Avtändande

Nog är det allt lite avtändande när hela valborgs-firar-ligan

trampar iväg till bålet för glatta livet och efter en halvtimme, typ, inser att det inte blir nåt bål.

En stor jädra rishög jovisst, men nån som brinner? Nääää...

För att vinden sägs ligga på fel håll och råka irritera

ett gäng rika pensionärer med havsutsikt, en timme om året.

Jomen, det är så man ska tänka och dissa alla barnfamiljer

som travat dit med förväntansfulla barn.

För så måste det väl ändå vara? Rätt och riktigt? Störst går först?

 

Men för att se det hela positivt så fick vi gratis motion och fick frysa arslet av oss i onödan.

Och det var ju bra med tanke på att vi ätit så rackarns mycket gott innan.

Och för att sen få sätta sig i ett varmt uterum hos värdparet igen för att tina upp.

Det är mysfaktor det vill jag lova.

 

Maj blir det ju ändå.

Och kvällen är härlig ändå.

Man kanske inte ska bry sig så mycket om brasan, när mat och sällskap är på topp.

 

 

(Från Valborg 2012)

 

Göra en Penelope

Det blir så ibland.

Att jag åker iväg för att köpa en present till valborgens värdpar.

Och kommer hem med nåt annat till mig själv. Också.

 

Och när självaste Penelope Cruz svirar runt i klänningar för två kalle-von-linné-lappar

och man dessutom älskar klänningar som ger bena fritt utrymme,

då är det liksom lätt att tappa köpa-present-fokuset.

Och istället bli förtjust i ett plagg som jag kommer bo i,  halva sommaren.

Jo men, så är det.

 

Bild lånad från Lindex

 

Idag ska jag ta det tidiga sänggående på allvar.

Och se till att somna i tid.

 

Eller somnat ikväll har jag förvisso redan gjort.

Nån gång mellan kvart över sju och halv åtta.

På mattan. I yogasalen. INNAN passet börjat.

 

Säger kanske ett och annat om hur trött jag är?

 

Helga vilodagen

Jag funderar på det där ibland. Att helga vilodagen.

När jag sitter i bilen en söndag, på väg mot ett trångt Ikea. Som alla andra.

Eller när jag planerar inför kommande utvecklingssamtal klockan elva på kvällen.

Eller städar hela huset. Som idag.

Amen, är det verkligen så det är tänkt? 

Att man drar runt med dammtrasan, blir tilldelad rollen som förskollärare (så passande) 

och får passa dockan, klistrar fast en tätningslist och dessutom ska vara räddningscentral 

och dela ut akuta 112-uppdrag till sonens och hans leksaksbilar. S.a.m.t.i.d.i.g.t!

Och det till ljudet av julsånger som dottern envisas med att spåttifajja.

Men vad var det för fel på att gå i kyrkan på söndagarna?

 Uppklädd i sina allra finaste kläder.

Andas in och andas ut. 

Slumra till en stund i bänken när prällen messar på lite för högtravande.

Vandra hemåt med familj och vänner och sen ta en eftermiddagsfika i bersån.

Andas in och andas ut.

Vara här och nu. Njuta av ledighet.

Istället för att stressa ihjäl oss och hinna så mycket som möjligt?

Jo, det är många frågor på det.

Vilse i pannkakan

Det rullar på. Det gör det.

Så snabbt att bloggen blir lidande.

Och kanske sömnen också, om jag ska vara ärlig. 

För det tar tid att virra runt med sonen på hans favoritställe. (Maxi!?)

När man inte hittar bland gångar och får rådfråga butikspersonalen. Hela. Tiden.

 

Eller att gnälla på han jag är gift med, för att han ställt ut hortensiorna alldeles förtidigt.

(Det misstaget gjorde vi redan ifjol)

 

Eller för att inte tala om att åka långt ut på landsbygden,

 för att köpa hem en ytterst efterlängtad hallmöbel.

Och sen försöka övertala sonen att vi "bara" ska titta på möbler,

när han svarar: - "Det är kanske inte jag och E är så intresserade av!"

 

Ja gudars, som vi letat hallmöbler senaste månaden.

Det var först i den sjätte affären som jag fann kärleken. För att mänskligt pris.

Men nu står den här.

Vacker. Vit. Och stilig!

 

 

I´m in love!

 

 

 



Med ett leende på läpparna

Det nalkas sängdags. 

Och jag kan inte låta bli att fortsätta le.

Att le över sonen som äntligen tagit silverpingvinen. Den glädjen i hans ögon - åhhhhh -

efter allt han har slitit. 

Eller hans första tappade tand som verkligen är tappad. Nånstans, där ingen vet.

Så att vi fick ta kort med mobilen och messa tandfen, så att hon inte tror vi luras.

Eller när jag tänker på lil'sis som fick hybris när tandfen kom på tal.

Inte för att hon inte skulle få en guldtia (vilket jag trodde var problemet)

Nä, för hon absolut inte ville att "åbäket" skulle komma hit. 

Och för att hon är galet rädd för en änglalik varelse som lägger pengar i glas om nätterna.

Och så kan jag inte sluta le åt mina nyinskaffade fräknar.

Och det vackra motljuset, som bjuder upp till fotograferingsdans.....

Nu läggdags. Åt helskotta för sent som vanligt.

Men ändå med ett leende på läpparna.

Same procedure every night

 

Finns det nåt skönare än att krypa ner i sängen på kvällen och bara ligga där?

Andas. Koppla av. Fundera.

Nä, det är svårslaget. Även om det är möjligt att slå.

Men ändå.

 

Jag gillar det. Och varje kväll kryper jag ner i sängen när barnen ska nattas.

Ligger nära. Myser.

Och jag blundar. För att de ska göra detsamma.

Hör deras små andetag bli tyngre och tyngre.

Myser. Ligger nära. Funderar. Blundar.

 

Vaknar av mannen. Som blåser liv i mig.

Jag har somnat. Igen.

Jag som bara ska blunda, för att barnen ska göra det.

För det är ju så skönt i sängen, så jag ska bara blunda liiiite, liiite till.

Men jag trillar ner i sömnavgrunden. Varenda. Jäkla. Kväll.

 

Precis som ikväll.

Bakar gifflar med nutella och marsán.

Mitt i jäsningen, lägger jag hon den lilla.

Mitt i jäsningen lägger han jag är gift med, han den store.

Och så ligger vi och snuffar på varsitt underverk.

Och somnar. Båda två.

 

Och när klockan är halv tio, står han jag är gift med och berättar våra brott.

Att vi somnat mitt i jäsningen.

Och jag går rakt ut i köket och bakar vidare. Utan att vara vaken egentligen.

Lite omtöcknad.

Och förvirrad.

 

 

Från ägg till fjäril

Jag kunde inte med att hiva ut mitt fina hasselpilsris, så det fick stanna kvar.

Men äggen är borta sen länge och små fjärilar har istället slagit sig till ro.

Alltså det är nåt särskilt med sådana där små bevingade varelser. Det är det.

Jag har alltid varit fascinerad av dessa. Sen barnsben.

Då man fångade fjärilar med håv för att sedan stänga i dom i en glasbruk med lock på

och skicka dom direkt till en lång och plågsam död.

Jag förstod inte bättre. Det var inget elakt menat.

Det var bara fascination. Av dessa vackra varelser.

Så Herre, förlåt mig mina synder.

Jag har lärt mig. Och inreder nu bara med fejkade.

Amen

Gårdagens häng

 

Lördagskvällen bjöd minst sagt på häng.

Middagshäng med vänner, byxhäng och hängslen.
Nya byxor som får min man att skratta ogillande åt dess utseende.
Byxor som han tycker jag är alldeles för gammal och ohipp för.
Jaja, män förstår sig inte alltid på sånt där. Det gör dom inte.
Men sköna är dom och trevligt hade vi, så how cares?

Idag har statusen förvandlats till söndagshäng.

Sån dära med barn som sover längre än sina föräldrar (!?),
köra-ut-på-vischan-till-en-möbelaffär-som-hade-stängt-och hem igen,
ta en gemensam familjenap i solens sken på uterumsgolvet och äta rester från igår.
Det där är nästan det bästa med att ha haft gäster. Bortsett från sällskapet förstås.
Men visst har det sin charm att bara gå och plocka färdig mat från kylen,
starta dagen med överblivet godis och dricka halvt avslagen cola.
Och så efterrättsresterna, jag höll på att missa det. Efterrättsresterna.
Mi lajk!
 

Går omkring och låtsas vara sportig

Fredagkväll och jag går runt i mina löpartights och låtsas vara sportig - modell värre.

Men herregud, nån gång måste jag väl använda dom!?
För baciller och inflammerade axlar ser ju till att avlösa varandra, så några kilometer i
löpspåret det blir det inte. Trots att vintern vågat släppa lite på sitt grepp.

Den enda sport jag sysselsätter mig med just nu, är att försöka fylla på frysen med nya bakverk.
Sådana där bra att ha, när man får gäster eller så.
Första loppet är tolv-muffins-med-jordgubbar-och-marsankräm,
 (oouups bara åtta kvar) på tjugofem minuter.
En ny hit, bland barnen.
Tror jag det, smakar som jordgubbstårta utan grädde.
Smakar sommar.

Byter ämne

Alltså, jag har ju redan börjat snegla på en klänning till det där sommarbröllopet jag ska på.

Och i söndags när jag var ute i shoppingsvängen med min väninna, 

så hittade jag den här nånstans mellan hummandet av vackert keramik 

och tuggandet av sushibitarna.

Den har liksom etsat sig fast där upp på skalpen, och vill inte släppa taget. 

Och visst skulle jag kunna köpa den sådär rakt av. Det skulle jag.

Men jag tillhör inte typen som tar snabba beslut, 

utan måste grunna och grunna och vända på varje tankesten. (tror att det kommit med åldern)

Och dessutom har jag fått en förfrågan om ett roligt uppdrag på bröllopet - som jag svarar "I do" på.

Uppdrag som kanske gör att jag ligger med snoken i jorden eller få gräsfläckar på knäna.

Eller glömmer bort att jag ligger på knä och kravlar iväg på alla fyra,

 så att det vackra tygstycket spräcks i ryggen.

Så jag tänker vidare en stund. På denna älvliknande klänning.

Klänning från Kling

Trädgårdsonsdag

Ja det är lätt att bli tjatig sådana här dagar. Det är det.

Men jag kan liksom bara inte låta bli att tjata om hur underbart det är med vår,

när jag längtat så länge. (Typ ett halvt år)

Och har man längtat efter våren, så har man.

För vem gillar inte nykokt jordgubbskräm med en skvätt grädde?

 Och låta den slinka ner utomhus i solens sken?

Eller att få ta fram de sötaste små lyktorna och pynta planteringsbordet med?

Istället för att rocka loss med tvätthögen som är lika rörig som Greklands ekonomi?

Jamen ni förstår hur lätt det är att välja det ena framför det andra.

Och att tjata om hur skönt allt blir med vårvärme.

Så idag kör vi Trädgårdsonsdag all in.

Vissa saker kan man inte gå miste om

 

När vädret bjuder på många-grader-varmt

och en eftermiddag bjuder på ensamtid med lil´sis.

Då kan jag inte låta bli att bjuda på en cykeltur och på en glass.

Och förstås klämma en själv. På en bänk. I solens sken.

Fira att vårjackan åkt fram och att det finns en

anledning till att pumpa cykelns sumpig däck. Igen.

 

Sådana saker kan man inte gå miste om.

Dagar som denna.

Det ska visst bli vår idag

Dom säger att det ska bli vår idag.

Det kan ju vara så att det stämmer, för det är alldeles dimmigt utanför. 

På ett sådant där trolskt och magiskt sätt som dimma kan vara.

Och det är just in i den dimman jag ska. Ha tjejdag med en kär gammal vän.

Hänga på Slättarps och bli alldeles till sig i plånboken.

Äta lunch och prata om hur man får ihop livet i vardagen som tvåbarnsmammor. 

Kanske åka vidare till stooora shoppingcentrat för att 

känna och klämma lite på saker som jag kan tänkas ha.

En tjejdag helt enkelt. 

En sån där som boostar en med glädje och feel-good.

Alltså jag vill ju inte var sämre än nån annan

 Jo jag har samlat mig efter gårdagens fredagsmys.
Där Big Bro och hans övernattande kompis satt med varsin padda i handen och majndkraaaftade, lil´sis tjatade om att få äta kejkpopps stup i kvarten. Och han jag är gift med, var djupt försjunken med sin nya leksak, en Mack.

Och så den övernattande kompisens kommentar mitt i vår tacofrossa.
-"Ni vet amerikaner...ehh..sådana där mörka, bruna. Dom har jättelånga snoppar!!!"
Jo, men man får lära sig mycket i skolan när man går i tvåan. Det får man.
Och jag trodde nästan att jag skulle sätta nachosen i halsen av gapskrattet.
Och att han jag är gift med skulle behöva göra Heimlich på mig.
Men just den biten klarade vi oss undan ifrån.
Fast den kommentaren tog en stund att smälta. Det får man lov att erkänna.
 

Det här med att kunna svara direkt på en kommentar. Alltså här på bloggen -

det är nåt jag kan bita mig i tungan för och se små gråa hår sticka upp längs tinningarna!

Varför får jag inte till det? Vad gör jag för fel?
Så hjälp efterlyses.

Hilfe, hilfe!

För jag vill ju inte vara sämre än nån annan. Det vill jag ju inte.

Våren står utanför dörren

 

Fredag morgon och lil´sis dansar som en späd liten älva.

Virvlar med händerna högt upp i luften och låter endast tåspetsarna röra vid golvet.

 

Utanför i det gråa och disiga, står våren och väntar vid dörren.

Väntar på att få komma in och smitta av sig med vårkänslor som inte riktigt vill infinna sig.

Vi huttrar här inomhus, tänder lite ljus och spelar Råttfällan.

Tänker att om några timmar är det helg och då är hela familjen samlad igen.

Och om vi har tur så lyckas våren slinka in genom dörren

 och väcka våra vårkänslor på riktigt.

Sesamsticks

Jo, jag har en kompis.

Som just nu är grymt duktig på att säga nej tack till socker och godsaker.

Som inte skulle ta en liten tugga efterrätt,
om man så hotade henne med en vattenpickadolla vid tinningen.

 

Jo, men min kompis iallafall. Hon säger att mina sticks är nyttiga.

Och nyttigheter, det kan man ju dela med sig av.

Så då gör jag det, vetja.

 

 

Sesamsticks

1 dl solrosfrön eller pumpakärnor

1 dl sesamfrön

lite salt

½ dl olja

2,25 dl kokhett vatten

2 dl majsmjöl eller polenta

 

Rör ihop och sprid ut smeten (geggan) på en plåt med bakplåtspapper.

Skär i bitar innan eller bryt i bitar efter gräddningen.

Grädda på 150 grader, mitt i ugnen, ca 1h.

 

 

Det kliar i fingrarna

Denna årstid alltså. Den får mig fylld med kli i fingrarna.

Så mycket jag vill göra nu, men inte kan eller får.

Det tillfälliga livet hemma, ger ju så mycket tid att hinna tänka och fundera.

Och att hitta ny inspiration.

 

Jag skjuter idéer vilt från höften.

Jag vill måla vitt i både uterum och innerum.

Städa undan hösten och vintern där utanför. Sjasa bort det gråa och trista och välkomna färg.

Plantera våriga blommor och köpa spännande fröpåsar.

Dränka ner mina gröna vänner därute med hönsbajs och hästskit.

Sådana saker vill jag göra.

Nu när det kliar i fingrarna ....

Att ha skaffat sig ett nytt behov

Jo, jag har fått nya cravings.

 Ni vet sådana där man kan få trots att man inte har en bulle i ugnen, eller två.

Men iallafall - craving de la fruktsallad med vaniljyoggi och keso.

Nom-nom-nom.

Så när jag bjussar lil'sis och Big Bro på glass i stora lass,

kränger jag äpplen, bananer och vindruvor på tvären. 

Blandad i vit goja. Jomen.
Vem kunde tro nåt sånt?

Gärna ute i solens sken. I en solstol. På ett trädäck. Nära mig.
Tutti-frutti-boosting!

En konstig känsla

 

Det är en konstig känsla jag har.

Att befinna sig i ett tyst och stilla hem.

Inga barn. Ingen man. Bara jag.

En känsla jag inte alls är van vid.

 

Fast promenader är visst bra för inflammtoriska tjejer som jag.

Så det anammar jag.

Passar på att sno åt mig en strandpromis. I solen!

För att känna mig lite mera normal. Och inte fullt så bortkommen.

Egentligen vill jag bara berätta att man kan vinna en Containerklänning hos Nordljus!

 Dagens inlägg skulle kunna handla om den där

förbenade snön som envisas med att komma under kvällspromenaden.

Eller om att jag lyckades fräsa löken och morötterna svarta i kanterna ikväll,

för att få göra om och göra rätt.

Eller om lil´sis, som smittats av min sjuka och absolut inte kan städa undan efter sig,

 för hon har ont i BÅDA armarna!

 

Fast egentligen vill jag ju bara tipsa om Nordljus tävling, där man kan vinna

en sån där fin-fin klänning som jag vill ha!

Som jag skulle kunna ha på 40-årsfester och bröllop i sommar.

En sån där som jag tjatade om häromdagen.

Det ska det här inlägget handla om!

Chansen att vinna en Containerklänning!

 



Fröken Bråttom

 

Lördag och kalajsandet är i gång igen.

Lil´sis springer till dagens barnkalas, lycklig som en kalv på grönbete.

Full av förväntan och har bråttom, bråttom.

Otroligt trött på att ha en mamma i hasorna som jämt har med sig kameran,

så fort livet bjuder på vackert ljus och harmoniska färger.

 

Och jag, som är så glad över att kunna hålla i kameran igen. Efter att kortisonet tycks ha

kickat igång och gett mig lite mera styrka och lite mindre smärta.

Men det blir inte mer än så här.

Nu ska jag ännu en gång försöka lirka in armen i jackan.

Och ge mig ut på försöka-att-minska-det-dåliga-samvetet-promenad.

Och kanske ha en hyrfilm med mig hem. Eller så.

Den enarmade banditen

 

Gårdagens cupcakebak.

Choklad med choklad och choklad.

För att bjuda dagens celebra vänner på.

 

Men istället för en date med bästa Louise, blev det en date en MineCraftfanatisk doktor,

som hade svårt att slita ögonen från sonens medhavda padda.

Jag menar vad är en date med en av mina bästa vänner,

mot en slemsäcksinflammation i armen och en kortisonspruta?

 

Nämen, jag är inte b-i-t-t-e-r.

Jag vaggar omkring här hemma som den enarmade banditen,

tröstäter choklad i smyg från barnens påskägg och längtar efter att han jag är gift med

ska komma hem ikväll och brassa till pommes och lövbiff till fredagsmyset med våra skidkompisar.

För nåt kul ska man väl få ha?

Annars ä jag inte mä!



Två laxar i en laxask

 

För två laxar kan man göra rackarns mycket.

Man kan tex köpa sig en himla massa fint porslin från Pip Studios.

Unna sig en mysig övernattning på Ystad Spa med han jag är gift med.

Få två snyggoklänningar från Container.

Eller skänka tretusensjuttiosex påsar med vätskeersättning till behövande barn.

 

Eller så kan man göra som jag.

Betala tvåtusen till Herr Tandläkare för ett ruttet hål och en tradig undersökning.

Och sen hoppas på att man kanske får åka på den där sköna hotellövernattningen iallafall.

Jag menar som en påminnelse om att det bara är en månad kvar till min dag.

Som en påminnelse alltså...

 

Några frågor på det?

 



Med snoken nere i marken

 

Dagar som dessa, vill jag bara köra näsan ner i marken

och klicka på avtryckaren. *klick*klick*klick*

Låta sinnena suga åt sig allt det vackra. Som vi så längtat efter.

 

I brevlådan dimper det ner glädjande besked.

Det blir bröllop i sommar!

Ja, inte mellan mig och mannen förstås - för vi är ju redan gifta.

Utan för två andra, som står oss nära.

 

Och kan man annat än gilla bröllop?

Nä.

För alla är glada och smått tårögda!

Två människor ger löften om sin kärlek tillsammans.

Det serveras god mat och dryck.

Och jag får en laglig anledning att köpa en snygg och dyr klänning.

 

Barnen hakar snabbt på bröllopssnacket under eftermiddagen.

På tu man hand i uterummet.

 

- "Mamma!", ropar I. "E säger att hon ska gifta sig med pappa!!!

Men det går ju inte, för han är ju redan gift med dig!"

-"Ska du gifta dig med pappa?" frågar jag E,

samtidigt som jag snabbt slungas tillbaka till lektionerna i litteraturhistoria 

och inser att hon drabbats av Elektrakomplexet.

-"Mmmmm", säger hon och nickar.

- "Men vet du, han är redan gift med mig. Så då kan han ju inte gifta sig med dig.

Vem ska du gifta dig med istället?", frågar jag.

- "Med dig", säger hon och pekar på mig med värsta leendet.

- "Men mamma, två tjejer kan inte gifta sig med varandra!",

säger en övertygad storebror som åter vaknat till liv i diskussionen.

- "Jo visst kan dom det", säger jag,  för jag vill att han ska inse att familjer kan se ut på olika sätt.

- Men det är ju ganska osmart! För dom kan ju inte få barn tillsammans!!

 

Där kapitulerar jag. Han kan den där sexåringen. Blommor och bin.

 Jag tänker att det finns ju andra sätt också att få barn. Men jag spar lite på den karamellen.

Det blir inte riktigt här och nu.

 

 



You gotta love it!

Så till slut blev det precis som det ska vara under påsken.

Med sol och vackert väder.

Med årets första fika ute på trädäcket.

Med hoppande barn på studsmattan

Och med mig, invirad i täcke, på en madrass, med en bok i högsta hugg.



Vilken dag!
You gotta love it!