Får man lov?

Att vara lite bitter?

Nä, jag vet. Det får man förstås inte.

Inte för en kvinna i min ålder.

Kanske när man är sjuttiotvå och fått drag av äppelskruttshud?

Men nu? I.C.K.E.

Jag läste häromdagen i en, känd, blogg att det inte fanns någon anledning att skriva

om det bittra och jäkliga i livet. Utan bara dela med sig av det positiva.

Att hon tyckte det var onödigt att göra sig till "offer".

Nu ska ni inte tro att jag inte gillar positiva kvinnor och män - för det gör jag.

Jag skulle säga att jag föredrar sådana. Faktiskt.

Men jag ser heller inget fel i att visa flera sidor i sitt liv.

Att få vara ärlig. Och ironisk med glimten i ögat. Låta folk få känna igen sig.
Happiness and bitterness...

Men jag kan bjuda på det i alla fall.

Att jag är bitter. Litegrann.

Över att jag är lämnad kvar i ett rörigt hus.

Där gårdagens pommesplåt fortfarande står odiskad i köket.

Där gympapåsar ska packas och smutsiga barnkläder ligger strödda ut över golvet.

Där ett barn ska lämnas klockan åtta och ett halv tio på morgonen.

Där det egentligen inte finns nåt att vara bitter över,

eftersom det ligger två fina ungar i rummet ovanför. I en dubbelsäng. I vår dubbelsäng!

Och att det egentligen är det allt som betyder nåt.

Men bitterheten (inte missunsamheten) kryper ändå på för en stund. Lite smått....

För att mannen får lov att sniffa på Orienten, besöka världens högsta byggnad,

shoppa och köra fyrhjulning i öknen.

Medans jag får besöka gatans högsta tvättberg

och tröstaktigt gräva långt ner i Nutellaburken.

Men kör vi fredag. Borstar bort bitterheten.
Och lyssnar till "pissy, pissy, pissy, doin naffing att åååål"

 // Fru Bitte Rmandel.