Att råka somna i dubbelsängen, mellan två små omyndiga snackemackor.
Väckas av han-jag-är-gift-med
som undrar var jag springer mina fem-kilometer-långa löprundor.
Medan jag yrvaket försöker förflytta mig nerför trappan,
med kosan styrd mot soffan och ett nytt täcke.
Utan klar aning om vad jag ger för svar
Jo men jag hade ju tänkt att jag skulle ge mig ut på kvällspromenad. Eller nåt.
Rensa skallen.
Och längta efter långledighet. En sån med paus från så många måsten.
Tänka på sommaren och kvällspicknickar på stranden.
Med familjen. Med vännerna.
Längtan efter sen. Och inte nu.
Längtan efter sen. Och inte nu.
Men jag hamnar där i soffan istället. För ovanlighetens skull.
För nog fasen, är det skönt att bara chilla.
4 kommentarer:
Mycket skönt och tillhör nog livets nödvändigheter. Att bara vara :)
Jo det är skönt. Min son sa dock till mig idag att han inte tycker jag är så bra på det… Att ta det lugnt. Så då tog jag det lugnt med honom en stund, låg i soffan och filosoferade. Kram Sara
Så fint av honom. Ja barn är så mycket klokare än vi, Sara.
Kram
Och tänk att det ska vara så svårt att ta det lugnt!
Ha en fin fredag!
Kram Lena
Skicka en kommentar