Fuktiga stolsdynor, en lykta och en bok.
Mitt sällskap där ute i trädgården, i augustikvällen.
Invirad i täcket, precis som jag vill ha det. Så som jag tycker bäst om.
Och i mitt nya nattlinne såklart. Mitt underbara, härliga nattlinne.
Det som jag vann hos Den enarmade banditen för några veckor sen.
Det som fick mig att hoppa jämfota av glädje.
Det som jag vill använda som klänning och strutta runt i mest hela dagarna.
Det som fick skyla kroppen min efter en dusch, efter dagens löprunda.
Inte vilken löprunda som helst. Min längsta ever.
Min första sprungna mil på trettioåtta år.
Det jag trodde var en omöjlighet för mig.
Men man visst lära gamla hundar att springa...
Det kan man.
8 kommentarer:
Duktiga du och väldigt fint nattlinne det där.
Bra jobbat! En mil det var inte dåligt. Själv springer jag typ en halv och blir så uttråkad. Vet inte vad jag ska göra för att motivera mig att springa längre. Tips?
Kram kram
Grattis till det fina nattlinnet och till personlängsta distansen! Kram
Herregud vad duktigt av dig. Snygg bild på dig i nattlinnet. Antar att det var beach House och jag kan bara säga att deras lakan är underbara.
Kram Helena
Wow vilken vacker bild, du är så snygg och så duktig på att ta bilder. Och vilken vinst, jag är ganska avis :)
Och bra kämpat att sprungit en mil, än klarar jag bara 5,5 km men då finns det kanske hopp! Kram
Tack Ida, du är snäll du! Jag tyckte inte att jag var så värst snygg, så jag beskärde bilden så att ansiktet inte syntes :-)
Och du, det finns absolut hopp för dig. Jag brukar bara springa fem annars.
Kram
Oj, en mil! Det tror jag fortfarande är en omöjlighet för mig. Men man kanske ska prova, think big liksom.
Och du, jag trodde verkligen det var en klänning. Gissar att det är Beach House och är det så skönt som min pyjamas och lakanen så förstår jag dig.
Kram Lena
Beach House it is!
Skicka en kommentar