lördag 31 mars 2018

Att känna sig en aningens genomskådad

Det är konstigt när man går omkring, mer än ett halvt liv 
och tror saker om sig själv som inte är sanna.
Som tex när vi snackar kreativitet och målmedvetenhet.
I säkert trettio år har jag trott att jag inte ägt någon av dessa egenskaper.
Vilket är helt galet.
När man tänker efter.

Numera hänger kreativitet ihop med mindfulness.
Det är då, jag blir här och nu.
Då jag tvingas landa.
För jag kan inte stressa när jag ska vara kreativ och skapa.
Men inte heller skapa kreativitet när jag är stressad.
Då stryps min fantasi.


Så nu inför påsk skapas det.
I smyg.
Vita pappägg, målas med överbliven med kritfärg.
Och som i all hemlighet läggs under sovrumsbyrån för att torka.
So far, so good.....
Ända tills lil´sis hittar dem.
Avslöjar mig med hull och hår.
Och ger tron på Påskharen en rejäl känga.


Så kvällen innan dagen idag, 
kryper hon upp bredvid mig i soffan.
Och frågar:
"-Mamma, kan du inte säga till påskharen att han har glömt att komma med påskägg?
"-Du menar att jag ska ess-emm-essa- honom?"
"-Ja!"
Jag tittar på henne med en blick som tyst säger
det-är-ju-ingen-idé-nu-när-du-redan-hittat-mina-egen-målade-ägg-under-byrån.
Så tittar hon på mig.
"Det kan du väl göra, nu när du ändå hjälpt honom att måla äggen?"


Men det blir ingen Mister Påskharen i år.
Det är inte längre nån som tror.
Jag är genomskådad.
Jag försöker släta över det så gott jag kan.
Låter epoken Påskharen gå i graven.
Och låter epoken Äggjakt med ledtrådar ta vid.
Uppskattad den också.

Amen.



fredag 30 mars 2018

När man misstänker att nånting är "fel"

Det måste vara nåt "fel" på våra barn.
Lägger de sig klockan nio, så sover de till sju, halv åtta.
Lägger de sig halv ett, sover de också till sju, halv åtta.
Puh.

Igår kväll byttes ett träningspass, spontant ut, mot att bjuda hem vänner istället.
För första gången i år.
Ja mycket kan man beskylla oss för, 
men att vi varit gästfria eller sociala detta år, är kanske inte rätt adjektiv.
För det krävs tydligen en skärtorsdag,
för att vi ska feeda oss själv och fyra till med gojsig pastarätt, chokladtårta och vin.
(eller Gud ja, vin = inget sådant till de fyra "små)

Men alldeles i början av andra sidan midnatt, 
när gästerna dragit hemåt, 
samlade jag (mama-be-atch) ihop mobiler, fjärrkontroller, Wii-kontroller, sladdar till Gamecubes , paddor och annat "skräp" för att göra skärm och spel 
till Mission Impossible denna kommande arla morgon.
För att barnen skulle bli uttråkade och somna om.
Jepp!

Och det funkade ju!
Inte riktigt....
Nä istället har de sprungit maraton upp och nerför trapporna en så där sjuttioåtta gånger.
Lekt med pickadoller a´la High Chaparral.
Väckt mig genom att hoppa i sängen och lyckligt utbrustit 
”mamma, vi har jätteroligt tillsammans”.
Bra så. Ju. 
Men gör det tyst nästa gång.



Så idag rör vi oss omkring som påskzombiesar.
Och ingen, vågar erkänna att man är dygntrött och kinkig.
Mer än jag.
Och han-jag-gift-med.

Hepp!

söndag 25 mars 2018

Att säga saker som man egentligen inte får

Det är sommartid nu!
Tjoho!
På riktigt!
Eller kanske inte väderleksmässigt.
Men klockmässigt!
Och jag tillhör ju de som hellre får en extra ljus timme på kvällen 
och än en timme på morgonen.


Och helgen till ära,
 så har uteummet fått en makeover.
Från innebandyplan-förråds-jäkla-stök-ställe,
till just ett UTERUM!
Och som inte det vore nog,
 har årets första uppdragsfotografering nyttjas där.
Med den där vita väggen ni vet.
Lite fluffiga vita täcken.
Och en helt underbar halvårsbebis.
I volangkjol och gosiga bebisvalkar.

Det är nog det sötaste jag sett på länge.
Nästan så att jag dog sötdöden.
Och egentligen får man inte säga så, 
för jag tycker inte om när man missbrukar ordet ”dör”.
Men jag måste fortsätta hålla fast att det var det sötaste jag sett på länge.
Och tålmodigaste.



Att ha en misstanke om att det här blir den sista

Min mailbox har fullständigt bombarderats i helgen
av förväntansfulla tittare.
"Vi hittar ingen lördagsdans på Insta"
"Kommer det nån dans i helgen?"
"Har du blivit tillräckligt pigg för att svänga en lördagslurv"
osv....

Okej.
Det kan hända att det inte är riktigt, riktigt sant.
Inte alls.
Om jag ska vara ärlig.
Men vi tycker att det har blivit en sån där kul grej,
jag och lil´sis.
Och många verkar uppskatta våra moves.

Alla utom vissa sociala medier.
Som skapat nåt slags filter,
som gör att de kastar bort våra danser,
 om vi har musiken på,
inom en halv minut.
D. Ö. T. R. I. S. T.
Så det känns som att det kanske är läge att lägga ner våra lördagsdanser.
Helt plötsligt var det inte riktigt lika kul längre.

Men här kommer en fjärde.
Och misstänkt kanske också den sista.
(det är lil´sis-bossen som bestämmer)


Smooth hiphop!
Hepp!






fredag 23 mars 2018

Vi måste verkligen P-R-A-T-A om det här

I min ensamhet och tristess,
shoppar jag sommarkläder på nätet.
Slänger ner några välbehövliga shorts till Big Bro.
Och några helt onödiga träningskläder till lil´sis.
För rättvisans skull.
Ja ni vet.

Letar sen förgäves efter en kjol till mig,
som finns i gårdagens-nerdimpande-katalog.
Men inte på nätet.
Scrollar upp.
Scrollar ner.
Och inser att jag inte längre ser på kläderna.
Bara på modellerna.


Och vet ni, vi måste prata om det här.
Vi måste verkligen P-R-A-T-A om det här!
Vi måste prata om detta skeva ideal.
Om hur anorexiasjuka kvinnor likgiltigt får posera framför kameran. 
Kvinnor som forfarande skulle vara smala 
MEN välmående om de vägde femton-tjugo kilo mer.
Kvinnor som svälter sig själv för att passa in i ett hitte-på-ideal.
Kvinnor med nerknarkad look,
 vars kroppar mer ser ut som unga pojkars.
Där det fortfarande anses vara fint,
att ha så stort mellanrum mellan låren som möjligt.
Kvinnor som utstrålar något, som är allt annat än friskt och lyckligt.


Det rör upp så ofantligt mycket känslor hos mig.
Jag tänker att detta är någons döttrar.
Och om det vore min dotter,
skulle jag vara helt utom mig och förtvivlad.
Livrädd för att hon en dag skulle dö ifrån mig.
På grund av undernäring.
Och av ångest att inte duga.


Det är sånt här som får mig att vilja äta en chokladask alla  dagar i veckan.
Och dubbla portioner frukost, lunch och middag.
Som gör mig livrädd att försöka bli av med mina fjuttiga kunna-knäppa-byxorna-kilon.
My lovehandles.
Livrädd att tappa kontrollen och falla ner i Svältdjävulens mörka hål.
Som jag under årens gång har sett både den ena och den andra i min närhet falla ner i.
I alla åldrar.
A L L A  Å L D R A R! 
Jag tror inte en enda önskade att några kilo mindre, skulle leda till ätstörning.
Inte en enda.


Så har vi inte kommit längre än så här 2018?
Än att uppmuntra kvinnor, tonåringar och barn 
till fortsatt svält och anorexiasjuka ideal?
Vem ansvarar för det här?
Och tycker man att lyckats med sina budskap och kampanjer,
när mottagaren ser förbi kläderna
 (för det borde väl vara det som är det intressanta?)
och bara kan koncentrera sig på magra kroppar?
Vem låter sig publicera sånt här?
Och dessutom sover gott om natten?

Det gör så jäkla ont i mig.

 (Samtliga bilder är lånade av HM.COM)


torsdag 22 mars 2018

Ris, risigare, risigast


Jag vet inte vem av oss två som är risigast.
Jag?
Eller riset?
Det är nog egentligen jag.
Även om han-jag-är-gift-med tycker att jag piggat på mig.
När jag har ork nog,
 att hyenaliknande skälla på mina familjemedlemmar att de ska gå ut med soporna,
tömma gympapåsarna
och röja upp sina kläder efter sig,
så brukar det tyda på att tillfrisknandet snart är i hamn.


Årets påskris då?
Nä det är helt fritt från trötthet, lätt snuva och muskelvärk.
Något torrare kanske, än när det inhandlades för en vecka sen.
Men ändå vid god vigör.

Det är ju lite av en snackis.
 Det här med påskfjädrar.
Vissa tycker det är dödsdömt att sätta fjädrar i ris.
Och det har man rätt att tycka.
Såvida man inte tultar runt hela vintern i Canada Goose-jackor.
Eller ligger nerbylsad i duntäcken och liknande.
Då går det bort.
Men annars, absolut!

Jag tänker så här.
Att om man ändå har fjädrar i sin påskgarderob som man tar fram varje år,
så finns det ju ingen som helst idé att kasta dem som om det vore pesten själv.
För den döda hönan lär ju inte uppstå för det. 
Och på sätt och vis är det ju bara bra galet att släppa fram  
konsumtionsdjävulen i dig, som jag gjort 
och köpa fancy-schmancy-nytänk.
Men nu har jag gjort det
(det är okej att tycka illa om mig för det) 
Köpt kulörta ullkulor och satt fast på ett videris. 
Och jag har även sparat mina gamla fjädrar för framtida återbruk.
(det är okej att tycka illa om mig för det oxå)
#ryckerpåaxlarna 

Men ullbollar som delar ris med videkissar -
Älsk på den ❤️

söndag 18 mars 2018

En känsla av otillfredsställelse

Helgen nalkar sig sitt slut.
Framåt eftermiddagen smyger den sig på.
Känslan av otillfredsställelse.
Känslan av att tre lediga dagar bara gått mig förbi.
Känslan över att inte ha gjort ett endaste vettigt.
Vad vettigt, nu är.

Så jag summerar.
Lägger ihop.
Försöker komma på om jag gjort nåt alls.
Nåt som liknar ”vettigt”

Det är då jag kommer fram till att jag -
Avverkat två köpcentrum på en förmiddag.
Sprungit fem kilometer.
Och gått arton
Hängt upp två tavlor.
Storhandlat.
Tillbringat tre timmar i en gympahall och tittat på hopprepstävlingar.
Tvättat sju maskiner.
Städat toaletterna.
Haft pre-teenie-diskussioner.
Kört en söndagsdans.
Eskorterat kidsen till träningar.
Druckit för mycket kaffe.
Bäddat sängar med rena lakan.
Och demonstrativt jagat tillbaka två ungar till sina sängar.
Klockan nollsex.arton en lördagmorgon.

Det blir liksom klarare så.
I skrift.
Att jag inte bara slösat bort mina lediga dagar.
Även om jag inte känner mig tillfreds.

Jag vet inte vad jag förväntat mig egentligen.
Men de här få, små lediga dagar.
De vill jag så mycket med.
Och så sticker de inte ut.
Utan låter vardagen bäddas in i helgen.
Suddar ut gränserna mellan fredag och lördag.
Och söndag och måndag.

Amen.

Sundancekid


Man kan säga mycket om veckans lördagsdans.
Som inte blev en lördagsdans,
utan en söndagsdans.
Den blev rejält försenad, då aktris och director inte var riktigt överens igår.

Fast med ny energi och tålamod,
fick vi till det idag.
Yeay!
Men sen vill en av de sociala medierna jäklas lite med oss
och plockar därför bort klippet så fort vi lägger upp det.
För artisten (som jag inte vill nämna vid namn) har tydligen synpunkter
på att man inte får använda hens musik med ljudet på.
Och ljudet är liksom halva grejen.
Så nu har regissören deppat ihop
och nån annan dans än den här lär det inte bli den här veckan.
Så håll tillgodo så länge det varar.








fredag 16 mars 2018

I väntans tider. Med Oskar Linnros

Trotsen pockar på i väntans tider.
Halvvägs in i mars och ännu inget finkaffe på trädäcket.
Eller nyplanterade penséer i krukor.
Bara stenfrusen mark.
Och irriterande snöfall.


Så jag ödslar pengar på nya blommor.
Och en somrig kjol.
Lever ut min överlevnadsstrategi.
Och låtsas som ingenting.
Låtsas som att vintern är förbi.
Och allt är vårigt.
Precis som det ska va´.

Jag ger mig ut på en löparrunda.
Trotsar snöflingor.
Minusgrader.
Och nordanvind.
I efterhand kan man undra varför man gör sånt där?
Beter sig som en trotsig liten unge?
Som låter pannbenet styra.
De andra benen, springbenen, är fortfarande tunga.
Och otränade.
Och för att orka sista kilometern måste jag sätta Oskar Linnros på repeat.
Favvolåten.
Som spelas högt när jag är ensam hemma.
För att ingen annan, längre orkar höra.

"Jag har nagellack och tålamod
Om ditt hjärta blivit kallt
Vi hör motorvägen vakna snart
Dansar på flaskor,
vi ska ingenstans inatt
Och när du tappar tron på vackra slut
Har jag laddare och sprit".....

   

Och jag ska varken skilja mig.
Eller ha fler barn.
Jag ska......ska bara.....vara trotsig lite till.
I väntan på att våren ska anfalla mig.
Dra bort vintermattan under mina fötter.
Och servera mig finkaffe på trädäcket.

Amen

lördag 10 mars 2018

Lördagsdans. Och lördagshångel

Så blevo det lördag.
Så blevo det dans.
Och mamman i huset fick lära sig shuffla.
Utav bara helskotta.


Och tydligen shufflade vi så bra,
 att shufflarproffset Viktor gillade oss på Insta.
Och därmed ökade nog chanserna till vidare lördagskoreografier a´ la lil´sis.  
Jo, hon bestämmer.
Och jag hakar på.



Fast även om jag verkar ha ett speciellt band med Viktor just nu -
dels via Insta och dels för att jag lyssnar på hans bok -
(väl värd att ägna sig tid åt)
så vann rätt låt.
En sån där skön hångellåt.
Med Sture-companiet-touch.
Sån där låt, som jag fortfarande kan dansa snyggt till.
Som jag kan klara av utan fuldans.

Hångellåt alltså.
Att lyssna på kommande lördagar.
Tillsammans med han-jag-är-gift-med.

Amen.






fredag 9 mars 2018

Snö under fötterna. Och tepåsar på ögonen


Förra året vid den här tiden,
sprang jag ner till bryggan - doppade mig - och sprang hem igen. 
Sen att jag blev sjuk några dagar senare,
är en helt annan historia.
Knappt värd att nämna.

Nu finns det inte ens en pytteliten tanke på,
 att jag tänker bjuda på bilder från bryggan den här helgen.
Ännu mindre att jag badar.
För den här veckan är det fortfarande snö under fötterna.
Och tepåsar på ögonen.

Jag vet ju att alla här, 
har väntat med spänning angående hur det gick på ögonkliniken.
 I Sveriges tråkigaste stad.
(är det ens en stad?)
Och det ska jag säga er.
Att jag körde tolv mil i snöoväder.
Fick veta att jag har lika vass syn, som för att kunna bli stridspilot.
(I shit you not!)
Och att mina kraterliknande utslag runt ögonen
är små olje-körtel-gångar som blivit tilltäppta och inflammerade.
Jupp!
Och bästa läkemedlet mot att bli av med eländet,
är varma kompressioner.
Eller tepåsar.
På ögonen.
Sånt där gammalt hederligt husmorstips, ni vet.
Som galet nog, funkar finemang!

Hepp!

Men nu är det helg.
Efter en vecka som jag verkligen bävat för.
Efter en vecka som lämnat kvar onödigt mycket på köksbänken.
Men imorgon är det nya tag.
Och lil´sis pratar om en lördagsdans.
Fast jag vet inte alls om det blir nåt av det.
Men den som lever får se.
Och skulle det ble -
then I let you know.

Jepp!

lördag 3 mars 2018

Att bjuda upp till lördagsdans


Innan jag går på mitt pass som taxichaufför,
kör vi lördagsdansen.
Lil´sis har klurat på en sån ett tag,
men det är idag det sker.
Det är idag, bollen sätts i rullning.

Och det där, ska jag säga,
är jobbigare än man kan tro.
Ja inte när man är åtta år och tränar dans varje vecka.
Men om man är fyrtiotvå - puh -
och bara fuldansar på nån enstaka fest då och då.

Men här alltså - lördagsdansen.
Och vi får väl se om det här en engångsföreteelse.
Eller om det blir en favorit-i-repris....




fredag 2 mars 2018

Några tjugo till


1. Tycker att mandelkubbar är världens mest meningslösa kaka.
2. Är på riktigt, orolig för dagens barn och ungdomar.
3. Skulle behöva ha lås på kylskåp, frys och skafferi här hemma.
4. Blir lätt speedad av koffein.
5. Undrar hur Sverige ska kunna vaska fram 187000 lärare på 13 år.
6. Tänker att jag blir aldrig för gammal för att åka pulka, 
7. även om jag nuförtiden önskar att det fanns mer "stötdämpande" sådana
8. Längtar efter sommar och 9. Stockholmsvistelse.
10. Jag önskar mig milsmånga tips om boende och have-to-do-things in Florida.
11. Och älskar att hitta på ord som inte finns.
12. Mina ögonlock börjar nu se ut som om någon skjutit med hagelbössa på dem. 
13.Och som den hobbydoktor jag ändå är, 
har jag ställt egendiagnos på nätet och får det till okulär rosacea. 
14. Detta kan tydligen ge problem med synen?! 
15. Så jag har ringt till ögonkliniken och fått en tid i Eslöv av alla ställen. 
16. Och samtidigt lärt mig hur den där sjukdomen ska uttalas.
17. Jag funderar på vem som egentligen är intresserad av att läsa detta.
18. Och har svårt för flera ljud samtidigt, t ex när teven är igång samtidigt som stereon.
19. Jag cyklar oftast till jobbet. 20. Först för att det skulle ha hälsosamma effekter.
21. Men när det inte visat sig, så har jag bytt argument och tänker att det åtminstone är bra för miljön.
22. Jag kan inte göra riktiga armhävningar. 
23. Men lyckades för ett tag sen knäcka i sönder en bräda när jag la mig i Big Bros våningssäng. 
24. Och det var då som jag tänkte att cyklingen nog inte hade hjälpt.
25. Precis som att jag pratar för mycket, 
26. har jag en tendens att göra detsamma när det kommer till skrivandet.
27. Man kan tro att jag inte kan räkna till tjugo, men jag är egentligen grym på matte. 
28. När jag gick i nian tyckte syokonsulenten att jag skulle läsa samhälls, 
29. fast jag hade bäst betyg i matte och no-ämnen. 
30. Språk har aldrig varit min starka sida 31. och ändå läste jag tyska och spanska på gymnasiet. 
32. På högstadiets tyskalektioner var min vanligaste fras "Ich weiss nicht", 
33. men det har jag nog redan berättat om tidigare.
34. Något jag inte har berättat är att jag vann en himla rolig tävling i veckan. 
35. Men just det tänker jag hålla för mig själv ett tag till.
36. Om man vill läsa en annan rolig blogg tycker jag att ni ska läsa här.

Men nu kör vi helg.
Tycker jag.
Hepp!