Att se hur det blir framöver

Det är trötta familjen som zombieliknande skrider fram genom huset idag.

Dansuppvisning och femtioårsfest igår - 

det tar på krafterna det där.

Så en stirrar håglöst in i teven.

En annan har klorna om x-box-kontrollen.

Någon ligger på soffan och slumrar.

Och någon försöker linda in ett brutet finger.

(Eller, det kan vara så att någon gör både och.)

Någon har ont i baksida lår och googlediagnostiserar sig med piriformisyndrom

Någon bakar tårta. Och tar välförtjänt ett havsdopp.

(Det kan vara att en annan någon också gör både och.)

Och nånstans när zombiefamiljen vaknat till liv

-  lagom efter kvällsmaten -

firar vi Mors dag på riktigt.

Om nu firande med tårta, är på riktigt.

Men snart är det en ny dag.

Ny vecka.

Och nya möjligheter.

DÅ - ska jag som vanligt börja nytt liv.

Säga upp avtalet med Sugardevil.

Och lägga mig tidigt om kvällen.

Så vi får väl se hur det blir med bloggandet här framöver.

Den närmsta veckan.

Och hur det blir med mitt "nya liv".

Amen!

En annorlunda fredag i Medelhavet

Det nalkas studiedag för trion.

Och efter en del "måsten" 

hoppar vi in i skrutt-bang-bang-bilen.

Drar västerut.

Med nedrullade rutor.

Som den goda husmoder jag är,

har jag önskefyllt medpassagarnas magar med pannkakor.

(ett av barnen beklagade sig över att han inte fått hemgjorda pannkakor på två år! 

Stackare. Ojv-adh-anä-rbr-apå-at-tö-verd-riva)

Eller det är iallafall vad jag tror.

För när jag äntligen får äta Lindas churrasco andaktsfullt,

sådär vid eftermiddagskaffetid,

sitter två småsugna ungar bredvid och tjyvar pommes.

Jag låter dem hållas.

Fokuserar bara på det allra, allra, bästa - churrascon.

Det är nåt särskilt med den.

Nåt himmelskt.

Nåt som får världen att stanna upp.

Och som får min hals att framkalla små halvtysta grymtningar,

av välbehag.

Det är nåt särskilt med Linda´s Fingermat också.

Jag tror inte jag kan komma på nåt annat matställe där jag känner mig så välkommen.

Där värmen, glädjen och energin flödar.

Även under kalla och snålblåsiga stormdagar nere i hamnen.

Och är man i hamnen,

på en alldeles nybyggd brygga -

ja då badar man.

Såklart.

Iallafall om man tillhör den här familjen.

Och även om sexton vattengrader inte är det varmaste i Sydeuropa,

så luktar det Medelhavskänsla lång väg.

Medans mamman i familjen säkert trippar för stegen,

slänger kidsen sig ut i det azurgröna havet.

Och när man badat, äter man ju glass.

Det är sen gammalt.

Iallafall om man tillhör den här familjen.

Jag vet att det finns vuxna som slutat med sånt,

för att de är rädda om figuren.

Men jag struntar hellre i sommarkvällarnas bag-inbox-intag,

för att kunna fylla sommarmagen med ett antal liter glass.

Så glass blir det.

I mindre lass.

Och är man i Medelhavet,

tycker jag man ska hålla sig till italienska smaker.

Men kidsen envisas med MFF-glass (!?)

Och vem är jag som gammal hå-i-eff-are att säga nej.

Peace. Love. And understanding.

Och en annorlunda eftermiddag vid Medelhavet.

Att ha hängt på releasefestligheter

För några söndagar sedan var jag på releasefestligheter.

För Olséni & Hansens kommande bok Strandhotellet.

Ni vet, med små söta snittar, goda minikakor och en fantastisk tårta som ett antal barn,

till förskräckta föräldrar, 

ville sätta både kniv och munnar i.

Ja boken är inte ute till försäljning i butik riktigt än.

Men vem är jag att kunna vänta till den 1 juni?

Och när det dessutom serveras kaffe och godbitar?

Va?

Och författarna var förstås på plats.

Bakom signeringsbordet med låååång tillhörande kö.

Och där vid Gässlingens (hotellet) poolkant, 

satt huvudpersonen Egon själv!? 

Tillsammans med sin (enligt Egons tycke) irriterande granne Elisabeth. 

Piffad, dagen till ära.

Såklart.

Och Egons bästa vän Ragnar förstås.

Med tillhörande fru Märta.

Lyckligt gifta på ålderns höst

Eller egentligen var de fyra sista inte där .

Varken Egon, Elisabeth, Ragnar och Märta.

Inte rent fysiskt.

Men hela stämningen var som i en saga.

Eller en bok.

Som i böckerna - Mord i Falsterbo.

Det var som att luften jag andades var därifrån.

Och fast att alla människorna där, var mestadels helt okända för mig,

så var allt så otroligt bekant.

Det var pompa och ståt.

Festligheter.

Kvinnor i dräkter - direktinflugna från Paris.

Äldre herrar, 

med sina felparkerade Rolls Royce,

på kullerstensgatan utanför.

Det var som att jag bara väntade på att poliskonstapel

Lisa och Mårten skulle titta ut från församlingshuset.

I huset snett bredvid.

Som i böckerna.

Alldeles precis som i böckerna.

Amen

Att ha uppfyllt en och annan önskan

Det är en sån där helg,

där jag är osäker på när den började?

Vad som hände?

Och om den verkligen redan kan vara slut?

Ni vet en sån där helg,

när tiden bara sugs upp genom ett sugrör, i ljusets hastighet.

Och hux flux ska man hålla söndagskväll

och alla hushållssysslorna på listan fortfarande står kvar.

Det är inte så att det varit en dålig helg.

Absolut inte.

Den har varit fylld av hjärtligta skratt och tårar.

Av en magisk fredagsmorgon med ett dopp i gryningen.

Med fest, Kalvinknatslopp och ännu fler dopp.

Jag hade förvisso tänkt mig ordentligt med sömn.

Röja förråd och trädgård.

Ligga under parasollet och läsa min bok.

(läs: somna inrullad i täcket)

Jag hade tänkt sporta mer och vara väldigt mycket mer strukturerad.

Men istället har jag ätit sex portioner rabarberpaj

(nån som klår det på tre dagar?).

Virrat runt som en yr höna.

(bokstavligt talat)

Sprungit ut på cykelbanan i bara byxor och behå

och förklarat för femtusenåttahundrasjuttiofjärde gången att trettiomopder

 I-N-T-E får köra på cykelbanor med tilläggsskylten "Ej moped".

OCH

 förhoppningsvis uppfyllt Mustachmannens önskan,

 om att få vara med på min blogg!

Sånt måste väl också räknas som viktiga saker?

Hepp?

Turist i sin hemstad

Jag har bott i några städer genom åren.

Först i en byhåla.

I nitton år.

Därefter Kristianstad.

För att studentlivet kallade.

Stockholm - för storstadspulsen och jobbsökandet.

Helsingborg - för hemlängtans skull.

Malmö - för kärlekens skull. 

Jo vi skulle mötas på mitten.

Om mitten nu är två mil från ena hållet och sex från det andra?

För att sen de tretton senaste åren ha bott i en annan byhåla.

Så annorlunda den första man kan komma.

Men än dock en byhåla.

Förra lördagen igen, gjorde vi Malmö.

Och den här - Helsingborg.

En hotellövernattning med la familia - som jag fått i födelsedagpresent.

De brukar gilla det där - barnen- att få sova på hotell.

Och jag gillar det för att vi "tvingas" umgås som familj.

Så vad gör man då som Ture Turist i sin hemstad?

Jo jag lät barnen hoppa en stund i sängen,

(vilket de absolut aldrig fått göra hemma)

medans han-jag-är-gift-med skakade på huvudet 

och drog sig undan innan allt gick över styr.

Det går kanske sällan över styr i de lyckligas värld,

men i vår värld gör det det.

Ibland.

Och sen gick vi runt halva stan med hungriga barn.

För att tillslut hamna på en restaurang hundra meter från hotellet.

Ett hak som jag varit sugen på att testa.

Ett hak som visade sig mums-mumsiga pizzor.

Pizzor som var så goda att jag tvingade mig att äta upp hela,

fast jag planerat lämna en maglucka åt Hello-mello-mörk-choklad.

Och sen låg vi alla fyra intryckta i vår dubbelsäng för att titta på Eurovision.

Medans den ena efter den andra efter den tredje lämnade mig för Jon Blund.

Så att jag helt allena fick hänga kvar vid en snabbt svängande final.

Och det finns förstås ännu fler saker som jag skulle vilja göra i en av mina gamla hemstäder.

Absolut.

Men att motstå Sofiero på våren är svårt!

I dess prunkande dräkt,

som ger syre och lugn till min kropp.

Syre.

Lugn.

Och ro.

En gårdagens som heter duga

Alltså bilder på mig, på den här bloggen....

Det är mer sällsynt än en solförmörkelse.

Men det kan vara så att förändringarnas tid är kommen.

För sen lil´sis blivit med Instagram härom veckan,

då jäklar i min balja har ett nytt fotointresse vuxit i den här familjen.

Hon pekar med hela handen var jag ska stå.

Eller sitta.

Regisserar och har sig.

Nu är det två stycken, som ska dirigera fotomodeller och motiv i familjen.

Och stanna upp mest hela tiden för att plåta till höger och vänster.

Mamman i huset är mäkta stolt!

Pappan i huset är mer dubbelt förfärad.

Så nu vi kör en gårdagens.

För det har jag typ aldrig gjort.

Så....

Tisha - billig på Lindex

Kjol - halva reapriset på HM.

Löparskor - apdyra Adidas. Men fantastiskt sköna.

Inuti bor ett par svarta kortstrumpor (jo ni hörde rätt)

av dålig kvalitet - från en kedja jag inte vill svärta ner.

Däremellan även ostbågsluktande fotinlägg från Icebugg.

(2017 års bästa inköp!!)

Under billiga och gamla solbrillor döljer sig målade ögonbryn.

Och en numera mindre vagel på höger öga.

I magen vilar en bastant hotellfrukost i form av 

ägg och bacon, vaniljsoygurt med färska osockrade bär, 

en kaffe med mjölk, två glas äppeljuice, en bulle, tonfiskröra, två små bitar lax,

brieost, salami och g-i-v-e-t-v-i-s en liten våffla med nutella och grädde.

Japp, det var en gårdagens som heter duga.

Ta det som en kvinna

När det kommer till go´fika är jag nog en av de mest uppfinningsrika,

när det kommer till ursäkter.

Eller skäl.

Idag är det ju fredag.

Och om jag varit på jobbet idag, så hade det ju varit fredagsfika.

Det är sen gammalt.

#skälnummerett

Och sen är ju en födelsedagsfika alltid på sin plats.

A-l-l-t-i-d! 

#skälnummertvå

Inte för att jag fyller år idag igen.

Men det är så himla många runtomkring mig som gör det.

Så de måste jag ju vara med och fira med en latte och vaniljbulle.

(Nom-nom-nom.)

(Alltså OM jag varit gravid så hade det garanterat varit min craving)

Och om vi ska vara lite känslosamma och en smula gnälliga.

Också.

Så är det ganska synd om mig idag.

För om jag igår vaknade upp med ett leende på läpparna och kaffe med dopp.

Så vaknar jag idag upp med vageln från helvetet.

Och ett högeröga som bara går att öppna till en tredjedel.

Så groteskt att till och med han-jag-är-gift-med uppmanar mig att få en tid hos läkare.

#skälnummertre

Så idag svassar jag omkring i stora svarta solglasögon.

Hela dagen.

Som värsta moviestar´n.

(doktorns rekommendationer, men jag var inte svår att få med på det tåget)

Svär och förbannar.

Men försöker ta det som en kvinna.

Sånt ni verkligen borde prova

Jo jag vet att jag kan låta tjatig ibland.

Lika tjatig som en gammal LP-skiva med hack i.

Men det här med löpning på morgonen.

Alltså jag skulle vilja säga att det är skönt. 

Det skulle jag.

Men jag är inte där riktigt än.

Just nu springer jag mest för att få bada.

Och få sprutt på kondisen.

Men efter löpturen.

Och doppet.

När man sitter på bryggan igen.

DEN känslan!

Då är man ett med naturen.

Levande och lätt i kroppen,

som ett sagolikt väsen.

Idag möts vi på bryggan.

Lil´sis. Han-jag-är-gift-med. Och jag.

Med en ryggsäck full av mackor, kaffe, varm choklad och jordgubbar.

Frukost och sand mellan tårna.

Det är svårt att få en bättre start på dagen än så.

Det är det.

Och har ni inte provat det.

Så tycker jag absolut att ni borde.

Prova det.

Alltså.

Att smutta på pensionärslivet

Det luktar sommar på riktigt nu.

Axlarna förvandlas, orutinerat, från vita till röda.
(jag-är-kass-på-att-kleta-in-mig-i-solgojs)
Kvällsdoppet bjuder på sexton grader.

Mina jeans byts ut mot shorts på skolgården.
(Det krävs en hel del för att DET ska hända)

Fötterna simmar runt i gympapjucksen
och jag tvingar motvilligt mina fossingar att paketeras i ankelstrumpor.
Fast jag hatar det! Strumpor!
Men kärleken till mina kollegor är större,
 än att de ska dö av odör.
Eller är kanske rädslan, att de inte skulle vilja vara med mig längre,
ännu större.

Det där med att jobba, känns svårt i dessa dagar.
Inte bara för att jag tvingas fängsla in min fotodör i ankelstrumpor.
Nä, soliga dagar som dessa vill jag leva pensionärsliv.
Påta i trädgården.
Lösa korsord.
Stilla löpträna mig till en halvmara.
Kanske skriva en bok.
Fotografera vackra bilder i motljus
Dricka kaffe och läsa romaner.
Baka tonvis med kakor och pajer och bjuda in till eftermiddagsfika.
Med varsamma händer, curla med mina tomatplantor
Ta morgondopp från bryggan.
Och frottera mig i min vita badrock efteråt.
För om det är så det är att vara pensionär -
då vill jag vara pensionär. Nu!

Nu kör vi fyra lediga, efterlängtade dagar.
Och jag ska smutta pensionärsliv.
Jag ska gnälla på tillfälliga fotbollshuliganer och hytta med näven mot
alla som parkerar där det är förbjudet.
Jag ska göra HRL på en trött liten tomatplanta,
som fått värmeslag.
Jag ska dricka kaffe.
Påta i trädgården.
Och jag ska ta mig tusan ta,
ett morgondopp från bryggan.
Och leka pigg pensionär i sina bästa år.

Att nästan fira födelsedag i Amsterdam

Jag har firat min födelsedag på alla möjliga sätt de senaste tjugo åren.

På Den Blå Planet.

I vårt kök hela dagen för att förbereda inför en 30-årsfest.

Två gånger sängliggandes med bebis i magen.

Löpandes på Vårruset.

På cykelfest.

På lekland.

Fikandes med vänner

I Paris.

I Budapest.

På konferens i London.

Sittandes i Slottsträdgårdscafe´t i Malmö....

Och.... mycket, mycket mer.

Det här året firar jag med nutellamacka och kaffe på sängen.

Morgondopp från bryggan med-han-jag-är-gift-med.

Tre timmar i en innebandyhall.

Och en kvällstur in till stan.

Jag har ju (som-ni-vet) suktat efter en födelsedag i Amsterdam.

Där jag tänkt vandra längs kanalerna.

Tvinga in mina barn i blommande praktrabatter och 

motvilligt låta dem fotograferas.

Förälska mig hejdlöst i tulpanerna.

Testa nya mat- och fikahak.

Och dricka sötsliskiga alkoholfria drinkar....

Men det går nästan att göra detsamma i Malmö.

Det mesta faktiskt.

Ja Corner Bakery lyckas vi ju inte med att moffa i oss på.

Men att trycka in oss på Pinchos funkar bra.

Så det är så vi firar.

Min 4 punkt 3-dag.

I en stad nära oss.

Som jag nästan glömt bort,

 hur vacker den kan vara.

Med en skål av läskiga drinkar.

En attans massa smårätter.

Cirkuskänsla-de-lux.

Och hela kvartetten samlad.

Och utomhus i kvällens sken är det vackert så att det nästan gör ont.

Och om jag ska vara riktigt riktigt ärlig -

är det här min bästaste födelsedag på länge.

Allt sånt där, som är sen gammalt

Första maj innebär

att jag vaknar på morgonen med för lite sömn i kroppen.

Disk på köksbänken.

Och svag träningsvärk i magen - av allt skratt från igår.

Sen tillverkas det en hög med köttbullsmackor på löpande band.

Och svärs över det glatta flickhåret som ska flätas i vanlig ordning.

Och så fort jag har sminkat mig färdigt i elfte timmen,

står gästsällskap plingandes på ytterdörren.

Det sista packas ihop

och gympauppvisning står på schemat.

Och där är det mingel i vanlig ordning.

Hejsan-svejsan-å-hallouuu.

Och en mamma som envisas att ta före-showen-bilder.

En Big Bro som uttråkat hittar på ursäkter

och röklöst letar upp nån kompis som han kan fördriva tiden med.

Sen är för-tidigt-firande av mamman i huset.

Med släkt. Presenter. Middag.

Och tårta förstås.

Det är det enda som byts ut varje år förstås.

(i år glutenfri morotskaka)

Annars är det mesta sig likt.

Men det är sen gammalt.

Förstås.