När man tappar alla ord

 

Det finns dagar då man tappar alla ord.

Då bilderna finns, men meningarna inte kommer ut.

Utan fastnar. Nånstans i kroppen. Oförmedlade.

 

Jag skulle ju kunna berätta om vår tjejdag.

Om tre små prinsessor på hästryggarna.

Med lika många mammor vandrandes i snö-jords-geggamojan bredvid.

Om prinsessornas leende på läpparna. Om mammornas gyttjiga skodon.

 

Eller om den dressingindränkta Ceasarsalladen som fyllde magen min.

Efteråt. På Märtas.

Den som lätt kan lura mig att äta nyttigt. Fast det inte är sant.

Eller om fyraåringar som länsar pannkakstallrikar snabbare än

Usain Bolt springer tvåhundra meter.

 

Sånt skulle jag kunna berätta om.

Om orden inte fastnade.

Om orden bara kom ut.