När man får evakuera till nedanvåningnen

Det finns inte så många ställen att vara på i den här värmen.

Så idag kör vi all-in. 

Parkerar solstolen på stranden, kvart i tio.

Doppar oss innan morgonkaffet och frukosten dukas fram. 

Det är fina grejer det.

Och en finfin start på dagen.

Sen sluter vänner upp från höger och vänster.

Vågorna bjuder upp på evighetsbadande 

och innan vi egentligen förstått hur det gått till,

så har iallafall jag och lil’sis hängt där i sju och en halvtimme!?

Det syns. 

Och känns. 

Trots solskyddsfaktor, 

är vi som nykokta kräftor när vi kommer hem.

Sånt som inte känns i vågorna 

och i ljumma sommarvindar.

Men sen.....

Särskilt när man ska lägga sig.....

Nätterna hemma i Skåne är varmare än i fjällen.

På ovanvåningen har vi trettio grader

och ute står luften still. 

Han-jag-är-gift-med är som Jesus.

Gör underverk.

Får ner temperaturen till tjugotvå på undervåningen.

Och vi möblerar med madrasser i hall och gästrum.

Så det är där vi tänker husera nu.

Och en tid framöver. 

I en salig, jäkla röra.

Men åtminstone i en sval röra.

Hemlängtan. Och årets upplevelse

Jag äter upp det sista av chokladkakan. 

Jag tycket man har rätt att göra när alla de andra somnat.

Det närmar sig slutet nu.

Slutet av vår Stockholm-Dalarna-resa.

Vi har fått hemlängtan.

Och rullar söderut imorgon.

Jag trivs verkligen här uppe.

Här är ingen som känner mig på Ica. 

Jag är bara jag.

Och tystnaden ger mig så många nya tankar.

Tankar som annars aldrig får höras.

Men vi är nöjda nu. 

Våra kroppar saknar havet att svalka sig.

Det är tungt att gå på fjället i 28-30 graders värme.

Och vi känner att vi gjort allt vi önskat.
Nästan.
Han-jag-är-gift-med´s högsta önskan var att plocka hjortron.
Det har vi förvisso hjort (haha)
Men tjugo molnbär (cloudberry - haha igen) blir det ingen sylt på....

Men lil´sis har fått hyra sin hund.
Big Bro har fått åka sig yr i vattenrutschkanorna på Experium.
Och jag, jag har fått träffa Daloms bästa Anna med familj.
OCH - fått min vilja igenom att åka ytterligare några mil för att se uppleva
Sveriges högsta vattenfall.
Njupeskär.

Och gudarna ska veta att det var jobbigt att traska de där två kilometrarna till fallet.

Med fullpackad kameraväska på ryggen.

Och svett längs ryggen och mellan skinkorna.

Men så värt det.

Grönt.

Svalt.

Nittiotre meter högt. 

Och en känsla av att ha hamnat på nåt exotiskt ställe utomlands.

Jo jag vågar redan nu,

utnämnda det till årets upplevelse.

Men imorgon rullar bilen nerför backarna.
Nerför landet.
Och hem tillbaka till reservatet.
Det blir fint att komma hem igen.
Få svalka kropparna i vattnet.
Hänga på världens vackraste strand.
Och ha med sig fullt av fina sommarminnen,
att ta fram när mörkret bäddar in oss i november.

Att köpa sin kärlek för pengar

Hon vill så innerligt gärna.

Hyra hund.

Så innerligt, att hon nästan önskade sig ”hyrhund” i födelsedagspresent.

Så jag bokar en.
När vi ändå entrat Sälen

Jag önskar Xena.

Krigarprinsessan vi hängde en hel dag med.

I fjol.

Hon, lil’sis, har svårt att somna kvällen innan.

Hon vaknar halv sex.

Halv sju.

Och halv åtta ger jag efter.

Fast att fjälluften gjort mig zombietrött.

Några timmar senare är vi på kenneln.

Krigarprinsessan syns inte till.

Men så bland papprena står det!

Xena.

Och utan hyrnamn.

Men hon måste vara vår.

Jag förklarar för hundskötaren att hon måste vara vår.

Att vi hade henne förra året och att vi trivdes bra ihop.

Han kliar sig i skägget.

Mumlar nåt om att han är förvånad över hennes uppskattade egenskaper.

Men lommar iväg för att hämta henne....

Och som hon känner igen oss!

Xena!

Och ingen är gladare än lil’sis.

Som fått sin önskan i uppfyllelse.

Och jag som fått betala femhundrafemtio kronor får kli och allergi.

Och äran att plocka upp hundbajs.

Och det är nåt med hundar och män.

Ju mer man stöter bort de,

desto mer vill de vara med en.

Och Xena gillar mig,

Mest av alla.

Vill vara nära.

Var jag än är. 

Den kärleken.

Att verkligen få känna sig älskad en dag.

Kan nog vara värd femhundrafemtio spänn.

Bajsupplockning.

Och kli lite både här och där på huden.

❤️

När man känner att det är dags att dra in till människobyn - ensam

Jag lämnar barnen.

Han-jag-är-gift-med.

Han-min-syster-är-gift-med.

Och deras normallivliga ungar.

Och öarna.

Jag drar in till människobyn.

Vi var förvisso här igår också.

Hela kvartetten.

Flängandes runt i huvudstaden, på ett sätt som jag inte alls hade lust med.

Jo, fika på Mr Cake hade jag inte velat vara utan.

Men detta ut-och-in-i-butiker är sällan min högsta önskan när jag är här.

Så jag åker som sagt ensam.

Snitslar mig vant in till stan med buss och tub.

Vissa saker sitter bara i,

även om jag lämnade stan för arton år sen.

Jag vandrar längs Strandvägen.

Ut på Djurgården.

Det är nästan ett måste när jag är i stan.

Och sånt lyckas man inte med två barn i denna trettiogradiga hetta.

Antingen smälter man bort som en snögubbe under promenadens slow-motion-takt.

Eller blir man ihjälsnackad av två som låter som Kalle Anka och aracuan på julafton.

Sen tar jag båten över till Slussen.

Och spenderar timmar på Fotografiska.

Inspireras.

Förälskas.

Och tänker att det är tur att jag är själv här.

För de andra hade inte orkat med mig.

Mina ben tar sikte på en keramiker på Åsögatan.

Jo jag har ju en fäbless för muggar och porslin.

Och dalahästar.

Men hon har åkt till Skåne!?

När jag nu äntligen lyckats ta mej till höjderna på Söder.

Så då hamnar jag istället på nåt konstigt sätt i Vita Bergen.

I de stillsamma Vita Bergen, som är väldigt mycket mer gröna än vita.

Faktiskt.

Och på Kajsas i parken

För att magen värker av hunger.

Och strupen är torr som sandpapper.

För det är nåt sånt som behövs.

Innan jag pallrar mig tillbaka till öarna.

Innan jag lämnar människobyn.
I mitt egna sällskap.
För den här gången.

När man känner sig som världens mest lyckade förälder

Det är nära nu. 

En vägfärja och en kvarts bilkörning,

sen är vi på vårt ”lantställe”.

Egentligen är det syrrans året-runt-boende.

Tillsammans med den-hon-är-gift-med

och tre normallivliga barn.

Och våra barn då?

Jo de har hållit sig lugna i sextiotvå mil. 

Och därför måste vi snart punga ut fyrtio kronor var till dem. 

Och stanna vid en mack och lösa ut deras andra muta - glass. 

Men jag är nöjd med den dealen.

Precis som igår.

När jag delade ut to-do-listor 

och de fem punkterna bokades av i osedvanligt snabb fart. 

UTAN TJAT!

Jo ibland känner man sig som världens mest lyckade förälder.

Slut på meddelande!

Vem kan motstå att bli lycklig av nåt sånt?

Det är nåt speciellt med tisdagar.

När jag har semester.

För på tisdagar regnar det. 

Tydligen.

Det smattrar smått på vårt uterumstak.

Och det finns en mysighetsfaktor i det också.

Att sitta och äta frukost där.

Lyssna på småsmattrer.

Efter en morgon med promis och kärringadopp.

Ett sånt där med huvudet ovanför ytan.

För idag värker örongången.

Och besök hos läkaren står på tur.

För så kan det bli när man badar sju gånger i havet

på en måndag.

Som kommer innan den tisdag som ett öra känner sig irriterat.

Så det är det som står på programmet idag.

En vädjan om örondroppar.

Presentshopping.

Och sen lite bildredigering av den här killen och hans familj.

Det skrattet alltså.

Vem kan motstå att bli lycklig av nåt sånt?

Ja, inte jag iallafall.

När man ligger riktigt mycket back.....

Det är inte mycket tid övers till bloggandet nu.

Det är mer handla, stranden, vänner. Handla, stranden, vänner....

Och däremellan små stunder av böcker och kaffe.

Små underbara stunder i soffan därute.

Jag har i vanlig ordning utmanat barnen 

(läs tvingat om ni vill)

att vara med i sommarboken.

D v s fyra böcker för lil´sis.

Fyra för Big Bro.

Och fyra för mig.

De är redan inne på sina tredje.

Och jag fortfarande på min första.

Så man kan väl säga att jag ligger back - big time!

Den finaste komplimang jag kan få

Det blir alldeles tyst när min fina vän och hennes barn ger sig av.

Mina barn försvinner in i varsin vrå.

Nördar sig djupt in i teknikens under.

Jag lyssnar på Håkan.

Ja den Håkan!

Hellström.

Tänker att det var ett jäkla bra konsertår förra sommaren.

Coldplay. 

Hellström.

Laleh.

I år är det ingen.

Jag är hooked på Oskar Linnros.

Jo.

Men köpt några biljetter - det har vi inte.

Håkan och jag alltså.

Och två tekniknördar nånstans i huset.

Jag låter dem hållas ett tag.

Tar chansen å planerar inför kvällens fotografering.

En del av mina kunder återkommer verkligen flera gånger.

Och dessa är några av dem.

De åker trettio mil.

Bor på B&B.

Åker samma trettio mil tillbaka dagen därpå.

Bara för att fotograferas.

Av mig.

Det behövs inga ord.

Den gesten är den finaste komplimang jag kan få.

Så jag vill naturligtvis att allt ska gå vägen.

Det ska inte vara för soligt.

Inte för kallt.

Och absolut inte regna.

A-B-S-O-L-U-T   I-N-T-E!

Och så kommer det.

Regnet.

Hällregnet!

Kommer mellan mig och Håkan.

Och mina ursprungliga planer.

De slussas omkring som i en snabb karusell.

Men det finns hjälpmedel för sånt.

Som att invänta tills skitvädret ger vika.

Torka sura sädesfält med badlakan.

(de bilderna håller jag er på sträckbänken med)

Och samarbetsvilliga, härliga fotomodeller.

Det bästa hjälpmedlet av alla.

Amen

Jag tror det måste vara så

Söndagkväll.

Luften är varm. 

Stilla.

Och tyst.

Jag gör det jag längtat efter.

Som jag önskar att jag gjorde så mycket oftare.

Marinerar mig i loungesoffa.

Med en bok.

Mörkret breder sakta ut sig.

Och jag struttar fortfarande runt i bikini.

Halv elva på kvällen.

Och jag har inte ens fått piggaskinn.

Söndagkväll.

Den första den här semestern.

Med vetskapen om att ingen klocka ringer imorgon måndag.

Att jag har en hel ledig dag framför mig.

Och sen ytterligare trettio till.

Det måste vara årets bästa sommarkväll.

Att ha allt det där framför sig.

Lediga dagar.

Och sommarkvällar i loungesoffan.

Bästa sommarkvällen alltså.

Jag tror det måste vara så.

På gränsen till ohövligt

Det är en aningens snopet det där,

att vakna till av orden "det är mulet i idag".

 Efter att ha haft två månaders konstant solsken.

Det är till och med på gränsen till ohövligt skulle jag vilja säga.

Att gömma sig på min första semesterdag.

Min första semesterdag som ska förgyllas av "Ståkkhålmarnas" återkomst.

De som är totalt svältfödda på sandstränder

och inte vill annat än hänga på en riktig strand och få bada.

Jo vi väntar på att värmen och lusten ska komma tillbaka.

Nästan en hel dag.

Vi hinner plocka hallon.

Fika.

Innan vi åker ner till Stora bryggan iallafall.

Tänker att de där ungarna nog inte är så kvistliga.

(herregud de brukar bada i vilket skitväder som helst när de hälsar på oss på Guldkusten).

Men en går tillbaka in mot land, utan att ens ha känt på vattnet.

Den andra doppar benen, 

innan han återvänder uppför stegen och mumlar nåt om att det är skitkallt.

Men den tredje, henne är det liv i.

Springer ut i vattnet.

Och inåt land.

Flera gånger.

Och poserar samarbetsvilligt när moster kommer med kameragluggen.

Jodåsåatt.

Och mina egna små ligister?

Jodå, dom badar såklart.

Slänger sig från bryggan.

Fast det isar i benen.

Men badar är vi åtminstone några som gör.

På årets första semesterdag.

När det är dags att taxa ut

Jag taxar ut.

Duschar av mig läsårets sista arbetardamm.

Framför mig väntar fem veckors sommarledighet.

Det kan känns som en halv evighet just nu.

Samtidigt som jag vet att tiden kommer försvinna på en minut. Typ.

Det är så mycket jag vill göra.

Köra en roadtrip i Halland.

Sylta och safta.

Plocka hallon.

(gud vad jag har cravings på den här sylten nu)

Göra Stockholm.

Och fjällen.

Uppleva Böda.

Ligga ute på trädäcket och läsa - under tysta lugna sommarkvällar.

Hänga på stranden och bli brun som en pepparkaka.

Ge ungarna en snabbkurs i städning och hur-man-sätter-in-i-diskmaskinen.

Avkalka deras wifiberoende.

(okej de där två sista vill jag egentligen inte)

Äta glass och chokladsås.

Och mangsorbet!

Umgås med vänner.

Njuta.

Sova utan att nån väcker mig på morgon.

Ta morgondopp.

S-P-R-I-N-G-A!

(gode Gud, låt mig kunna springa snart igen)

Dricka morgonkaffet utomhus.

Fika.

Och njuta av tystnaden när de andra tre åker ut med båten och lämnar mig home alone.

Så imorgon är det semesterdag number one.

Då gäller det att ta hand om sina egna illbattingar.

Och som grädde på moset anländer ytterligare tre.

Det blir torsdag-High-Chaparall det där!

Men först sovmorgon!

Hoppas jag.

När man varit på bortamatch hela helgen

Det är bortamatch hela helgen.

Jag, lil´sis och han-jag-är-gift-med

sover i en stad, där jag sovit så många nätter förr.
I en stad som en gång i tiden varit min.
I en stad där jag festat.
Pluggat.
Blomstrat.
Och kanske haft mina tre roligaste år.
I detta liv.

Big Bro hänger näststads.

Sover i ett klassrum.

Åtminstone när det är natt.

Försöker landa i det nya laget.

Med gamla kompisar.

Och nya.

Jo någon har bestämt sig för att börja spela fotboll.

Igen.

Och ibland kanske det är det som behövs

- att testa fjärde gången gillt.

För att uthärda även fysträningar.

Bestämma sig för att ha nummer trettiofem på ryggen.

Och spela sitt livs första fotbollscup.

Och så gör han det med bravur!

Han som knappt tränat två månader.

Han kämpar på.

Kastar sig ohämmat och håller nollan i sina två "målvaktsmatcher".

Och när han gör lagets två mål i sista matchen,

är mamman så stolt att ögonen vattnas.

Och hjärtat fylls av värme,

för hans skull.

Fotbollsmorsa alltså.

Vem hade överhuvudtaget trott att jag skulle bli det?