Lördagkväll.
Och jag gör nånting som jag egentligen inte brukar.
Jag bloggar utan tillhörande foto.
Det är farao inte jag. Jag kan inte det där.
Jag måste tvångsmässigt ha med en tillhörande bild i inlägget. Annars är det inte jag.
Och jag kan inte bara ha en bild, utan text.
Det måste vara både och.
En symbios...
Gå-bort-kostymen är utbytt mot ett par marinrandiga hangmatta´s.
Stora och slöffsiga. Och gott om plats för tacorester och Nutellasemifreddo.
Tröttheten är slående och jag kommer troligtvis somna i soffan.
Nånstans mellan Gladiatorerna och efterrätten.
Trots att jag koffeinknarkat latte och cola hela dan.
Proppat mig full med avskyvärt socker...
Jag lyssnar på Jocke Bergs senaste.
Om och om och om igen. Till oändligheten.
Jag kan inte få nog.
Det är nåt visst med honom.
Trots hans "tack som fan" och hans klappande för bröstet - som inte ser riktigt klokt ut.
Men det finns så mycket minnen till hans musik.
Från studenttiden i Kristianstad till syrrans bröllop för två år sen.
Hur jag euforiskt studsade mig igenom hela konserten på Gröna Lund 1999.
Olycklig kärlek.
Dofter.
Sommarkvällar.
Jag, hand-i-hand med han-jag-är-gift-med. På "rymmen" från två små barn.
Springandes mot Kentkonserten på Sofiero.
Big Bro´s Kentindoktrinering.
And many, many more.
Ibland glömmer jag bort honom under långa perioder.
Men så plötsligt blir jag helt förhäxad igen, när han står framför oss på scenen.
Det är alldeles för längesen nu.
På tok för längesen....
2 kommentarer:
Funkade ju jättebra utan bild.
Ja eller hur, Louise?
Men det är inte jag :-)
Skicka en kommentar