Att rymma hemifrån

En lördag morgon, 

när brittsommaren är som bäst,

rymmer jag hemifrån.

För en stund.

Lämnar han-jag-är-gift-med kvar i sängen.

Och barnen (opedagogiskt nog) med varsin telefon.

Gudarna ska veta att jag behöver det här.

Rymma hemifrån.

Tanka tystnad.

Och kliva in i min man-cave.

För halv nio är det fortfarande nästintill tyst.

Förutom någon enstaka joggare.

Ett halvt dussin ekorrar.

Och några photogenica kor.

Det finns de som tycker det är lite onödigt och åka sammanlagt sju mil för att andas.

Det tycker inte jag.

Skogen viskar efter mig.

Ibland.

Kallar.

Och för att bota den klådan måste jag ut.

Hit!

Jag måste få vara här och nu.

Låta hjärnan rensas.

Kreativiteten åter få ta plats och växa.

Och andas!

Spotta ut det gamla, osunda.

Och dra in nytt!

Friskt!

Amen...