Att springa Göteborgsvarvet baklänges

 

Så är det gjort.

Att springa Göteborgsvarvet baklänges.

Alltså inte baklänges som från mål till start.

Utan baklänges mer som att vända på avståndet.

1,2 mil. Ettan först och tvåan sen.

 

Och jag måste säga att jag är grymt med mig själv.

För det tar sig med dom där löparrundorna.

Trots att vaderna känns som betongben de första två kilometer

med ett oflyt som får mig att vilja GÅ hem.

Men sen händer det nåt och det känns som att jag kan springa i en evighet.

För igårkväll rasslade det till vid sju kilometer och

 om det inte varit för ett tråkigt löparknä som visade sig från sin sämre sida,

så tror jag absolut att jag kunnat ta några kilometer till.

Och detta känns så jädrans tryggt, för nu kan jag våga mig på att anmäla mig

till Midnattsloppet i höst. Och veta att den där milen finns där utan problem.

 

Men nu är det lördag.

Och löparrunda byts ut med cykeltur, grillning och goda vänner.