Tänk om det är så?

Jag ligger på min ljusblå matta.

Den som fortfarande bjuder min nacke på sand. 

Ett långvarigt minne från strandyogan i somras.

 

Onsdagkväll, är yogakväll.

Jag börjar fundera på hur länge jag hållit på med det här.

Andats in. Andats ut.

Hört en stor grupp kvinnor tona ut med Sat Nam

och hur vackert det klingar, likt en kyrkokör.

 

Jag kommer fram till att det är åtta år. Minus en graviditet.

För nån fysisk aktivitet under lil´sis tillväxt därinne, var det ju inte tal om.

Så låt oss säga sju år.

Sju år av gå in i sig själv.

Släppa fokus på allt runt omkring och bara koncentrera sig på här och nu.

Försöka behålla fokus trots pruttljud efter magövningar.

Och eldandningar som låter som gamla tröskverk.

 

Min första lärare brukade säga att det finns en gammal yogatro;

 att man föds med ett visst antal andetag.

Tänk om det är så?

Då gäller det att inte stressa ihjäl sig i onödan och förvalta sina andetag väl.

 

Och tänk om det är samma med energier?

Att vi födds med en begränsad mängd energi?

Då gäller det att hålla sig borta från dom som suger ut en massa kraft

och hålla de kärleksfulla nära.

 

Eller att för varje timme som vi motionerar, så lever vi en halvtimme längre?

Tänk om det är så...