En sista suck

Tiden rullar på.

Går för fort.

Sommarmånadernas slutgiltiga dag är här.

Augusti drar en sista suck.

Jag och min träningsvärksfyllda kropp

omfamnar den ömt.

Vill så gärna hålla kvar dagarna på stranden,

lite, lite till.

Jag löper linan ut.

Kramar ur augusti in i det sista.

Min nedgångna, fallfärdiga solstol får än en gång 

bära min sommartyngda kropp på stranden.

Den som ännu en gång får fyllas med Ballerinakex

och kaffe på termos.

Efter kvällsmaten ligger jag kvar i soffan därute.

Läser ännu en bok.

Inser att sådana här stunder ute i friska luften, snart är slut.

Inser hur jag sista tiden börjat reflektera över de olika författarnas språk.

Vad jag som fångar mig.

Vad som känns hafsigt.

Och hur jag själv skulle vilja författa.

Jo författa.

Jag tror fasen att jag skulle vilja det.

Författa.

Skriva om något.

Men jag vet inte om vad.

Amen.

En clown och ett hallonmonster

Det börjar redan sina i förrådet.

Så blir det när man hinkar i sig flertalet,

redan till frukost.

Inget är som fredagsfeeling.

Semester och ledighet i all ära,

men att gå av en veckas gott jobb och ha hela helgen framför sig,

den känslan är nåt alldeles speciellt.

Fredag eftermiddag

och vi försöker återställa ordningen.

Hon-som-stoppar-lika-många-hallon-i-munnen-som-i-byttan.

Hon-som-blivit-beroende-av-hallon-till-frukost.

H-o-n alltså.

Osså jag.

Vi vandrar runt i hallonodlingen.

Hon, hallonmonstret.

Osså jag.

Clownen.

Clown tänker ni?

Jo förra terminen kom en av mina elever fram till mig.

Pekade på min randiga tisha och sa:

Therese, varför är du utklädd till clown idag?

🤡

Jag älskar de där stunderna.

Fredagsfikorna.

Egentligen kanske jag inte alltid är så sugen,

 på att trycka i mig en kageslarver.

Jag som börjar mitt nya liv varje måndag

och som lyckas låta det gå åt fanders samma dag,

är inte alltid sugen på kakor.

Om det inte gäller nybakta bullar förstås.

Men jag vägrar sitta smutta på en kopp kaffe bara.

Jag vill vara en förebild för mina barn.

(nu kommer några tycka att jag är dum i huvudet,

som uppmuntrar mina barn att äta sött)

Jag vill att de ska förstå att det är glädje och kärlek

och alldeles ok att äta kakor ibland.

Det är okej att njuta av livets godsaker

och att tillåta sig älska sin kropp.

Min mamma har aldrig hållit på med några dieter

och jag tror det är därför som jag är så positiv och trygg i min kropp.

Och jag vill att mina barn ska känna samma för sina kroppar.

Att de duger.

Jag älskar de där stunderna när vi sitter kring fikabordet

och vi lyssnar på varandra.

Då vi kramas lite extra.

Och lär känna varandra ännu mer.

Gud vad jag kommer sakna de där stunderna.

Summering of summer

Skolan börjar och blir allt sig likt igen.

Jag går runt och pratar med mjuk, len röst 

åtta timmar om dagen.

Och har smilbanden fastklistrade uppe vid öronen,

fast att rygghelsiktet börjat trilskas.

(varför då undrar jag - äntligen kändes det så bra!)

Hur jag är dygnets övriga timmar,

 får ni helt enkelt fråga min familj.

Jag bokar tid till Gud.

Tar kvällspromenad med dopp.

Och följer med dessa där till skolan.

Eller följer med och följer med.

Den ena sticker i förväg med en klasskompis,

för att slippa mamma-lamma-Cringe.

Den andra uppskattar mig fortfarande.

Iallafall till kompisarna sluter upp och jag glöms bort.

En fyra.

Och en sjua.

Jag vet inte hur det gick till.

Men det är bara att acceptera.

Precis som att sommaren säger farväl

och hösten glatt poppar upp och hojtar 

Tiddeluuuuuu!

Så det är dags nu.

För en summering of summer.

Jo tiden är slagen.

Sommarens...

...överkonsumtion: Ballerinakex

...comeback: öl (fast en mellanöl är lagom för mig, sen blir jag lurig

...läskigaste: snoken som låg blixtstilla femton centimeter från min sandalklädda högerfot

...gratis-är-gott: en dag på Urban Harbour

...bok: Verkanseld av Louise Boje af Gennäs

...mysigaste: kvällen i ladan hos våra vänner i Dalarna

...kingigaste: när vi spelar innebandy med ovanstående och jag gör mål på han-jag-är-gift-med, genom att skjuta bollen baklänges mellan mina ben och rakt in i kassen på en helt förvånad målvaktande make. (fatta hur jag höjdes till skyarna av småkillarna efter det - baaaaam!)

...sommarprat: Marie Nilsson, Stina Wollter och Madeleine In Hwa Björk

...mycket-vill-ha-mer: dagar vid stranden och lässtunder i utesoffan

...irriterande: antalet myggbett - jädrigt många

...long-time-no-see:  Min korridorskompis-slash-klasskompis-slash-nära-vän från högskoletiden 💗

...bristvara: mjuklass med chokladsås vid minigolfbanorna

...bärplock: jordgubbar, hallon och hjortron

...skönaste: att få sova så länge jag vill

Så sommar,

jag lämnar dig bakom mig nu.

Gläds åt alla möten.

Njuter av alla fina minnen.

Och tackar alla som sällskapat oss.

Amen.

Måndagsmys med dressing?

Klänning på svengelska borde väl heta dressing?

Eller?

Fast idag har hon iallafall det - klänning.

En, numera, ganska ovanlig företeelse.

Jag har planerat att vi snabbt ska åka in till stan och fixa pass.

Sen hem igen och tvinga mig ut på några kilometer.

Men plötsligt rotar hon fram en klänningen som gonat till sig,

nere i en låda under några år.

Som har fått "mogna" som ett gammalt vin. 

I stan är sommar-kvälls-ljummet

och festivalstämning.

Och hon har klänning på sig.

Och jag med.

Och sånt måste man kanske ändå fira?

Eller?

Men gör det ändå.

Hamnar på Tugg, 

som vi aldrig provat innan.

Och blir förtjusta.

Så förtjusta att det tar lång tid innan vi kommer hem.

Och det känns alldeles försent, att ge sig ut och springa.

Som det kan bli,

 när man måste passa på å fira att lil´sis har klänning på sig.

Och som det kan bli, när man egentligen inte alls har lust att ge sig ut och springa.

Måndagsmys med dressing.

Alltså.

När man inte är riktigt färdig

Jag avslutar semestern 

ungefär som jag började den.

Med bärplock, syltkok och kvällsdopp.

Ikväll ligger vi alla fyra och guppar

 bland de ljumma vågorna.

Vill inte gå upp.

Vill inte att det här ska ta slut. 

Om vädret var annorlunda, 

hade ångesten troligen var svagare.

Om inte solen värmt mig så in i Nordens skönt..

Om vi inte haft det så bra och njutit av sand mellan tårna

och av gästvänliga välkomna-kramar...

Om vi inte älskat sommar, sol och semester!

Då hade ledighetsavskedet inte känts lika svårt.

Jag kommer sakna mina morgonpromenader längs havet
och sommarprat i lurarna.
Jag kommer sakna mina morgondopp.
Att dricka morgonkaffet långsamt.
Att ligga utomhus om kvällen under mina lysande "innebandybollar"
och läsa i min ensamhet.
Jag kommer sakna att få äga min tid.

Sommarledigheten,

som jag kommer sakna dig.

För jag är inte riktigt färdig med dig än.

Amen.

Tjena kexet! Står du här å smular?

Den går mot sitt slut nu.

Ledigheten.

Fr o m imorgon,

 är vi bara tre som vilar kvar i sommarlovets varma, trygga famn.

På torsdag bara två..

Medans delar av Sveriges befolkning 

slåss mot jobbångesten,

springer jag några kilometer och 

slåss jag mot min urusla kondition.

Om fem veckor är det Midnattsloppet.

Och jag har inte sprungit en mil sen....

.....sen....

förra Midnattsloppet.

Hrmpf.

Jag har mest legat i dvala.

Stranddvala.

Fikadvala.

Och bekvämlighetsdvala.

En f d kollega tipsade mej om de här muggarna.

"Om du köper tre paket Ballerina eller Singoalla,

så får du en mugg på köpet."

Ja, vad säger man?

En jäkla massa kexpaket har inhandlats.

Och inmundigats.

Ja det fattar ju alla,

att nån löparkropp byggs ju inte på sånt här.

Bara betongben.

Men coola är ju de där muggarna.

Och ni kan ju bara gissa hur många gånger den här familjen kört linen -

tjena kexet, står du här å smular?

Kex till förbannelse alltså.

Att ramla pladask

Jag trasslar mig ur juli,

utan att riktigt hinna säga farväl.

Och ramlar pladask in i augusti.

Ka-boom!

Snart är det dags.

Att flytta tillbaka till rutinernas land.

Äta-jobba-sova... ni vet....

Det blir bra det också.

Även om det är smått ångestladdat.

Innan.

Same procedure as last year.

As every year....

Actually.

Sen tar det en förmiddag

och man har redan glömt hur det kändes att vara ledig.

Så vi försöker förvalta våra sista gemensamma dagar väl.

Röjer i förrådet när regnet strilar utanför

och medans barnen är hos kompisar.

Det är som en stor befrielse.

Som en lättnad när tippen tar emot all skit med sina öppna armar.

Som ett stort PUH!

Och en viktlättnad på tio kilo.

Barnen hamnar i lättare chock.

När de kommer hem.

När de ser vad vi trollat bort och presterat.

Ett decennium av ångest.

Jag ger mig ut i augustikvällen.

Den bjuder mig på tidigt mörker.

Blå timmen.

Magi

Och en dimma, 

som viskar att hösten snart är här.

Men jag är så nöjd.

Även om jag vill ha mer.

Nöjd över blandningen av vila,

våra möten och prestationer.

Och av känslan, att kunna tänka mig gå ut 

och lägga mig på en madrass i förrådet inatt.

Crazy woman - I know.