Summa summarum

Det är dags för bokslut.

Att köra en Summa Summarum.

Av ett år där jag bytte jobb, åt för mycket glass, sprang för sakta och var mer kulturell än på länge.

2017 alltså - here it comes.

Bästa: Sommaren 2017. Ja man må ha kunnat klaga på vädret kanske, men jag hade den bästa sommaren på länge. #tioveckorssommarlov

Skönaste: Spa-vistelsen med mamsen

Oväntade: Att råka på bästa-bästa Anna med familj på McDonalds i Falun. "viharintesettspåtioår

Favorit-som-kommer-i-repris: Midnattsloppet

Projekt: Minst ett havsdopp varje månad januari -december. Check på den!

Kärlek: Den är oföränderlig

Konsert: Det har onekligen varit en fantastiskt konsertår med bla Hellström, Laleh och Tommy Nilsson. Men COLDPLAY alltså, vad mer kan man begära av en konsert? Det är nästan så att jag kan säga att det är min bästa konsert - ever.

Fest: Halloweenfesten

Skratt: Jag säger bara Johan Glans. Och hans "World tour of the World"

Efterrätt: Tror att det blir den jag gjort till nyårsfesten

Utveckling: Jag har utvecklats massor sen jag trädde in i skolans värld igen

Oavslutade: Min nuvarande bok - "Störst av allt"

Succé: Att återigen kunna springa milen. Tack vare mina inköpta IceBug-inlägg blev det möjligt

Ihållande: Gud´s påminnelser om ryggövningarna

Låt: Svårt, det finns för mycket att välja på. Men jag gillar starkt Laleh´s "Bara vara mig själv."

Nykomling: Har lyssnat massor på Lyves och Mew efter att ha upptäckt dem som förband åt Coldplay.

Bok: Björnstad av Fredrik Backman. Har ni inte läst den? Gör det bums!

Förändring: Att byta jobb från förskola till förskoleklass

Kära återseende: Stockholm City. Det måste bli en favorit-i-repris på hotellövernattning med familjen där nästa sommar

Oro: Har blivit nojig över att åldras. Inte kanske utseendemässigt, men att med åren bli fysiskt begränsad och få sämre hälsa

Bristvara: Återhämtning

Sorg: Även om jag har helt underbara kollegor nu också, så var det ändå sorgligt att lämna mitt gamla gäng...

Klädinköp: Tveklöst min blå-och-vit-randiga skjorta

Fundering: Vad krävs det för att en våldtäktsman ska bli dömd?

Löfte: Jag måste börja använda ögonkrämer. Och hitta ett mellanläge.

Gott Nytt!

Ett saftigt avslöjande som jag varken kan erkänna eller dementera

Den gick undan, den där julen.

Precis som den brukar.

Godbitarna ur Aladdinkartongen är uppätna

och jag är tillbaka på jobbet.

Det är en märklig känsla det där,

för att jobba på jullovet har jag inte gjort sen 2005!?

Men julen, hur var den då?

Jo men det startade ju så himla bra med en true beliver.

En lil´sis som förtroligt dukade fram sex dekorerade pepparkakor till T-O-M-T-E-N 

och skrev ett sista-minuten-brev innan läggdags.

Och då var det ju lika bra att go with the flow 

och förstärka tron med gröt och utslängda hyacinter på golvet. 

(jo tomten är faktiskt en aningens stressad så här års och får lätt snabbt och bråttom)

Och om man fortfarande tror, 

då är det liksom svårt att låta bli att sova längre än till nånstans efter fem...

Så någon i huset var uppe alldeles förtidigt,

för att sprätta upp paket
och sen yr i mössan vandra tillbaka och somna om, i en mammas trygga famn.

Och man kan väl säg att det var ett fasligt "tomtande" i vår familj på julafton.
(tacksamt nog).
För nog kom tomten till självaste farmor och farfar också.
Och kanske är det lättare att tro, när man inte ser tomten på natten.
För en viss misstänksamhet spreds när den röde levererades i en vit bil istället för släde.

Men det öppnades paket i en fart av ljusets hastighet.

Och sen var det julklappsspel där några lyckades slå fler sexor på raken,
än andra

Och ikväll,

ikväll nås jag av ryktet

att JAG rymt från julaftonsfesten och tomtat hos en annan familj?

Att någon intern källa rent av läckt!

Ett saftigt avslöjande som jag varken kan erkänna eller dementera.

Amen. 

Dab.

All I want for X-mas

Det är nu den börjar.

Julen.

På riktigt.

När alla klappar slitits upp och allt firande lagt sig.

Det är nu den börjar.

När man får svassa runt i underställ,

läsa en bok med praliner i mun.

Och råka somna i soffan 

om det behövs.

En bok.

(just den här boken är perfekt som gå-bort-present 

och alla intäkter går dessutom till cancerforskning och sånt gillar ju jag)

Choklad.

Och lite kärlek.

All I want for Christmas,

is YOU!

Att önska God Jul!

Det är nära nu.

Om några timmar firar vi jul på ny ort.

Äter skinka, sillsallad (hoppas jag?!) och Aladdin.

Jo, jag känner mamma min väl.

Istället för julkort,

 skänker vi i år pengarna till Fjärilsfonden.

För bättre forskning inom Dravets Syndrom.

Dravet, som under detta år öppnat en helt ny värld för mig.

Och en ny liten bekantskap dessutom.

Så God Jul allihop!

Att ha fått feeling

Vi har ett färdigt pepparkakshus.

Eller egentligen tre.

För jag har stått där vid diskbänken i sex timmar.

Ritat. Kavlat. Gräddat. 

Limmat. Fått blåsor på händerna av bränt socker.

Man kan ju tro att jag inte har några vänner.

Eller ett liv över huvud taget.

För vem ställer sig å bakar pepparkakshus dan före dan före dan?

När man borde slå in julklappar, göra 87 köttbullar, baka bröd och städa huset?

Vem gör en sån sak???

Jag har iallafall lärt mig följande tills nästa år:

* Att sortera mandelspån är förbannat pilligt.

* Nästa år ska jag köpa baklim redan i augusti.

(jag har letat efter det i fem affärer!!! - slut!)

*Om man ska baka eget pepparkakshus all-in, så ska man se till att grädda delarna stenhårt.

* Köbeglasyr är bra om man vill att det ska se ut som att Karl-tre-år, har kladdat.

(Nästa år gör jag egen.)

*  Och Non-stop är till för att stoppas i munnen.

Årets pepparkakshus alltså.

Dörr som bara små vättar (wettar) kan ta sig igenom.

Och fönster som inte är inbrottssäkra för jättar.

Nästa år blir det bättre.

Eller inget alls.

Nu - uppåttjack. Av nåt söt slag.

Och köttbullsrullning.

Amen.

För nån jädra måtta får de´ ju va´

Nu står den där och lyser.

Granen.

Granen med scolios.

Ni vet det där uttrycket - sådan matte, sådan gran.

Det är ju sen gammalt.

Men iallafall.

Jag råkade ju nämna för min familj, här förledes, att årets jultrend är blå.

Jo.då.så.att.

Och resten av familjen brukar just få tjata sig blå.

Om att få plocka fram våra gamla nittiotalskulor i just den färgen

and make the tree all American!

Jag brukar vänligt (eller ovänligt, inte vet jag) men bestämt,

påtala att här ska minsann inte vara några blåa kulor som ska beblanda sig med mina röda.

Fast blått egentligen är min favoritfärg.

I mångt och mycket.

Men som den julgransfacist som jag nu blivit med åldern,
så vill jag ha sådana där ljuva, dova färger.
Så jag smyger in några dimblå och dimgröna kulor.
För nån jädra måtta får de´ va´!

Och plötsligt sänker sig ett lugn igen.
En varm bris av harmoni.
Och jag tror jag kan landa i det här.
Landa i att det blir ganska bra ändå.
Bara jag för pilla och klä den lite till.

Amen.

I stilla luciafrid

Ute är det mörkt som i graven.

Blåsigt som på månen.

Och lika vitt på marken som det brukar vara i Skåne så här års.

Alltså inte alls.

Vi halkar av vår tradition en smula.

Luciatåget i kyrkan får stå till vika.

Och lussebullsintaget hotas rejält.

Förra bullsatsen är redan uppäten.

Till och med fallossymbolerna är försvunna.

De som Big Bro och lil´sis bakade 

under tiden de kiknade av skratt.

Till och med de bullarna - G.O.N.E!

Jag vet inte om jag nånsin firat lucia utan hemmabakade.

Jag tror inte jag vet hur man gör.

Och kanske kan jag missa ett stämningsfullt luciatåg.

Men hembakade katter måste jag ha.

Så jag bakar.

Fast det är mörkt som i graven.

Och blåsigt på månen.

Jul på Fredriksdal

Trion rullar norrut.

Till en stad som en gång varit min.

Till en stad som jag nog aldrig hann landa helt i när jag bodde där,

men som ändå är den staden som känns mest hemma.

Till en stad dit dialekten känns som jag

och dit besöken sedan barnsben, varit många.

Vi drunknar i ett hav med julgranar och stämning.

I ett hav där gammalt möter nytt.

Där stånden står uppradade i längder.

Och där kön ringlar sig in till tomten

Barnen vill först inte gå dit in.

Men strax innan vi far hemåt,

ångrar de sig och tar istället plats på halmbalarna.

Det är inte den norrländska tomten.

Det är tomten som pratar som man gör "hemma".

Tomten som, till lil´sis irritation, säger julpaket.

Istället för julklappar.

Mitt bland ostar och korvar och Gud vet allt,

hittar vi de här.

Hjärtan inlindade i ull.

Och ett sådant får följa med oss hem,

för att pryda vår dörr i decembermörkret.

Och en korv måste man ha,

säger Big Bro.

Det är visst sen gammalt.

Så sådana trycker de i sig i nafs

och mumlar nånting om att det är den godaste korven ever!

Sen lämnar vi Fredriksdal för den här gången.

Låter kalla kroppar få värma sig inne i bilen.

Kroppar som kanske är kalla av kyla.

Men varma av julstämning.

Tokenskaper och galigheter

Jag springer aldrig och badar när det är under tio grader i luften.
Just för att det blir för kallt på hemvägen.

Men det är svårt att lyckas få till en decemberdag utan förkylning, ryggont, regn 

och ändå hitta en termometer som visar tio och en tid då det fortfarande är ljust.

Så jag fuskar lite.

Fyller bilen med tjockjacka, joggingbyxor och badrock och kör ner till kanalen.

Fulsjunger högt tillsammans med Icona Pop -

"they say you are freak, when you (we) are having fun"

Taggar.

P.e.p.p.a.r.

Jag börjar springa.

Över asfalt.

Över stock och sten.

Efter första kilometern är jag fortfarande kall.

Efter andra, tvekar jag.

(man får aldrig tveka när man ska kallbada)

Vid tredje kommer värmen.

Vid fjärde är jag tillräcklig svettig för att vara trött och motiverad.

Jag binder fast termometern i stegen, med lil´sis hopprep.

(hysj, don´t tell anyone)

För jag inser att det är för kallt för att jag ska stå kvar

i vattnet och göra graderna rättvisa.

Byter om.

Gör misstaget och ser att den röda linjen stannat vid fyra streck.

Fyra streck utan en bastu som väntar på en,

det är kallt det.

Men jag tvekar inte.

Kliver med bestämda steg ner i det mörka vattnet

och tar en microsnabb tango med den slingrande gröna tången.

Done.

Mission completed.

Over and out.

Tokenskaper eller galigheter.

Call it what you want.

Funderingar. Och hjältedåd

Förra veckan satt han där.

Vid köksbordet och pluggade in medeltiden.

Om blodbad, tyranner, fyra stånd och fridslagar.

Ni vet de där, att det är förbjudet att ta sig in i andras hem.

Att inte slåss i kyrkan eller i tinget.'

Och att INTE våldta kvinnor.

Man kan tycka att vi borde fattat bättre under åttahundra år.

Att det liksom borde landat det där med att det inte är okej alls att våldta kvinnor.

Det borde det

Och man kan ju verkligen undra hur många hundra år till,

 det ska ta innan detta sitter fast? 

Färdigpräntat?

Sommaren efter att jag gått ut gymnasiet (den übervarma 1994) sommarjobbade jag på en fabrik.

 Där råkade jag på några tillfälliga ventilationsgubbar, som smashade in några

 förbannat dumt valda och sextrakasserande ord till mig. 

Jag blev ganska ställd och försökte ta det som ett skämt.

Försökte tänka att det inte var en sån big deal.

Att jag bara var en ung nittonårig tjej som fick tåla sånt.

Några taskiga kommentarer, under arbetstid, 

från en man som dräglade ut sina  obekväma ord över min kropp.

Jag vet att det är inget ovanligt alls. 

Inte det minsta.

Men det som var ovanligt i den här historien,

 är produktionschefens agerande när han fick nys om detta.

Samma eftermiddag fick ventilationskillarna ta sitt pick och pack. 

Lämna och snopet åka därifrån med ett rivet kontrakt mellan bena.  

Det är först nu som jag förstår, hur stort det var att han trodde på mig.

Att han inte lät några snuskleverantörer behandla en tonårstjej hur som helst.

Att han stod på min sida, fast att han knappt kände mig.
Jag hoppas han själv förstod att han gjorde nåt som inte är självklart.
Varken nu. Eller då.

Hjältedåd och funderingar.
Så här en torsdagskväll.

Amen

Tjugo lite längre

1. Jag har överlevt vinterhalvårets första månad.

2. Och har räknat ut att det är 112 dagar kvar tills det är sommartid.

3. Om jag skulle leva på en öde ö och fick välja på att bara äta nutella eller körsbärstomater, skulle jag tveklöst välja körsbärstomater. (det trodde ni inte va´?)

4. Blir grinig om barnen inte somnat så att jag hinner se Wahlgrens värld ifred.

5. Uppskattar han-jag-är-gift-med allra mest när han diskat mjölkskummaren.

6. Fick häromdagen höra, av Big Bro, att jag borde raka mig under armarna!?

7. Inser att barnen inte behöver en mamma längre - de behöver bara slime och tv-spel.

8. Äter hellre mjuk pepparkaka, än hård - original.

9. Gillar egentligen parfymer, men använder det alltför sällan. Nu har jag ingen alls, för den sista använde barnen som ETS, dvs efter-toalettbesök-spray.

10. Har ett komplicerat förhållande med Mackan. Kvällsmackan. We have to break up.

11. Jag har bott granne med Frida Hallgren, vars dotter dessutom är född på samma dag som lil’sis.

12. Och har varit barnflicka hos Wallenberg.

13. Jag har störst chokladbehov på torsdagskvällar.

14. Hade tänkt springa av mig två kilo i år, men har fortfarande sex kvar.

15. Äter helst banan, päron, dadlar och keso när jag tränat.

16. Han-är-gift-med tycker inte att det kan kallas mellanmål, utan snarare en "hel jävla middag".

17. Har en dotter som hellre drar på SSL-match imorgon för att skrika "Heja Höllviken"

 högst av alla, istället för att gå på den lokala julmarknaden.

18. Har börjat på en ny bok "Simone".

19. Och fullständigt älskar mitt bokmärke.

20. Väntar på att det ska bli tio grader i luften nån dag, 

så jag kan springa ner till bryggan och slutföra mitt badmission.

Det var tjugo lite längre det!

Hepp!

Helenas mjuka pepparkaka

De är på bortamatch igen.

Grabbarna.

Jag hasar runt i huset och luktar gubbasvett. 

Ni vet så där, 

som man gör när man legat marinerad i sängen en dag med baciller.

Lil’sis gör mig sällskap.

Inte doftmässigt, men närvaromässigt.

Vi bestämmer oss för att gaska upp oss.

Dra fram några blyga adventssaker,

lyssna på julmusik

och dra igång julbaket.

Det blir Helenas mjuka pepparkaka.

Egentligen är det visst Eivors pepparkaka,

men jag känner inte Eivor så jag har döpt om den till Helenas.

För Helena känner jag ju!

Och det är tack vare henne som jag bakar denna inför varje jul.

Helenas mjuka pepparkaka.

50 g smör

3 dl filmjölk

3 dl socker

3,5 dl mjöl

1 tsk kanel

1 tsk ingefära

1 tsk malda nejlikor

1,5 tsk bikarbonat

En nypa salt

Smält smöret. 

Blanda alla torra ingredienser i en bunke.

Tillsätt sedan det smälta smöret och filmjölken och vispa.

Häll upp smeten i en bröad form.

Grädda i ugnen 60 min, 175 grader.

Julens viktigaste klapp

Planen var att ha riggat huset med adventsljusstakar och hyacinter.

Att spela julmusik och baka pepparkakor med vänner ikväll.

Nu blev det inte så.

Nu blev det till att ligga i sängen och vila upp en klen kropp istället.

Diagnos icke fastställd.

Men övriga trion har varit hängiga och krassliga tidigare i veckan,

så att jag sovit en si sådär sex timmar extra idag är kanske inte så konstigt?!

Så idag blir det inte heller något fortsatt jobb med julens viktigaste klapp.

D v s välja ut några, av alla tusentals bilder jag årligen tar

 och försöka få ihop varsin fotobok till barnen.

Kanske är det inte den viktigaste julklappen för dem.

Just här. 

Just nu.

Men vem har glädje av en massa bilder i en dator som man aldrig tittar på?

Men om de får en sån här varje jul,

så ger jag de evighetslånga klappar för livet.

Söndagsbekännelser. Och klimakterielängtan

Det kan vara så att jag smet igår.

Att jag sorterade högen och ordinerade han-jag-är-gift-med att fortsätta.

Det kan vara så att jag tog med mig Big Bro och mitt hormon-sargade-bäcken, 

(det som varje månad får mig att längta efter klimakteriet)

för att köpa cykelbelysning och ett kuddfodral 

och samtidigt sno åt mig en stund med vår förstfödde över en brunch.

Ni vet, vara borta en timme eller två...

Eller fem. Och en halv....

Det kan ju också vara så att jag även kom hem med en innebandyklubba

(vem köper en ny innebandyklubba till sin son fem veckor innan jul?!)

en golvlampa (så dåligt läsljus i den förra),
tre saxar, ett lakan, ett Vildkattenspel, juldekorationer, en orkidé, 

två killtröjor och en kappa som jag egentligen inte alls var på jakt efter.

Jo färgen möjligtvis.

Men modellen - nä....

Så det kan vara så att jag måste hänga i tvättstugan.

Idag. "Igen"

Alla barnen....

Alla barnen får hänga med kompisar när det är lördag

utom Therese.

Hon får bo i tvättstugan hela dagen

och se om tillfälle ges....

Hepp, då kör vi lördag!

När man börjar snylta på julen

Jag är den första att erkänna,

 att juletid inte är nåt hallelujamoment som jag längtar efter.

Jag har inte ont av den,

men senaste åren har den mest varit förenad med multipla julavslutningar,

stress och häng-å-släng-in-i-sista-minuten.

Inte alls så lugnt och njutbart som jag tänkt mig.

Men nånting har hänt den här veckan!

Jag har köpt tre julklappar.

Och en Aladdinkartong för att liksom vara väl förberedd

(fast att jag av princip slutat köpa den, i protest sen de bytte ut körsbärslikören)

Jag har pimplat julmust och shoppat pynt i form av en ren.

Barnen har överraskat han-jag-är-gift-med på Fars Dag,

med en bling-bling-tröja.

Som han troligtvis kommer att svettas ihjäl i, 

redan när han sätter sig i bilen på julaftons kväll.

Och så har jag dagen till ära bakat.

Butterkaka med saffran.

Nom.

För om det är nånting....nom...som jag saknar...

..nom...under de reste....nom-nom-nom...rande elva månaderna på året,

så är det just saffransbullar.

NOM-NOM-NOM!

Även om den inte blev särskilt vacker så här på 

first-buttercake-try-ever.

Och att jag dessutom glömde hiva glasyr över den,

så sitter den ända som en smäck i tarmarna nu.

Och vem vet?
Kanske kommer jag uppskatta julen på nytt igen?

Utan att avslöja för mycket

Det är jobba-hemma-fredag idag.

Nä, inte en sån jobba-hemma-fredag då femtiosju barn springer runt i vårt hus.

Utan en sån jobba-hemifrån-fredag då jag ska försöka redigera mitt sista uppdrag.

Jag har bestämt att det får bli så.

(vi får väl se om jag lyckas hålla det)

Att det är dags att ta vinterpaus.

Den där redigeringen tar ju så oändligt mycket längre tid än fotograferandet.

Och nu behöver min kropp läsa lite mer böcker istället.

För lika härligt, som det är när fotohögsäsongen kickar igång,

lika härligt är det när den når sitt slut.

Jag behöver det. 

Bli en bokbjörn som går i ide.

För att ladda upp kreativiteten igen.

Här, 

en bild från senast leveransen.

Jag fullständigt älskar´t.

Kärleken, värmen och glädjen mellan mor och dotter.

Om man är sugen på att se fler bilder,

kan man göra det här.

Men bara några.

För snart vankas det jul och jag har hört att moster önskar sig ett foto i julklapp.

Så vi får spara på överraskningarna och det goda.

Fredagsamen.

Att klamra sig fast

En mörkt novemberkväll tar vi fackeltåget genom skogen.

Första gången var i fjol, så jag antar att man kan kalla det för en tradition nu.

Jag lyckas få med mig hela familjen.

Det är svårare än man kan tro.

Ju äldre barnen blir,

desto mer spretig blir vår gemenskap.

Förut var jag drottningen, supermamman och bästa kompisen i barnens ögon.

Helt oumbärlig...

Nu byts jag successivt ut mot kompisar, sporter och dataspel.

Så när jag skrider fram där,

 i ett evighetslångt fackeltåg,

kan jag inte låta bli att undra om jag lyckas locka med honom på det här nästa år?

Om jag kan vinna fighten mot kompisar och youtube för en stund?

Jag släpper sakta greppet lite.

Samtidigt som jag försöker klamra mig fast.

För jag har mer kärlek att ge.

Fler fikor att bjuda på.

Mer tu-man-hand-samtal att lyssna på.

Och fler platser jag vill visa.

Bara jag och min familj.

Ett par trosor, en näve mod och lite jävlar anamma

Första lördagen på fyra veckor som jag känner mig som själv igen.

Då jag inte behöver ligga nerbäddat i sängen halva dagen.

Kanske halvfarten håller på att accelerera till helfart igen?

I hope.

Så jag hoppar i löparskorna.

Springer tre. 

Doppar mig.

Springer två till.

Jag vet, ni tycker jag är galen.

Och kanske har ni rätt....

Men känslan när man är på väg uppför stegen,

när varje cell i kroppen härligt kryllar ihop sig

och man får anstränga sig för att hålla ett orgasmliknande skrik inombords....

ja, då snackar vi inte kyla.

Då snackar vi feelgood och stressless.

Och det är inte så jäkla svårt det där.

Det gäller bara att ha med ett par extra trosor (att byta om till)

en näve mod och lite jävlar anamma.

That´s it!

Sanningen en fredag

Strukturen på hemmaplan, har liksom diskvattnet runnit ut i avloppsrören.

In har, istället, det spontana akut-brand-släcknings-arbetet flyttat in i vårt hus.

Ni vet, lös-hämta-lämna-handla-mat-göra-läxor-för-dagen-systemet tagit över.

Det där är inte jag. 

Egentligen.

Men där nånstans, glömde jag bort strukturen i mitt liv.

Mitt bland nytt jobb och nya aktivitetstider för barnen.

Jag ångrar inget, på något sätt.

Men förändringar tar tid att landa i.

Och under två månader har jag lärt mig så otroligt mycket nytt och utvecklats,

så att hemmet fått stå åt sidan och avvecklats.

Så jag skapar listor på min lediga dag.

Skapar struktur.

Skapar trygghet.

Blandar "måsten", med "jag vill".

Andas frisk luft, dricker finkaffe 

och sätter min grymma kollegas nysläppta singel på repeat!

De här killarna kan bli hur stora som helst....

Amen.

Någon vecka över tiden

Jag tror vi fick till det så där i elfte timmen.

Jag har velat i en halv evighet, 

medans han-jag-är-gift-med inte tyckt att det varit riktigt värt det.

Jo, det är förstås en bit att köra nio mil, det är det.

Men eftersom jag ändå hade en höstlovsledig dag 

och skulle till Lund för det årliga besöket hos kvinnan med det ljuvliga krulliga håret,

så var det lika bra att passa på.

Och det var verkligen sååååå värt.

Så värt det, att barnen som jag nästan fick baxa in i bilen imorse,

knappt ville följa med hem till Skuldkusten igen.

Det är lätt att tro att de alltid är så här kärleksfulla mot varandra.

Men det var ren taktik att rasta av dem några timmar i Nationalparken,

för att de inte skulle ihjäl varandra en hel dag hemma.

Jo, jag vet att de är som syskon, är som mest.

Ena stunden är de värsta ovänner.

Och nästa stund sträcker den ena ut handen till den andra som är på väg nerför branten....

....puh.....

....så att vi snällt kunde hjälpas åt att hala upp den orädda lille familjefiluren.

Men vackert var det, så att det gjorde ont.

Även om lövfällningen gått någon vecka över tiden

och vi kanske skulle varit här tidigare.

Amen.

Ridå ner

Jag går fortfarande på halvfart.

Husmorsgympan tog inte kål på det där sista bacillerna.

Det snarare brast lite till.

Utan att brista fullt ut.

När jag vaknar idag räknar jag först till två veckor, då jag inte känt mig riktigt frisk.

För att minuten senare, inse att jag är uppe i tre.

Och idag är det sommartidens sista dag...

Det finns en del människor som älskar att ställa tillbaka klockan.

Jo, på riktigt! 

Helt säkert! 

Jag lovar!

Fast själv tillhör jag inte denna minoritet.

(för det måste väl vara en minoritet, eller?!)

Jag lider snarare av detta.

På riktigt.

Det är som att dra ner ridån helt och hållet.

Det blir nästan svart. Och ångestfyllt.

För nu vet jag så definitivt att det där halvåret ligger framför mina fötter.

Ett halvår med sjuka ungar, sjuk man, sjuk kropp, 

 kyla, mörker, gnäll, lager-på-lager-till-förbannelse och jäkligt dåligt fotoljus.

Ett halvår på halvfart.

Ett halvår som jag bara ska igenom....

Men än är det sommartid.

Några timmar till.

Och idag firar vi världens bästa mamma och mormor,

 som i dagarna sladdar in till pensionsåldern.

Så jag pressar in mig i för tajta byxor.

Bara för att byxor är en bristvara i min garderob.

Förbannar den nyinköpta blusen, som tydligen har ett hål!?

Paketerar mig en gammal.

Stressar otrevligt på familjen.

Tar den handgjorda canvasen på kussarna under armen

och låtsas att jag går på helfart.

Lördag och firande alltså.

Precis innan det är dags att dra ner ridån.

Hepp!

Bära eller brista

Jag ligger som en blöt fläck på det nästintill oändliga golvet.

Eller det finns, åtminstone en stor blöt fläck 

- inklämd mellan mig, liggandes, och det nästintill oändliga golvet.

Jag har inte tränat på två eller tre veckor.

Knappt ens tagit promeniskor.

Min kropp har inte alls varit i nån vidare fysisk form sista tiden.

Snarare som ett hett villebråd för bacillusker och annat ont.

Som smygande borrar sig in i mig,

utan att varken säga bu eller bä.

Utan att varken ge tydligt friska eller tydligt sjuka besked.

Så idag chansar jag.

Kör ett pass husmorsgymnastik.

Den som låter så enkel,

men som får både ben och armar att darra.

Det får bära eller brista.

Brista eller bära.

Och inom en snar framtid kommer svettpölen mellan mig 

och det nästintill oändliga golvet att få säga sitt.

Den kommer viska i mitt öra för att berätta om den var som en utrensning av gammalt bacillslag.

Eller om det var startskottet på ett riktigt utbrott.

Bära eller brista, alltså.

Rrrrrrrranelids-amen....

Cause I´m a rope skipper, yes I am....

Här är hon.

Vårt hopp, i Vikingahoppet.

Första tävlingen ever

och man kan lugnt påstå att hon var taggad.

Och lycklig över att ha slagit personbästa på dubbelhopp (37st!) under 20 sekunder.

Ja hela hon var lycklig.

Över att äntligen få tävla.

Hon har typ väntat på den här dan sen hon var fyra.

Cause I´m a rope skipper, 

yes I am!

It scares ME TOO

Det slår mig att jag gått runt i fyrtiotvå år och tänkt att jag haft tur!

Tur att jag aldrig blivit våldtagen!

Som att den risken alltid varit självklar,

 att jag skulle kunna bli det.
För det hotet ligger alltid mer eller mindre över en kvinna.

Däremot har jag aldrig tänkt tanken att en kille/man skulle ha oturen att bli våldtäktsman.

Det är snarare ett val.

Ett förbannat dåligt och omänskligt sånt!

Dock har jag, som så många andra, också blivit antastad.

Haft ovälkomna händer på min kropp.
Som dykt upp på arbetsplatser, fester och säkert på andra ställen som jag inte längre minns.
Jag har blivit förföljd på en tågstation,
känt att varje steg jag tagit varit bevakade.
Och den gången, mitt på ljusa dagen,
har jag många gånger undrat,
vad som hänt om jag inte varit så snabb på att lämna stationens toalettområde
och halvsprungit upp till min väninna på perrongen.
Och när jag tänker tillbaka på det,
så tänker jag fortfarande att jag hade tur....

Jag ser två barn i yngre skolåldern.

En flicka och en pojke som leker.

Där leken inte är på lika villkor,

och där pojken är den som har övertaget.

Jag ser att han tar tag i henne och håller fast henne mot sin vilja.

Hela hennes kropp och ansiktsuttryck skriker nej

och hon hinner säga SLUTA tre gånger innan jag hinner fram och hjälpa henne loss.

Jag vet att det finns människor som tycker att jag är ett extrem på den här punkten.

Att jag inte borde dra några paralleller och se honom som en framtida antastare.

Det gör jag inte heller.

MEN-
 jag anser det att det är mitt vuxna ansvar att berätta för de båda att 

SLUTA ALLTID BETYDER SLUTA!

Och att ETT NEJ ALLTID ÄR ETT NEJ!

Framförallt med tydlighet inför pojken.
För vi måste börja där.
Och aldrig vifta bort med att "kärlek börjar med bråk".
Vi måste vända det här.

Because it really scares ME TOO.

Att sikta på svart bälte

En skön söndag bakar jag och lil'sis solskensbullar.

Bara namnet gör det liksom alldeles för svårt att låta bli.

Hon säger att det var längesen sist.

Att hon saknat det och vill inget annat.

Jag kan inget annat än att hålla med.

Jag har också saknat det.

Och bara grejen, att det övertrötta barnet väljer att vara hemma med mig och en bulldeg,

får mitt hjärta att svämma över.

Det är inte bara bakningen som kommit i skymundan.

Hela vårt hem har nånstans blivit bortglömt.

Bland kalas, jobb, socialt liv och fotojobb.

Så jag försöker landa här hemma.

Sikta på att bli en sån där kvinna med svart bälte i husmorskärlek.

En sån där som har fabulös och genomtänkt inredning.

Bortblåsta tvätthögar.

Utsövda ögon.

Vältränade ben.

Tvättade fönster.

Och städade ytor.

En kvinna i svart husmorsbälte.

För sådana finns.

Har jag hört.

Eller?

Haa-yaaaaa! 🥋