Hon är här igen.
Hon följer varje litet steg jag tar.
Jag känner hur jag har henne i hasorna under morgonpromenaden.
Hur hon andas varmt i mitt öra, när jag tar mig fram över den smala, kyliga strandremsan.
Vi går inte riktigt ihop.
Hon sätter griller i huvudet på mig.
Griller som jag inte tycker om.
Som förstör mina gåvor och min kreativitet.
Hon är min och allas vår värsta fiende.
Hon är självkritikern.
Hon försöker inbilla mig att det jag gör inte är tillräcklig bra.
Att jag inte gör mitt yttersta och egentligen kan lite, lite till...
Hon försöker få mig att knyta blodsband med Jante.
I hopp om att jag inte ska tro att jag är nåt.
En tro att jag inte kan.
Jag vet att hon försvinner när jag pekar finger åt henne.
Bara jag pekar tillräckligt länge.
Bara jag tålmodigt och envist visar vem det är som bestämmer.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar