Upp som en sol. Ner som en pannkaka

Vi är fastklistrade i soffan idag.

Jag. Lil´sis. Och ett ton med förkylningsbaciller.

- Mamma, är du sjuk?

- Ja, jag känner mig sjuk

- Men har du tempen mamma?

- Nä, jag har ingen feber, men man kan känna sig sjuk ändå.

- Mamma, är du bitter? (var farao kom detta ordet ifrån?)

- Nä, jag är inte bitter. Vet du vad bitter betyder?

- Ja, att man är hängig!!

Annat var det igår när stolen stod i zenit.

Lil´sis var förvisso snuvig och jag yr av trötthet.

Men vi fick med oss två svårflirtade badkompisar till bryggan.

- Det är idag det gäller, sa jag till min höst-bads-nyfikna-väninna

Idag är det, det stora höstbadet!

Jag har svårt att tro att vi kommer sitta där på bryggan nästa år,

 så sent som sista helgen i september.

Nybadade i artongradigt vatten

filosoferandes över livet med en kopp kaffe i handen.

Sådana där söndagar är magiska.

Sådana där söndagar kommer man alltid minnas som nåt speciellt.

Och jag kommer välja att minnas just det magiska denna dag.

Och radera att jag sex timmar senare förvandlas till en halvdäckad SvettHelga.

Med ett immunförsvar som inte längre kunde stå emot.

Amen.

En önskan om att få njuta fullt ut

Som vanligt ligger jag i vattnet och guppar.

Nitton grader varmt och den här veckan har jag badat fem dagar i sträck i oceanernas stora badbalja.

(Kämpinge-Kämpinge-Ålabodarna-Ljunghusen-Kämpinge)

Vem har rätt att klaga?

Medans jag guppar runt i vågorna funderar jag på vad som händer med bloggen 

när det inte längre är badbart?

Kommer det bli alldeles tyst här inne och på Instagram då?

För är det inte så, att det är jädrans massa bilder och tjat om just bad?

Från att tidigare ha varit en mespropp när kommer till havsdopp 

och sen blommat ut totalt till en badtok - på bara ett år.

Jo bad, det känns numera som meningen med livet! 

(tillsammans med man, barn och vänner förstås)

Tidigare sprang jag för att må bra och hålla mig i trim.

Nu försöker jag springa bara för att få bada!

För att få känna dessa underbara kontraster.

Tre kilometer. Det är inte långt.

Det känns löjligt lite när man är van att springa längre.

Även om vi inte snackar halvmaror i jämförelse. 

Men det gör så gott i själen, där på bryggan.

Även om det gör ont i benet.

Helt plötsligt känns mål som Göteborgsvarv och liknande helt oväsentligt.

Jag vill bara kunna springa till bryggan och tillbaka.

Bara få ta tidiga morgondopp året runt.

Tills istapparna hänger som julgransslingor i byxsluten kring anklarna.

Gode Gud, gör så att jag kan njuta av löpningen igen.

Amen.

I ett försök att göra barnens läslust större

Strandvädret på Guldkusten lyser med sin frånvaro.

Jag älskar strandväder, det gör jag verkligen.

Men jag tillhör inte dom som tycker det är onödigt att ha sommarlov,

bara för att det inte är "pressarväder".

Det finns annat man kan göra. Iallafall ett tag.

Tex springa utan sakta drabbas av "smältdöden".

Sitta i uterummet och fika medans regnet smattrar på taket.

Rensa garderober.

Eller helt enkelt dra igång ett läsprojekt med barnen.

Hela trion är med i sommarboken.

Det är bra.

För det är ypperligt sätt för mig att sitta stilla.

Och koppla av.

Men kanske mest bra, för jag blir en god förebild för lil'sis och Big Bro.

Det ena barnen vill läsa mest hela tiden.

Det andra, tja, är en god läsare, men tycker att det finns så mycket annat som lockar.

Men jag är ju en sån där mamma som tycker att läsning är superviktigt.

För kan du inte läsa, så kommer du heller inte klara av att förstå uppgifterna i matteboken.

Eller förstå instruktioner.

Eller numera ha en digital kommunikation med din omgivning.

Och tusen andra saker. Förstås.

Så läsprojektet.

Jo. 

Vi pysslar ihop en läshörna i uterummet.

For readers only.

Kidsen får vara med att rengöra golvet ordentligt.

Bestämma matta och tyg till kuddfodral.

Och släpa det igenom Ikeaaffären

Och nu är det klart.

En paddfri zon.

Med sänghimmel och allt.

Så att man kan få vara sig själv en stund.

Med en bok som enda sällskap.

📚

Yoga i jordgubbslandet

Det är internationella yogadagen.

Och få saker frestar mig så mycket som utomhusyogan deluxe i Pildammsparken.

Fast idag får vi inte ihop det.

Så det blir mer stående hunden i jordgubbsstycket.

I skiftande väder. Mest regn. Faktiskt.

Men vi har sommarlov och jag struntar mest i nederbörden.

Som upphör så fort vi plockat färdigt.

(Jodå, lång näsa på den)

För vi har sommarledigt!

Och jag känner att jag landat.

Jag älskar livet lite extra då.

Jag älskar att sitta i lotusställning på trädäcket och rensa jordgubbar.

Jag älskar barnens glada miner när de bjuds på jordgubbar med grädde.

Jag älskar att slippa passa tider,

och möta dagen som den är.

Och jag älskar energin som kommit tillbaka mig.

Det är nåt meditativt i sig.

Att få vara i stillhet en stund.

Och tänka färdigt sina tankar.

Det är nåt meditativt i sig.

Att inte bry sig om regndroppar i ett jordgubbsland.

Och stretcha baksida lår, medans man jagar början till en årsförbrukning av jordgubbar.

Sat nam!

Återhämtning. Kraft. Och energi.

Jag står ensam på perrongen och inväntar sömntåget.

Det brukar infinna sig först om några timmar,

men jag är så galet trött och bara önskar att klockan ska slå läggdags.

Det är fullt av tankar i mitt huvud.

Jag sorterar dom i fack

och försöker rangordna mina drömmar.

Det tar på krafterna

och jag inser att allt handlar inte om tid och effektivitet.

Utan om var man hämtar kraft och energi.

Och vilka människor man vill ha omkring sig.

Den gör väldigt mycket. Omgivningen.

Positiva människor ger positiva tankar.

Negativa människor dränerar.

Sömntåget alltså.

Närmar sig med små steg.

Ikväll ska jag följa med barnens.

Lyssna på min kropp.

Kliva ur bubblan.

Och satsa på återhämtning. Kraft. Och energi. 

Att inspirera. Eller irritera

Jag tänker att inlägg av den här typen kan upplevas stötande.

Oroväckande?

Galet? 

Sjukt?

Irriterande? 

Intressant? 

Eller kanske inspirerande?

Vad vet jag?

Även om jag hoppas på dom två sista.

Jag tänker nämligen lägga upp min veckoträning här varje söndag.

Mest för att det är min blogg.

Mitt liv. Och för att det inspirerar mig.

Och lika mycket som jag älskar att trycka i mig trehundra gram choklad under två kvällar.

Så älskar jag att få röra på mig.

Och jag är så glad över att kunna göra det just nu.

Förr ingen vet inte hur det ser ut imorgon eller nästa vecka.

Så jag passar på och gläds när tillfälle ges.

För det här med löpning är ett kapitel för sig.

Ett lustigt sådant egentligen.

Jag sprang aldrig, jag menar ALDRIG en hel slinga under skoltiden.

Jag gick mest. Sprang några fjuttiga meter för snabbt.

Skyllde sen på att jag egentligen var "en kortdistansare" (jo då var jag gasellsnabb)

och bestämde mig för att löpning var bååååååååå-riiiiing.

Jo så gjorde jag.

I hela trettioåtta år.

Tills "normala" människor runt omkring mig bevisade att det inte var omöjligt 

att springa fem kilometer. Eller en mil.

Vanliga människor som inspirerade mig.

Som fick mig att tro på min förmåga och uppskatta löpning på riktigt.

Så därför kommer det bli såhär.

För det sporrar mig själv att hålla i gång.

Måndag   5 km powerwalk
Tisdag     60 min Styrka/smidighet
Onsdag   60 min yoga
Torsdag   5 km morgonlöpning
Fredag     10 km morgonlöpning
Lördag     vilodag
Söndag    7 km löpning + 5 km underbart-kvällsväder-promis

Bästa terapin

Bästa terapin för mig är att stå ensam i ett helt tyst hus.

Med näsan djupt nere i ett smarrigt, onyttigt recept.

Och med händer som fumlar runt i påsar och burkar.

Oftast blir det nåt med choklad.

En fäbless jag har.

En annan är mint.

Och choklad.

Så söndagens bak som jag längtat efter i en tre fjärdedels evighet är just så.

Tyst. Ensamt. Chokladigt. Och med mint.

Först blir jag en aning besviken över resultatet.

Så mycket jobb och så lite succé.

Men när dom gonat till sig över en natt 

och trollat bort kakans hårdhet (jag gillar inte hårda småkakor).

Då! Då jäklar i min låda!

Brocarons alltså.

Hälften brownie. Hälften macarons.

Men dubbelt så goda!