När man har smittats av Maratonfamiljen

Det är tvära kast.

Ena dagen lämnar man Danmark, för att nästa köra tvättmaraton och skämmas bort med spontan lördagsmiddag hos vänner. Sno åt sig några timmars sömn och sen sitta en hel dag i bilen till Dalom.

Dalarna ja. Det är där vi befinner oss nu. I Sälen, med trötta ben och frid i sinnet. För jisses så skönt det är här på sommaren. Trots aprilvärmen och myggen. Och folk motionerar till höger och vänster. Folk av alla de sorter. Tunga ben som lufsspringer. Små ben som trampar downhill. Håriga ben som vandrar. Och välpumpade ben som chillar.

Och vi som umgåtts en hel vecka med Maratonfamiljen, verkar ha smittats. Smittats av spring i benen och lite jädrar anamma. Så jag ger mig ut i löpmarker som inte påminner om den jag är van vid annars. Nä här är det uppförsbackar bland lingonprydda daländska kalhyggen. Vackert så det gör ont. Men en smärta som är lättare att leva med än mjölksyran i vaderna. För mjölksyra det får jag. För första gången på länge.

Och dan fortsätter med frisk luft och hålligång. Med vandring till Stensjön i hopp om lite kvarvarande snö. (jo det finns på sina ställen men dessvärre inte där) Och sen tre timmar i vattenland på det. Jo sånt tar på krafterna, det gör. Så en liten lässtund med Big Bro och våra böcker och ett glas rött. Sen kommer jag att sova riktigt, riktigt sött.

Och ovaggad.