Söndagsbekännelser. Och klimakterielängtan

Det kan vara så att jag smet igår.

Att jag sorterade högen och ordinerade han-jag-är-gift-med att fortsätta.

Det kan vara så att jag tog med mig Big Bro och mitt hormon-sargade-bäcken, 

(det som varje månad får mig att längta efter klimakteriet)

för att köpa cykelbelysning och ett kuddfodral 

och samtidigt sno åt mig en stund med vår förstfödde över en brunch.

Ni vet, vara borta en timme eller två...

Eller fem. Och en halv....

Det kan ju också vara så att jag även kom hem med en innebandyklubba

(vem köper en ny innebandyklubba till sin son fem veckor innan jul?!)

en golvlampa (så dåligt läsljus i den förra),
tre saxar, ett lakan, ett Vildkattenspel, juldekorationer, en orkidé, 

två killtröjor och en kappa som jag egentligen inte alls var på jakt efter.

Jo färgen möjligtvis.

Men modellen - nä....

Så det kan vara så att jag måste hänga i tvättstugan.

Idag. "Igen"

So let this party getting started

Okej, vi kan kicka igång nu.

Med påsken alltså.

För efterrätten är gjord.

Passionsfrukterna uppraggade.

Striderna med panschismaffian på Ica är slutförda.

(Herregud, tror de att de äger fruktavdelningen? Va? Va?)

Rabatten på framsidan är till hälften lukad.

(Måste spara lite på det kriget, om man skulle få tid över)

Chokladförrådet är påfyllt.

Musten är på kylning.

Påskriset är klätt.

(Fast jag vet att jag kommer få alla djurvänner emot mig nu.)
(Och jag ska skaffa mig sånt där läckert påskull. om jag bara visste var...)

Och en hög nya böcker är lånade.
Nu hade jag missat att det både är Frikänd,
Follow the money och S.K.A.M på SVTplay.
Det kommer locka mig till tevesoffan istället.
Iallafall lite grann.

Men redo för påsken
det är vi ändå.
🐣

I väntan på att Gud ska återkomma

I väntan på att Gud ska återkomma,

går jag ner till havet.

Det blåser höststorm där nere

Ändå måste jag doppa tårna från bryggan.

Känna hur det känns, då det var så längesen sist.

Det är kallt, men fortfarande badbart.

Iallafall för mig.

Iallafall om jag kunnat springa några kilometer först.

Då hade ett kontrasternas bad, suttit helt på sin plats efteråt.

Men ryggen är kass.

Och snorbobbarna vill ännu inte ge sig av.....

Gud hör av sig.

Han drar ut mitt vänstra ben, som hoppat för långt upp i höften.

Han säger att jag måste börja träna igen.

Försiktigt. Lite, lite i taget....

Jag säger att jag är inte bra på sånt - tålamod och lite i taget.

Jag är mer, forcera tills det inte går mer.

Men jag inser att jag borde lyda.

Göra som han säger.

Annars kommer min kropp fortsätta förtvina.

Annars kommer jag slängas av vid station Bitterkärring eller Valross.

Och vara vig som ett kylskåp.

Och då, då blir resan tillbaka bara ännu jobbigare.....

Då är det förbaskat enkelt

Jag räddar mina sista tomater.

Hänger in dem i uterummet och vårdar dem ömt.

Det är över nu.

Det är höst. På riktigt!  

Det är mörkt. Regnigt. Blåsigt. Och jävligt.

Jo men det finns dom som gillar sånt här.

(please put your hands up)

Jo på riktigt.

Att kränga på sig strumpor. Dra på sig förkylningar a la Mancold. 

Och så vidare.

Jo äntligen slipper de känna sig så stressade. De slipper vara sociala stup i kvarten och kan låta trädgården gå i dvala. Och de får tända ljus och ha sig.

M-y-y-y-y-s-a.

Jag bara undrar vad det var för fel på förra veckans väder?

Men badtempar på arton, ljumma kvällar och snorfritt?

Va?

För om det är det man menar med hösten, så är det förbaskat enkelt att gilla hösten.

Men det här? Seriously?

Nu är vi i alla fall här och kära vänner vad det ska m-y-y-y-s-a-s.

Herre min je!

Och jag tänker att hon nog har rätt, den där lilla.

Jag är ta mig fanken bitter. Igen.

Jag har Mancold och jag är bitter.

Precis som alla män med samma åkomma har.

En kär kollega säger att mina ögon ser glansiga ut och att hon hört att det tar en vecka innan förkylningen är över.

Okej, då vill jag bara säga att jag ser framemot söndag klockan 17.34.

Then we're talking.

And sniffing doftcandles.

Peace! 

✌

Att vara förbannat bitter. Och slå hål på myten.

Den har funnits där ett tag.

Känslan av lite stick i halsen.

Någon slags torrhet i svalget.

Jag fattar att det är nåt på gång.

Att jag troligtvis inte kommer undan.

Så jag tar mitt förbannade högerben. 

Chansar.

Springer tre förbannade kilometer.

De gör ont.

Varendaste litet steg känns.

Jag kopplar bort smärtan och kopplar in pannbenet.

Bara matar på.

Jag.vill.så.hjärtans.gärna!

Jag vill känna kontrasterna mellan svett och svalka.

Jag vill njuta septemberbad.

Jag vill låtsas som ingenting.

Låtsas att jag kan springa utan att ha ont.

Och jag vill ta tillfället i akt innan förkylningsskiten bryter ut....

Jo, efteråt hostar jag lite också.

Lite lätt. Lite torrt.

Och jag vet precis var den kommer ifrån.

Jag har torkat näsor med mer grönt bakteriellt snor än ni kan tänka er.

I en och samma näsa.

Jag har ätit mat som det hostats på åtta gånger i minuten, på ett skällande sätt.

I en och halv timme per dag.

Och jag har hört småbarnsföräldrar som säger att det är så jobbigt att stanna hemma när deras små käraste är sjuka....

Tough shit tänker jag.

Men det ingår liksom i föräldraskapet.

Det ingår att sitta vaken på nätterna, mer än man önskar.

Det ingår att vara orolig och att trösta mer än vad man kanske orkar.

Och det ingår sjuka barn.

Framförallt de två, tre första åren.

Been there. Done that.

Den enda måttstocken idag tycks handla siffror.

Över trettioåtta.

 Eller under.

Jag kan försäkra er att om jag jobbat på kontor och jag hostat i min kollegas mat åtta gånger i minuten. Frukost, lunch och kafferast hade jag varit helt slut...

Och kanske hade jag också fått en snyting....

Och jag kan försäkra alla att pedagogers immunförsvar inte är vattentäta.

Vi blir också sjuka.

Oftare än man kan tro.

Då är det vi som festar till det på karensdagar och med mindre personal till era barn.

För att någons jobb upplevs viktigare än någon annans.

För att det är jobbigt att vara hemma med sjuka barn.

På tusentals olika sätt.

Fast det enda dom vill är att få vila och vara sina föräldrar nära.....

Amen.

Ett bittert sådant.

En annorlunda baksmälla

Igår, tidigt morgondopp från bryggan.

(Innan pansjånärmaffians intåg)

Idag, eftermiddagsnapp på trädäcket.

Det är vad orken räcker till så här dags.

Ni vet ju vilken urusel högerkropp jag dragit runt på i sommar.

Gud har försökt reparera med magiska händer och sitt trollspö.

Men hexet lever kvar.

Det är bättre. Men absolut inte bra.

Så man kan tycka att en trasdocka som jag, ska hålla sig hemma i tv-soffan

en lördagskväll och vila upp "tant", istället för att vara ute och ränna på stan i mörkret.

Men ni vet, Midnattsloppet och jag. Vi har nån sorts kemi.

En dragningskraft som jag har svårt att stå emot.

Så jag laddar hela dagen.

För Om. Ifall. Att.

För årets sista mil.

Med strand och bad.

Pasta och vatten.

Energibars och dito dricka.

Och en stor nypa beslutsångest.

Fram och tillbaka.

Två timmar innan, bestämmer jag mig för att testa.

Bara för att just det här loppet är så rackarns kul.

Orkar jag inte, så får jag helt enkelt bryta.

Det är förvisso inte min stil.

Men jag tänker att det kan ju också vara en nyttig lärdom.

Så jag sätter upp ett mål.

1. Att ta mig runt.

2. Att springa hela vägen.

3. Att springa snabbare än syrran. 😉

4. Att springa under timmen.

Det sätter jag upp först efter 3 km. 

Då jag fortfarande har en snittid på strax över sex minuter per kilometer......

Idag har jag en annorlunda baksmälla.

Men det har alla med betongkeps också. Efter gårdagens kräftskivor.

Jag tar mig fram i snigelfart.

Jag har just så ont som jag trodde jag skulle få.

Hela jag doftar liniment.

Ungefär som Vicks.

Jag tänker att jag lätt skulle kunna praoa som en sån där näsinhaltor.

Som man hade när man var liten.

Åtminstone till en snorig jätte.

Hur det gick?

Jag tog mig runt.

Jag sprang hela milen.

Och snabbare än syrran.

Jag sprang på 57.51.

Jag är grymt nöjd med min prestation.

Och tänker på alla gånger jag faktiskt log under loppet.

Hur jag till en början blev omsprungen av alla.

Men hur jag förvandlades till en omlöpningsmaskin vid fyra kilometer.

Jag är pigg och glad.

Mest glad kanske.

Amen

Att slicka sina sår

Den efterlängtade långhelgen blir inte riktigt som vi tänkt oss.

Vi slåss mot diverse bacillkrig

och den tilltänkta Köpenhamnsresan skjuts upp från torsdag till fredag. 

Från fredag till en helt annan helg.

 Ni vet till en sån där helg som har förmåga att glömmas bort och sen aldrig bli av.

Vi slickar våra sår.

Försöker göra det bästa av det.

Jag premiärklär mig i gamla beiga shorts

och försöker hitta skiljelinje mellan tyg och hud.

Jag vet inte vilket som är värst -

mina bleka ben eller färgen på dom små tygstyckena?

Vi planterar morötter i alla dess färger.

Och sockerärtor. För sådana är bra att ha.

Vi försöker få snuviga näsor och febergränser få lagom balans i solen.

Jag vet, bacilluskerna trivs ju i värmen.

Precis som fiskpinnarna i brödrosten.

Men det är svårt att utfärda utegångsförbud på årets vackraste helg, so far.

Så vi cyklar ner en stund till stranden, fast vi kanske inte borde.

Leker dunkgömme hela familjen.

Låtsas vi är hundraprocentigt friska och att semestern snart är här.

På riktigt.

Me. Myself. And my excuses.

Asså, det började helt okej på träningsfronten förra veckan.

Men sen kom det en Valborg och ett släktkalas i vägen.

Och då måste man springa (förlåt köra) till Ica hundratjugo gånger (räknas tyvärr inte). 

Baka efterrätter till höger och vänster.

Och sen äta upp dom också!

Ni ser ju själva hur svårt det är att få till det med träningen då...

Och hur fantastiskt bra jag kan vara på att hitta på ursäkter....

V E C K A   S J U T T O N
Måndag  -  v i l o d a g
Tisdag    -  60 min Styrka & Smidighet
Onsdag  -  60 min yoga
Torsdag -  7 km löpning
Fredag  -   v i l o d a g
Lördag  -   v i l o d a g
Söndag  -  efterrättsmaraton och vilar mig i form (medvetet. jo faktiskt)

Jag kommer antagligen få fan för det här

Det är måndag.

En tjänstledig sådan.

En sån måndag då jag verkligen skulle behöva jobba färdigt med min hemsida.

Verkligen.

Men den springer inte ifrån mig.

Det är bara tiden som gör det.

Så jag väljer att ha en ledig dag med lil´sis.

Innan skolan börjar på allvar och jag inte längre kan.

För tiden med barnen springer iväg.

Tiden då de fortfarande vill hänga med oss.

Jag vet, det kändes inte så när de var nyfödda och ville ammas en gång i timmen nattetid.

Eller när man inte fick äta i fem minuter utan protestskrik från en liten kärlek.

Men nu.

 För varje år som går, så fattar man vart det snart barkar hän.

Snart. Snabbare än vad vi tror. Så står vi två och glor på varandra.

Jag och han-jag-är-gift-med.

Undrandes över vart tiden tog vägen.

Och vart ungarna blev av.

Jag vägrar stå där med utflyttade ungar och med tårar längs kinderna 

och ångra att jag inte träffat/pratat med dom mer än så.

För när det kommer till jobb är vi fullständigt oumbärliga.

Men när det kommer till våra barn, nej.

Vi lämnar barnen på fritids, förskola, hos farmor, morfar, barnflickor och gud vet allt.

Och dom har det förbaskat bra där.

Det har dom verkligen.

Men ingenting i ett barns liv är viktigare än sina föräldrar

Så vi kanske ska rannsaka oss själva?

Om den där bilen på uppfarten, semesterresorna eller det fancy-schmancy inredda huset är viktigare än lite mer vardagstid med våra barn?

Jag bara undrar?

Och tänker att jag antagligen kommer få fan för det här...

Jäklar i min skokartong vad man kan inbilla sig saker

Den här helgen går jag på föreläsning.

Glufsar i mig en fantastisk frukost (ja inkl. croissant och nutella) 

och ett och annat relations - och uppfostringstips.

Med de fem kärleksspråken i mitt hjärta, cyklar jag hemåt.

Upplyst! Klok! Och nytänkande!

Jäklar i min skokartong vad jag ska köra peace, love and understanding.

Med lil´sis. Big Bro. Och han-jag-är-gift-med.

Jag ska lära dom allt jag kan!

Det visar sig vid hemkomsten att,

 jag först måste lära dom att inte avbryta mig fyra gånger på en minut.

Att dom ska lägga ner diskussionen om hur vida jag säger kärleksspråk eller kärleksbråk.

Att jag är en kvinna av hormonell karaktär.

Och att jag ibland, ja ibland, har fruktansvärt kort stubin.

Alla mina kunskaper om peace, love and understanding far åt helsike och jag far in i tvättstugan.

Mumlar allt möjligt för mig själv och är argare än ett premenstruellt bi.

Satan i gatan.

Och jäklar i min skokartong vad man kan inbilla sig saker.

Att jag ska komma hem efter en föreläsning och att jag resten av lördagen 

ska vara en älskvärd fru och en vinna första pris i best-mum-in-the-world.

*hmrpf*

Idag har surmolnen lättat.

Och vattnet blivit lugnare.

Jag tar sovmorgon och klipper till på en powerwalk.

Rensar hjärnan och fyller sen på min kropp med Burger King.

Jag låter lil´sis läsa högt för mig.

Medans jag nästan somnar bredvid, av trötthet.

Så.

En helg.

I runda svängar.

Och så en träningsvecka nedan.

I uppförsbacke. 

Men ändå.

Måndag   5 + 2 km löpning
Tisdag     60 min Styrka/Smidighet
Onsdag    Räknas rotfyllning? Okej då - V I L O D A G
Torsdag   3 km löpning (inkl. backträning)
Fredag     5 km powerwalk
Lördag     5 km löpning
Söndag    8 km powerwalk

Snart är det torsdag igen. Och förbud.

Det är som ett dimmigt slagfält vid Lützen här hemma.

Det känns som att det aldrig blir riktigt, riktigt helt blåst på bord och andra ytor i huset.

Det är alltid nåt som hänger efter. 

Ibland mindre. Och ibland en så jädrans massa mer.

Jag tänker att om jag plockar undan tio saker i timmen. Kommer jag att lyckas då?

(som om det nu enbart vore mitt jobb här hemma att plocka undan?)

Före år 2018?

Eller måste jag vänta med den tillfredställelsen?

Tills barnen flyttat hemifrån?

Imorgon är det iallafall torsdag.

Och då är det skärmförbud i den här familjen.

Man kan tycka vad man vill i om det där.

Men jag tycker det är förbaskat skönt att ha en dag,

då vi slipper alla konflikter kring paddor som det ska pillas på.

Och grodor som hoppar ur mun.

En kväll då vi kan försöka umgås lite mer.

Eller plocka undan lite.

Fast helst båda två.

Förstås.

När man fyllt fyrtio, får man inget gratis

Jag var på femtioårsfest igår.

I alla fall några timmar innan jag fick kasta in handduken

och åka hem först av alla p g a envis elak magknip.

Jo jag hade magknip. Och jag hade SHAPE-UP-STRUMPBYXOR!

Jo jag vet, det finns dom som hyllar sådana

håll-in-muffinsmidjan-och-låt-den-flytta-bort-nån-annanstans.

Tex inåt och tryck sönder inälvorna.

Eller uppåt. Inte så högt upp att de gör nån nytta och fyller upp bysten.

Utan bara nånstans där mittemellan, så att man bara känner sig ännu mer obekvämt under sitt skinn.

F.y.f.a.n.

Det är allt jag säger.

Jag säger inte att det enbart var shape-upen´s fel att jag fick ont i magen.

För då skulle det hjälpt, när jag först en gång smög in på toaletten

och hängde dom som ett bäckenbälten istället.

Eller sen en andra gång, då jag åter var där och drog av skiten helt och hållet

och åtminstone fick andningen tillbaka.

Men de gjorde ju inte saken bättre....

Det finns inga genvägar. Det gör det inte.

I alla fall om man normalt sätt älskar god mat, fika och choklad.

Och det gör ju jag.

För med åldern har jag insett att jag mår så mycket bättre om jag får motionera.

Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte tränade innan jag fick barn?

När jag hade all tid i världen?

Nu när man fyllt fyrtio, får man inget gratis längre.

Det finns bara en som kan få upp min kondition.

Och det är jag.

Jag har känt mig så jädrans frustrerad hittills i år.

Över influensor. Inflammerade svanskotor (nä jag har inte berättat om den här).

Mortons jäkla metatarsalgi. Och Gud vet vad.

Jag har fått tänka att jag gör det jag kan.

Och en gång är bättre än inget alls.

Och nånstans har det ändå gett resultat.

Idag springer jag snabbare än på länge.

Och den här veckan har jag fått till en riktigt bra träningsvecka.

Det blir kanske inte så nästa vecka. Eller veckan där på.

Men det finns hopp om att det fortfarande går.

Måndag     5 km löpning

Tisdag       60 min Styrka/Smidighetspass

Onsdag      30 min powerwalk

Torsdag     vilodag

Fredag       4 km löpning

Lördag       60 min powerwalk + 800m simning

Söndag      7 km löpning

När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.

Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.

Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 

Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.

Jo hon är en riktig Lotta hon.

Med en enorm charm.

Ett jäkla humör.

Och med studsbollar under fötterna.

Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.

Hon, minstingen, i kusinkvintetten.

Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.

Idag är det mer....typ träben.

Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.

Så många som jag vågar.

Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.

Det är svårt det där.

Att röra sig lagom.

Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.

En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.

När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.

Men en gång är bättre än ingenting.

Och långsamt leder också någonstans.

När det äntligen är dags för en "surviver" att ta farväl

Det är nära nu.
Sommartiden.

Jo men jag blir smått jetlaggad av sånt där.

Av att ställa om. Och vrida fram.

Det tar några dagar innan jag är på banan igen.
Men.det.är.så.värt.det!

Ännu en gång har jag överlevt vintertid.
Överlevt mörka morgnar och mörka kvällar.
Influensan from hell och oron när min barn är sjuka.
Jag har överlevt femhundratjugotre läkarbesök.
Iallafall känns dom så många, även om de bara är arton.
Jag har överlevt att inte kunna springa på kvällarna.
Och att vinterskorna gett mig en evighetslång inflammation i foten.
Jag har överlevt månader av oro för magbaciller.

Jag säger inte att allt löser sig för att vi ställer fram klockan en timme.
Och att alla monster under sängen försvinner.
Jag säger bara att jag har överlevt ännu en vintertid.
Och att jag välkomnar sommartiden med öppna armar.

Amen.

Trasig inuti

Det går sådär med hälsans år.

Jag hade ju liksom stora planer för mig och mitt sunda liv 2016.

De stora planerna är fortfarande kvar.

De tar bara lite längre tid att komma igång med.

Det blir snart en evig klagomur, den här bloggen.

Med influensor, spikar i fötterna och så lite tandvärk på det.

Why not liksom?

Jag som bara hört talas om dess jävliga smärta förut,

förstår nu att tandvärk inte är nåt att leka med.

Inte som förlossningsont, men ONT!

Som att man känner sig trasig inuti.

och att nån vill en väldigt illa.

Så om någon undrar, så är det det jag sysslat med de senaste dygnen.

Knaprat Ipren. Åkt fram-och-tillbaka-till-tandläkaren-i-stan-några-gånger.

Tagit djupa andetag och tyckt synd om mig själv.

(och tryckt i mig två mud cakes på en onsdag.)

Men nu hoppas jag att vi hittat "tandroten" till det onda och att allt bara blir bättre.

#vidgottmod

Amen.

Jag kunde likväl slängt mig isvaken

Det här året hade jag tänkt viga åt hälsan.

Äta bättre, motionera mer, stressa mindre och sova ordentligt.

Sju timmar och trettioåttio minuters sömn.

Det är tydligen det som är bäst för en kvinnas välbefinnande.

Åtta minuter längre, om man är man.

Men vi får dra på det ett tag till, verkar det som.

Jag kände mig lite frusen och klen igår eftermiddags,

men tapetserade in mig väl med överdragsbyxor, en häst-salivs-ner-slemmad jacka,

min finaste hjärtmössa och med Kjell Enhagers vinterpod i lurarna.
(om ni inte lyssnat än, så gör det)

Jag sög in Kjells kloka ord längs långpromenaden.
Skrattade och mådde bra.

Dyrkade hans positiva tänkande och samlade på mig lite användbart.

Vad jag kan göra i knepiga situationer och hur man ser lösningar istället för problem.

Pepp, med andra ord.

Pepp i nån timme.

Sen hälsade febern på. Igen.

Och jag som undvek vinterbadet i fredags, kunde ju likväl ha slängt mig i isvaken.
Stillat min vinterbadshunger.

För återkommande sjuk verkar jag bli. 

I vilket fall som.

Så jag hänger lite till här i sjuksängen.

Med baciller och dödlig armsvett efter en febernatt.

Försöker tänka positivt.

Men längtar banne mig till sommaren.

När man har ett komplicerat förhållande

Jag och några av mina kollegor sitter i en stor cementerad balja utomhus i mörkret.

I minusgrader och månsken håller kropparna värmen av det varma vattnet.

Värme. Kyla. I love kontraster.

Allt är tyst. 

Bortsett från några kraxande galningar som slänger sig ner i nån urgröpt vak, nere i havet.

Eller galningar och galningar.

Jag menar några andra av mina kollegor som tillfälligt lämnat spa´ets varma vrå.

För iskalla bad, som frestar mig. 

Som får mig att fundera flera gånger om, ifall jag ändå inte skulle med i?

Om det bara inte varit för den där eländiga hostan....

Det är svårt det där, att älska vintern.

Det är svårt att älska överhuvudtaget, när man har ett komplicerat förhållande.

Och det har vi. Jag och vintern.

Nån slags hatkärlek.

Å ena sidan kan jag älska att åka skidor nerför backar 

och handlöst förälska mig i ett vintervitt magiskt landskap.

Hur allting slår av på takten och jag får mer tid att t ex läsa böcker.

Å andra sidan hatar (starkt ord, jag vet) jag vintern för alla bacillers skull.

Kanske lite för mycket.

Över att själv bli sjuk, men främst oron när mina barn blir det.

Hur dålig sömnen blir när någon hostar sig nätter igenom. 

Eller för jag ligger på helspänd för minsta lilla ljud.

Lyssnar på andningen eller yrandet, när någon ligger bredvid mig med feber.

Över alla roligheter som inte känns lönt att planera in.

Över alla roligheter som tvingas bokas av.

Över alla besvikelser.

Över all träning som får käppar i hjulet.

Kanske kan jag en dag låta älskandet av vintern ta överhand igen?

Njuta mera och låta vårt förhållande bli mindre komplicerat.

Jag ska försöka.

Jag ska verkligen försöka.

För livet är för kort för att bara leva halva året.

Amen

När det bara är hallonen som fattas

Så blev det nyårsafton iallafall.

Efter en gårdag, lika stormig som väderleken.

Med ännu ett besök hos läkaren (det tredje på fyra dagar)

eftersom en liten kropp innehållande Kåvepenin började blossa upp.

Och eftersom den nya medicinen till Big Bro, var slut i nästintill hela Skåne 

(I don´t kidding),

åkte jag längs kustvägen på ånger av bensin och lyckades haffa två flaskor av tre.

Och där kan man ju tro att slutet på sagan anlänt.

Och det hade den, 

om det inte vore för den allergiska kroppen blev sju resor värre på kvällen....

Men i morse när vi vaknade hade det mesta av kliet försvunnit.

Och vi hoppas vid gudarna att det håller i sig och att vi ska slippa mer sjukdomar och elände.

Så den här nyårsafton sitter vi hemma.

Med respekt för våra vänner och för att slippa andra nya baciller.

Med hemmagjorda raketer.

(pyssel vid frukostbordet)

Med en lil´sis i efterlängtad klänning.

Vacker som en isprinsessas....

Och med en ny spännande efterrätt -

Nutella - & Vaniljpannacotta.

Och allt annat gott som tillhör nyår.

Så nu tror jag bara att det är hallonen som fattas.

Sen är det nomnomnom med familjen.

En utklassning i ishockey-wii.

Och lite skådespel av raketer.

Det blir bra det med!

Gott Slut!

Bot mot bitterhet

När du möter mig i dörren morrar jag bittert.

Drar till på en rad fula ord.

Jag säger att det är inte ditt fel. Men jag är så trött och less på det här.

Dessa jäkla baciller som bara kommer. Om och om igen.

Du säger att du förstår och känner likadant.

Jag har försökt hålla modet uppe länge.

Men nu dalar det rejält.

Doktorn hittar halsfluss.

Bättre upp kanske, än den lunginflammation som jag tror att Big Bro har fått.

Och själv känner jag, hur bacillerna åter igen kryper in under skinnet på mig.

Och bitterheten, den ljuva förbannade bitterheten bryter sig kraftigt upp.

Likt en maskros, som tar sig igenom tjock asfalt.

Bitterheten som jag tycker är så ocharmant.

Som jag tycker vissa har alldeles för mycket av.

Som jag i många fall tycker att man kan göra något åt.

Dock inte alltid.

Så jag försöker hitta bot mot bitterheten.

Anmäler mig till ett långt lopp.

Längre än jag nånsin sprungit.

Men som jag tänker kanske ger mig lite jädrar anamma.

Som inviger mig om hopp om friskare, sportigare tider.

Jag tittar på Vee Speers underbara bilder.

Försöker hitta någon att sällskapa min svarta ängel i sovrummet.

Det är svårt å välja. Känslan av klockrent är inte där.

Det är då jag inser att den vackraste av alla änglabilder -

är en som jag själv har i min egen bildskatt.

(bild lånad från Vee Spears)

Bot mot bitterhet.

Eller iallafall en liten bit på vägen.

Kan vi inte bara lägga handen på hjärtat och säga jag lovar och svär?

Den mörkaste tiden är här. 

Den som får mig att vilja stanna under täcket och sova ända fram till maj.

Inte för mörkrets skull. 

Eller för blåstens, som kryper innanför kläderna.

Utan på grund av bacillerna.

Dessa vidriga baciller som framkallar sån ångest hos mig.

Och som jag ofrivilligt lägger så mycket negativ energi på.

Baciller som jag och mina medsystrar får strida så mycket mot.

Och som tvingar oss att stå på stadiga ben när konflikterna beskjuter oss

Så kan vi inte bara lägga ena handen på hjärtat, 

höja den andra i luften och säga jag lovar och svär!

Jag lovar å svär att inte ljuga för personalen på förskolan

och säga att mitt barn har feber när det i själva verket har magsjuka.

Jag lovar å svär att hålla mitt barn och dess syskon hemma

MINST 48 timmar efter sista symptom.

Jag lovar och svär att respektera mina medmänniskor och

att inte dra runt med min magsjuka lilla familj i affärer, på kalas och julmarknader. 

Jag lovar och svär....

Jag lovar och svär!

Att jag lägger egoismen åt sidan.

Att jag tänker på barn och äldre med nedsatt immunförsvar.

För mitt liv är inte viktigare än nån annans.

Min tid är inte mer dyrbar än din.

Peace.

Love.

And understanding.