Att känna sig en aningens urblåst

 

Jo, vi marmorerade ägg igår.

Med inspiration från Helena Lyth

och hennes kreativa blogg. Den som jag fullständigt älskar! 

 

Det var ett äventyr i sig det där.

Barnen var galet förtjusta, mellan småkivandet om vem som fick mest plats

och tjafset om vems tur det var.

Men ändå - marmorering, med urblåsta ägg.

Och med ett löfte från Big Bro,

att "det här ska jag göra när jag blir stor, med min familj".

 

Jag som aldrig tidigare blåst ur ett ägg i hela mitt liv, fick lite å bita i.

För närmre en förlossning än så, det kommer man nog inte.

Jag tog i ända från tårna. För kung och fosterland.

Med tankar på framfall och rotlås och Gud vet allt...

Högröd i ansiktet och med en dotter bredvid om som hejade på.

"AMEN TA I NU, MAMMA!!! DET KOMMER SNART!"

Det kändes som att ligga i förlossningssäng.

Med en deja vu´ om mina jädra krystvärkar som aldrig har varit effektiva.

Hur jag pressat och tagit i, utan att det hänt nåt.

Det där med utdrivningsskede verkar inte vara min grej alls.

 Varken vid barnafödande eller urblåsning av ägg....

 

Men efter ett tag fick jag se, hur lite av äggvitan som försökte ta sig ut.

Med en översköljande känsla av, att har bara den passerat,

som kommer resten av sig själv sen.

Lika förlossningsmetaforiskt det.

Och jag lyckades! Gå i mål! Utan sugpropp eller tryck på magen denna gång.

Med en känsla av att vara en aningens urblåst.

Men med en återhämtning - betydligt snabbare än vid barnafödande.

 

Och sen, sen var det bara till att snabbt förlösa fem-sex ägg till.