Det är måndag.
En tjänstledig sådan.
En sån måndag då jag verkligen skulle behöva jobba färdigt med min hemsida.
Verkligen.
Men den springer inte ifrån mig.
Det är bara tiden som gör det.
Så jag väljer att ha en ledig dag med lil´sis.
Innan skolan börjar på allvar och jag inte längre kan.
För tiden med barnen springer iväg.
Tiden då de fortfarande vill hänga med oss.
Jag vet, det kändes inte så när de var nyfödda och ville ammas en gång i timmen nattetid.
Eller när man inte fick äta i fem minuter utan protestskrik från en liten kärlek.
Men nu.
För varje år som går, så fattar man vart det snart barkar hän.
Snart. Snabbare än vad vi tror. Så står vi två och glor på varandra.
Jag och han-jag-är-gift-med.
Undrandes över vart tiden tog vägen.
Och vart ungarna blev av.
Jag vägrar stå där med utflyttade ungar och med tårar längs kinderna
och ångra att jag inte träffat/pratat med dom mer än så.
För när det kommer till jobb är vi fullständigt oumbärliga.
Men när det kommer till våra barn, nej.
Vi lämnar barnen på fritids, förskola, hos farmor, morfar, barnflickor och gud vet allt.
Och dom har det förbaskat bra där.
Det har dom verkligen.
Men ingenting i ett barns liv är viktigare än sina föräldrar
Så vi kanske ska rannsaka oss själva?
Om den där bilen på uppfarten, semesterresorna eller det fancy-schmancy inredda huset är viktigare än lite mer vardagstid med våra barn?
Jag bara undrar?
Och tänker att jag antagligen kommer få fan för det här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar