Och jag låter dom, som allt annat,

få förevigas framför den vackraste väggen vi har.

Den som ni kanske snart kommer se er mätta på.

Men inte jag.

Nä, för Gud vad jag älskar den väggen!



När man får lägga fjäderboan åt sidan

Jo men jag blev ju sjuk.

Feber och nån sorts magbaciller igen.

Så jag är tillbaka i bunkern.

I mörkret. Och i ensamheten.

Det händer ibland att barnen knackar på 

med rostad macka och Proviva.

Den ena, av ren omtänksamhet.

Den andra, för att han tror han ska belönas med fotbollskort.

Det är förbaskat drygt det här. Tröstlöst.

Och med en uppsägningslapp nära tillhands.

Men jag gör det bästa av det.

Sover. Nätshoppar sommarkläder.

Följer Mello och Dolly på datorn.

Lägger fjäderboan åt sidan och hoppas på en bättre dag imorgon.

Bild lånad från Lindex

Det är då man suktar lite extra

Med kvällen kommer den där kittlande känslan i kroppen,

som tyder på att allt kanske inte riktigt är som det borde.

När det kryllar i skelettet och man lägger sig under täcket

med fleece och haremsbyxor på.

Det är då man suktar lite extra.

Efter vår, ljus och mindre baciller....

Vi är tydligen inte där än.

Så under tiden sniffar jag pärlhyacinter.

Stoppar i mig choklad som ingen annan vill ha.

Ligger plats i korgen och hoppas på bättre tider imorgon.



När man hittat rätt bland pannkakorna

 

Jag har provat lite olika recept utan att vara riktigt nöjd.

Men nu tror jag att jag hittat rätt bland pannkakorna.

Sådan som är nyttiga och sådana mättar bättre.

Finast i formen blir dom såklart, om man laggar dom på plättjärnet.

Om man nu tycker att ordentliga former är viktigt förstås....

 

 

Bananpannkakor 

4 ägg

2 bananer

1 dl mandelmjöl

 

Mosa bananerna.

Blanda runt med äggen och rör sen ner mandelmjölet.

Hotta upp järnet och klicka lite margarin eller smör.

Häll smeten på järnet och brassa till.

 

 

 



Då är det svårt att låtsas som att ingenting har hänt

Det städas ofrivilligt i huset.

Oftast är det så. Ofrivilligt.

Jag bakar hellre kakor eller går på promenad.

Fotograferar eller läser.

Det finns människor som gillar att röja och tycker det är avstressande.

Jag är tyvärr inte en av dom.

Jag är mer en sån där Because-I-have-to.

Det är då den dimper ner.

Den som jag hoppades att tomten skulle komma med.

men som han tydligen glömt bort.

Eller inte tyckt att jag gjort mig förtjänt av.

Boken som både frestar med godbitar och bjussar på fototips.

Det är ganska svårt då att fortsätta städa och låtsas som att inget hänt.

Väldigt svårt...

Så jag fingrar lite nyfiket och ahhh'ar och ohhhhh'ar lite.

Och känner att det var helt rätt beslut och ta.

Att tycka synd om mig själv för att jag var så sjuk förrförra veckan.

Att jag beställde Lomelinioboken för att jag var värd den.



Men den får stå på hyllan så länge.
På hedersplatsen.
Och fresta en liten stund till.
Innan jag ska gräva ner mig djupt i min favoritvärld.
Den som är full av bakning och fotografering.
Mmmm. Jammi.

Och helt plötsligt en lördagkväll så är man gift med Mikkey Dee

Jo det var vuxenparty igår.

Och jag som inte brukar få tickande hjärta av långhåriga män,

var helt plötsligt gift med Mikkey Dee.

Som det kan bli!

 

 

Och vilket skönt gäng vi hamnade i!

Merparten var tidigare helt okända.

Men ändå väldigt bekanta på nåt vis.

Maverick från Top Gun var där.

Och Don Johnson. Susanne Lanefeldt. Knegoff.

Madonna. Little Steve. Sköna Lena med pösjeansen.

En massa andra hårfagra axelvadderade snubbar.

Och minst lika många benvärmsprydda pinglor.

Amen ni förstår!

 

Så nog var 80-tal ända ut i fingerspetsarna.

Med räkcocktail, Flygande Jacob och den där

efterrätten med päron och After Eight som jag

inte ätit på tjugofem år, men som jag suktat efter hela dan idag.

 

Men idag är det söndag.

Med en hejdlös trötthet och en massa roliga minnen från igår.

Från festligheterna och nån hang-up om secret,

eller sikreeeet som vår tålmodiga chaufför

borde haft öronskydd för att slippa höra under en halvtimmes tid.

Men festligt var det.

Och kul hade vi.

 

Söndag ja.

Jo man kan gilla det med.

I alla fall när man har en ledig måndag runt hörnet.