En mörkt novemberkväll tar vi fackeltåget genom skogen.
Första gången var i fjol, så jag antar att man kan kalla det för en tradition nu.
Jag lyckas få med mig hela familjen.
Det är svårare än man kan tro.
Ju äldre barnen blir,
desto mer spretig blir vår gemenskap.
Förut var jag drottningen, supermamman och bästa kompisen i barnens ögon.
Helt oumbärlig...
Nu byts jag successivt ut mot kompisar, sporter och dataspel.
Så när jag skrider fram där,
i ett evighetslångt fackeltåg,
kan jag inte låta bli att undra om jag lyckas locka med honom på det här nästa år?
Om jag kan vinna fighten mot kompisar och youtube för en stund?
Jag släpper sakta greppet lite.
Samtidigt som jag försöker klamra mig fast.
För jag har mer kärlek att ge.
Fler fikor att bjuda på.
Mer tu-man-hand-samtal att lyssna på.
Och fler platser jag vill visa.
Bara jag och min familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar