Ovanligt vänlig

Jag hasar runt i de mörka villakvarteren.

Ja, eller nästan hasar.

Gårdagens hopprepsträning ger den effekten.

(Åtminstone årets första)

Tunga, styltiga ben.

En träningsvärk som letat sig in på de mest konstiga ställen.

Till och med så udda som under hålfoten.

Och jag vet, att om jag tycker kroppen värker jobbigt idag.

Så kommer det vara en pina imorgon.

En jädra go pina. 

Dock.

Det slår mig att januari varit vänlig.

Inte så där dramatiskt elak som jag brukar tycka.

Utan mer mjuk.

Lugn.

Som en snäll klapp mot min kind.

Jag funderar på hur det kommer sig?

Hur det blev att december och januari bytte plats?

Att den goda blev den onda? 

Och tvärtom?

Om det var så att januari slätade över stressen, som december virvlade upp?

Eller om det bara är mer sömn, läsning och vintersemester som gjort mig gott.

Jag tror på en kombination av det där.

Och kanske lite till.

Men januari har, iallafall, varit vänlig i år.

Hatten av

Det har onekligen gått i trend det där.

Att komma på vilken som ska utnämnas till ”Årets”.

Kreativitet tycks ha No limit.

Vi har sett den som wrap.

Choklad.

Som prinsessbakelse.

Korv och bröd.

Som en snopp!

 #saynomore

Och i år - stylish el mehicano - nachosemlan.

Well, you kan call me oldfashion,

men jag gillar ändå originalet bäst!

Ja, okej, det funkar med nutella det gör det. 

Absolut!

Och när det kommer till lil´sis, 

är det bara Nutellavarianten som går hem.



Så om man vill göra det bekvämt för sig -
och om man råkar ha Nutellagifflar hemma -
(inte länge till i det här huset)
- så kan man bara såga av toppen,
bre på lite extra Nutella
(om man tycker att det behövs).
Dutta på lite grädde.
Florsockerpudra.
Och bjuda på alla som vill smaka.

Hatten av!
Hepp!

Mudcake a´ la´Ski Lodge

Det här brukar vara vårt favvohäng i Lindvallen.

Ski Lodge.

Det är inte så att vi gör som den stora massan -

intar alkoholhaltiga drycker när dagens skidåkning övergår till After Ski med trubadur.

Nä vi hänger mer där för ladda kroppen med skrovmål.

Mestadels i form av mudcakes.

Med marshmallows.

Det här året lyste våra mudcakes med sin frånvaro.

Hela veckan.

Med en klen förklaring om att dessa endast serverades under högsäsong.

Vilket verkar ytterst tveksamt.

Då vi brukar hjälpa till att tömma deras mudcakeförråd varje år vecka 2.

Men visst,

om det ska vara på det sättet,

så löser jag det intaget själv.

Så i helgen blev det baka av.

Mudcake´s a ´la´ oemotståndliga.

Jepp.

Och nu verkar det vara en riktig bakorgie här hemma.

För idag kör vi vab, Bondespelet och bakning av andra bullar.

Löjligt goda de med.

Mudcake a´ la´Ski Lodge

ca 12 st

100 gram smör

2 ägg

2½ dl socker

1½ tsk vaniljsocker

1 krm salt

4 msk kakao

½ tsk bakpulver

2 dl mjöl

Stora marshmallows

Smält fett och låt svalna.

Vispa ägg och socker.

Blanda torrvarorna och häll sedan i dem i smeten.

Häll sist i smöret.

Gräddas i 200 grader.

Först i 7-8 minuter.

Tryck sedan en stor marshmallows i varje cake.

Och låt de gräddas ytterliggare 3-4 minuter.

Hepp!

När man inser att man kan ha ljugit

 Jag kan ha ljugit.

Och sagt saker som, att jag inte gillar vinter.

Det är inte helt sant.

Det är det inte.

Skånsk, deprimerad och grå vinter.

Med alla förbenade sjukdomar.

Den gillar jag inte.

Men det här.

Hundspann mellan florsockertoppade dalomgranar.

(det var där och då, jag insåg att jag ljugit)

Längdskidåkning (för första gången på femton år!?) 

genom ett vinterkrispigt sagolandskap

Och utförs i finfina backar.

Åtminstone de med bra sikt,
eftersom jag har en förmåga att bli åksjuk annars.

Och det slog mig även att det kanske egentligen inte var slalomåkningen jag längtat mest efter.

Utan faktiskt snön.

Och nog kunde vi marinera oss i snö alltid.

Med ett snödjup på dryga metern.

Det var här någonstans som jag tog beslutet.

På en knäpptyst promenad längs längdåkningsspåret.

När den pe-em-ess-iga huvudvärken trilskades med mig så pass mycket,

att jag inte kunde ta mig ner för skumpiga backar.

Men promenad var som balsam för huvudet.

Och även åk på längden.

Även om jag svettades tre liter vatten.

Och ramlade framstupa på mage i lite för häftiga svängar.

Men tystnaden alltså.

Jag och skogen i ett.

I en stilla symbios.

Amen.

Från den ena sälen till de andra

Jag hade det på känn.

Att det inte var nån idé att packa ner understället i skidklädeslådan ännu.

Att jag skulle få valsa runt i det lite till.

Och det var väl tur.

För en lil´sis var lika hooked som jag på att dra en vända Måkläppen,

innan det stänger för säsongen.

Vid förra årets ride lärde jag mig att -

Ett - det tar längre tid än vad man tror.

Två - ha med sig mycket dricka och småfika till barnen.

Tre - bli inte besviken om det inte går att ta sig hela vägen ut, pga för högt vattenstånd.

Fyra - se till å ha med handdukar om du behöver vada en bit i det, typ, tregradiga vattnet.

Fem - bli för allt i världen inte besviken om ni inte ser sälar!

Men idag hade vi flyt.

Grannfrun erbjöd sig att låna ut sin gamla kikare när vi var redo att hoppa in i bilen på hemmaplan.

Stranden var en endaste lång remsa.

Och det fullständigt kryllade av sälar längst ut.

På land.

Och i vattnet.

Och jag trodde nästan vi skulle dö sotdöden,

när vi möttes av fem små kutar.

Som inte var det minsta rädda av sig. 

Utan  körde ”strike-a-pose” tre-fyra meter framför mig.

 Lil´sis hade så otroligt svårt att slita sig från de där ljuvliga, silvriga varelserna.

Och önskade mest av allt att vi skulle bära med oss en hem.

För att låta den bo i badkaret.

Såklart. 😉

Men det förstår väl vem som helst att det inte går.

Jag, med mina sillamjölke, mäktar absolut inte med nåt sånt.

Men vilket fantastisk dag vi fick.

Så himla mycket bättre än vi från början vågat hoppats på.

Även om en slutkörd lil’sis hade feber när vi åter landade hemma i soffan.

Som balsam för Sälen

För exakt en vecka sen.

Jag.

Åtta starka, ivriga hundar.

 Och en släde.

En klarblå himmel.

Sol.

Florsockerpudrade granar.

Och knarrande snö.

Det finns sämre morgnar än så att börja dagen på.

Det gör det verkligen.

Vi har haft det fint i fjällen.

Ni vet -

"som balsam för Sälen".

Eller snarare egentligen "i".

Men det är som de säger - 

man behöver semester efter semestern.

Det kan nog faktiskt vara så.

Mitt största fritidsintresse sen vi kom hem (halv åtta i söndagsmorse) -

är att sova.

Det var väl kanske inte semestern som jetlaggat mig.

Snarare det där med att n.ä.s.t.a.n dygna för att åka hem.

Sånt kan få mig trött på riktigt.

Och länge.

Så trött att jag inte ens orkade ta en ordentlig titt på vår nyrenoverade hall

när vi kom hem.

Eller att jag ännu inte orkat kolla bilderna i kameran.

Jos.åtr.öt.tä.rj.ag.

Men jag kommer igen snart.

Med bilder.

Ord.

I nån slags Sälenresumé.

Amen

I Snögubbarnas land

Det är semester nu.

På riktigt. 

Bland kyla och dyngvis med snö..

I Snögubbarnas land. 

Det är semester nu.

Efter många timmar i bilen.

Efter en hotellövernattning som kommer gräva djupt ner i ett av våra barns framtida psykologkonto.

Om det hände nåt dramatiskt?

Inte mer än att vi råkade få ett av det fullbokade hotellets fulaste rum.

Med orange fondvägg och mörkt trä som sänggavel.

Och tydligen med ett täcke som inte luktade gott 

och som var tidernas strävaste.

Men någon var rörande överens med sig själv om att vi skulle åka hem mitt i natten 

och att vi aldrig mer ska bo där...

Men nu är det som sagt semester. 

I Snögubbarnas land.

Efter på-och-av-provning av pjäxor.

Min sedvanliga sanering av lägenheten. 

Och en bäddning i ultrarapid.

(som för första gången var klar före väninnans) 

Semester som sagt.

Mellan nybäddade lakan.

Och med ungar som hoppade ut i backen,

långt innan jag städat klart.

Peace.

Love.

And silence.

Till ljudet av små tysta stunder

Det händer ibland att det uppstår små korta tysta stunder i det här hemmet.

Inte så ofta och som sagt inte så länge.

Antingen uppstår de när alla övriga i familjen lagt sig

och jag egentligen borde gjort likadant. (som nu)

Eller så uppstår de när jag under loven ”tvingar” mina barn att läsa en kvart om dagen.

Det uppfattas på olika sätt.

Kan man väl säga.

Det ena barnet läser med glädje.

Det andra, skulle antagligen kallat mig bokfacist, om hen bara visste att det ordet finns.

Just nu kör vi både och.

Både läsning OCH lyssning.

Det ena barnet bara älskar’t.

Och vill helst bränna av den ene Sunestoryn efter den andra.

För Sune är som sagt het just nu.

Och får hänga med bland alla julklappsböckerna.

Och även om man inte gillar morsans tjat om hur viktigt det är med läsningen,

så funkar alltid Dagbok för alla mina fans (Fly fältet) 👍🏻

Sen kan man ju hoppas Doktor Proktors pruttpulver gör succé 

- jag menar en deckarkonung som skriver om prutt -

hur kan det inte gå hem när man är åtta år?

Och jo, Störst av allt - 

som man också kan kalla julklapp (och jäkligt bra dessutom).

Som jag köpte till julklappsspelet och sen själv la vantarna på 😁

Ljudet av små tysta stunder alltså -

you gotta love it sometimes!

Hellre vågrät än lodrät

Det är sån dag idag,

då skånsk vinter visar sig från sin minst attraktiva sida.

Då blåsten piskar regnet uppifrån och i sidled.

Hellre vågrät än lodrät.

Och ljuset utomhus går på sparlåga.

Jag vaknar säkert till tjugo gånger under natten.

Av soptunnor som ramlar omkull.

Av regnets envisa smatter.

Av nån ilsken läskburk som irriterande nog tycks rulla fram och tillbaka på gatan utanför.

Men mest av en liten flicka som uppskattar det vågräta läget i dubbelsängen,

mer än det lodräta.

En liten flicka som fick en släng av feber igår och helst av allt vill ligga nära.

Som helst vill sno sin mammas täcke när hon sparkat av sitt eget.

Som gärna vill ropa mamma, för att försäkra sig om att jag är där.

Som hellre ligger vågrät, än lodrät.

Sådana dagar måste man göra det bästa av.

Som att skämma bort sina små redan till frukost.

Med varm choklad,

toppad av vispad grädde marshmallows.

(lil´sis kallar de fortfarande för housemellows).

Bling-bling-shopping från Wish.

(jo lil´sis hoppar redan jämfota av lycka och räknar ner tills det kommer om fem veckor)

Tända värmande ljus.

Och Rum 213 på datorn.

En sån dag är det alltså.

Där det mesta är mer vågrät än lodrät.

I jakten på mellanläge

Jag varvar soffhäng med långpromenad.

Balanserar chokladintaget med att beställa en prenumeration på IForm.

Det känns bättre då.

Som att jag har goda hälsosamma avsikter inför det nya året.

Nyårsdagen alltså.

Den som brukar vara årets tristaste och mest ödsligaste.

Så när som på byns fjorton pizzerior - efter klockan fem.

Enligt mig.

Men den skiljer sig i år.

2018.

Jag känner mig mer harmonisk än på länge.

Decemberstressen har äntligen lagt sig

och den positiva energin porlar igen.

Igår firade vi nyår med vänner.

Efter en eftermiddag, som ett utdrag ur en Norénpjäs.

Det kan bli så i vår familj ibland.

I en familj med många starka viljor.

Men lagom till kvälls var det bara glada miner och välfyllda magar.

Och den där Oreoefterrätten blev verkligen succé.

Nästan så att jag vågar tilldela den priset som 2018-års efterrätt, redan nu.

Och man kanske kan tro att vi inte gjorde annat än att moffade i oss god mat 

eller med barnslig förtjusning roade oss (läs mig) med partyattiraljerna.

(jo jag tror att han-jag-är-gift-med ska börja odla på riktigt)...

....men vi gjorde även plats för deep shit,

humor,

raketer 

och Stepanies "Irresistble".

Den sista - den är ju sen gammalt.

Vare sig man vill inte.

Men ett gott slut var det iallafall.

Och början på ett gott nytt!

Peace, love and tenderness!