Så som i himmelen, så ock hos Mandelmanns

Det finns tidpunkter då man bara måste ha koll på var man sitt close-up-filter.

Typ när man ska dra iväg till Österlen, en eftermiddag med familjen.

Förlora sig fullständigt i en av de vackraste av trädgårdar.

Och låta kameran gå bananas vad det gäller närbilder.

 

 

Men jag har dålig koll. Tydligen.

För det där filtret har jag lagt på ett sånt där mycket, mycket hemligt ställe.

Så hemligt att jag inte hittar dit själv...

 

Men hit hittar jag. Till Mandelmanns trädgård.

Stället där jag vill traska runt i min egen takt. I evighet.

Lukta på blommorna.

Lägga mig på marken och sedan somna där under bar himmel.

På denna vackra, vackra plats.

Som jag inte kan få nog av. Och som jag måste besöka om och om igen.

 

 

 

Jag vet inte varför jag tänker på dessa två män.

Dessa män, som kämpat så hårt mot ondska i livet.

Som fått ge vika i livet och försvunnit från jorden på tok för tidigt.

Kanske tänker jag på Kristian och Christian, för att detta borde vara

en underbar plats att få somna in på. Lämna jordelivet på.

I denna vackraste av trädgårdar.

Kanske tänker jag på dom för att jag berörs enormt

av Gidlunds bok. Den som jag ännu läser.

Och Falks sommarprat som jag nyligen lyssnade på.

Med tårar rinnande längs med kinderna.

Quel bordel. Skivan som jag älskat från första stund.

Skivan som hade en lugnande effekt på mig,

 under riskgraviditeten med I.

Skivan som berört.

 

 

Kanske tänker jag på dom,

för att jag hoppas att det är så här himmelriket ser ut.

Vackert. Och fridfullt.

Amen.