När man tror att man inte ska klara av fem

Jag har inte varit särskilt snäll mot min kropp den sista tiden.
Den har fått oförtjänt mycket skitmat. Och oförtjänt lite motion.
Amen det är det där med tid. Som för alla andra.
För jag vill ju hinna med att vara med mina barn (därför jobbar jag bara 80%),
blogga, fotografera, motionera och sova.
Och kanske vara lite social med han-jag-är-gift-med då och då.
Och jag inser att jag måste börja prioritera,
men kan inte bestämma mig riktigt för vad. Mer än att sömn måste få mycket mera utrymme.

Så imorse när jag vaknade med svag huvudvärk, bestämde jag mig bara för att göra det.
Hoppa i träningskläderna.
Försöka få till den där söndagslöpningen (den enda i veckan)
som jag bestämt mej för att försöka få in.
Försöka att strunta i löptider och annat och bara försöka njuta.
Och mota bort all stress.

Och så går det bara så jäkla bra.
Fast jag springer som en kutryggad sjuttiofemåring den första kilometern!
Men sen, den där känslan.
Känslan när man tror att man inte ska klara av fem kilometers löpning

och man drar till med sju....

Den känslan alltså. Fin som snus.

Och en jäkla bra bra start på dagen.

Och nu fortsätter dagen.

I skön söndagslunk, bakning och årets första gula katter i ugn.