När man har ett komplicerat förhållande

Jag och några av mina kollegor sitter i en stor cementerad balja utomhus i mörkret.

I minusgrader och månsken håller kropparna värmen av det varma vattnet.

Värme. Kyla. I love kontraster.

Allt är tyst. 

Bortsett från några kraxande galningar som slänger sig ner i nån urgröpt vak, nere i havet.

Eller galningar och galningar.

Jag menar några andra av mina kollegor som tillfälligt lämnat spa´ets varma vrå.

För iskalla bad, som frestar mig. 

Som får mig att fundera flera gånger om, ifall jag ändå inte skulle med i?

Om det bara inte varit för den där eländiga hostan....

Det är svårt det där, att älska vintern.

Det är svårt att älska överhuvudtaget, när man har ett komplicerat förhållande.

Och det har vi. Jag och vintern.

Nån slags hatkärlek.

Å ena sidan kan jag älska att åka skidor nerför backar 

och handlöst förälska mig i ett vintervitt magiskt landskap.

Hur allting slår av på takten och jag får mer tid att t ex läsa böcker.

Å andra sidan hatar (starkt ord, jag vet) jag vintern för alla bacillers skull.

Kanske lite för mycket.

Över att själv bli sjuk, men främst oron när mina barn blir det.

Hur dålig sömnen blir när någon hostar sig nätter igenom. 

Eller för jag ligger på helspänd för minsta lilla ljud.

Lyssnar på andningen eller yrandet, när någon ligger bredvid mig med feber.

Över alla roligheter som inte känns lönt att planera in.

Över alla roligheter som tvingas bokas av.

Över alla besvikelser.

Över all träning som får käppar i hjulet.

Kanske kan jag en dag låta älskandet av vintern ta överhand igen?

Njuta mera och låta vårt förhållande bli mindre komplicerat.

Jag ska försöka.

Jag ska verkligen försöka.

För livet är för kort för att bara leva halva året.

Amen