När det kan vara så att familjen blivit större

Det kan vara så att det var lil'sis stora dansuppvisning i fredags.

Den som jag skrev om för två år sen.

Den som var så bra att det jag överrumplades totalt.

Och undrade när jag skulle kunna andas normalt igen.

Samtidigt som jag avlade en stilla bön om att få vara med om detta ännu en gång.

Det kan som sagt vara så.

Och att jag nu fick vara med om det - tredje året på raken.

Det kan också vara så att jag längtat en dag för mycket efter att den nya familjemedlemmen,

skulle nedkomma med posten.

Att jag verkligen, verkligen ville att det tunga nya objektet skulle ömsom få vila i min hand.

Ömsom få paparazzifotografera balettdansöser.

Streetdansare.

Jazzdansare.

Hiphopare.

Helt vanliga stjärrnor.

Och vår egen lilla stjärna. Förstås.

Det kan också vara så att han-jag-är-gift-med, 

så gärna ville se mig glad,

att han åkte i ilfart till utlämningsstället utan avi.

Flirtade med kassörskan, som först inte kunde hitta paketet.

Ringde Postnord för att veta vilken hylla det skulle ligga på.

Och åkte till utlämningsstället ännu en gång för att flirta sig till ett nytt försök.

För att sen kunna ropa B-i-n-g-o!

Det kan verkligen vara så att jag även denna gång blev så grymt imponerad,

över att musik som egentligen skulle gått mig förbi,

blir så berörande och fantastisk med rätt koreografi.

   

Det kan också vara så att jag är attans glad över att hon vill fortsätta dansa.

Så att jag får vara med om detta en fjärde gång.

(Minst!)

Och att jag är attans nöjd med bilden ovan.

Som jag och den nya familjemedlemmen från objektivgänget skjutit loss.

På vår allra första date.

Amen.