Tacksam

Mitt heldagsförbannade tillstånd från igår har skingrats.

Men pappans arrogans och tysta idiotförklarande av mig, finns fortfarande kvar.

Hans huggiga tillmötesgående och skakande på huvudet,

 när jag ber honom ta med sina småbarn till det äldre barnets skolavslutning......

 

Sånt får mig att tvivla på min yrkesroll. 

Får mig att tvivla på om det är mig det är fel på, 

som tycker att det är en självklarhet att man vill vara med sina barn så mycket som möjligt.

Jag är så jäkla tacksam över att ha fått två barn tillsammans med han-jag-är-gift-med.

Och dom vill jag ha mig nära. Mest hela tiden.

För att dom är det absolut finaste och mest värdefulla jag har.

 

Och jag är så jäkla tacksam över att jag har kollegor som ställer upp.

Så att jag kan vara med på min sons skolavslutning. 

Med lil'sis som sällskap.

Jag är tacksam för att jag får en extra heldag med dom som är viktigast för mig.

Se glädje i deras ögon när vi åker med kompisarna och äter lunch tillsammans.

Glädjen när pannkakorna kraschas i munnarna tillsammans med sylt och grädde.

När hela ligan springer runt på Slättarps gård och bygger kojor i två läger.

 

 

Vi fick en riktigt fin dag tillsammans.

Precis som jag önskar.

Med sol, vänner och med hemmabakade sommarlovsbakelser.

Sådana dagar kan inte förstöras för nånting i världen.