Vad vore jag, utan dina andetag?

En lördag morgon ligger jag på alla fyra i den skånska frusna myllan. 

Jag har saknat det.

Vackert ljus och naturfotografering.

Jag är svag för sånt.

Om det blir vackert.

Och det blir det.

Ikväll tar vi farväl.

Hemma spelar jag Kent till leda.

Lil´sis beklagar sig och Big Bro tar varje tillfälle att byta musik.

Men jag står på mig.

Imorgon är allt förbi. 

Över.

Musiken kommer leva kvar.

Men att vara tonårsförälskad i Jocke Berg, är till ända.

Svaga knän uppstår bara vid slutet av konserterna -

för att åter igen stabiliseras när morgonen gryr.

Jag försöker räkna ut hur många gånger jag sett dom.

Men tappar bort mig.

Jag tror tretton. Eller fjorton. Kanske, kanske femton.

Tillräckligt många iallafall, för att bli förvirrad.

Så ikväll alltså.

Ett sista farväl.

Och ett tack som fan.

För alla konserter.

Alla texter, kloka ord.

All feelgood.

"Jag kan inte ens gå

 utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

 när du inte ser på

Och genomskinligt grå

vad vore jag

utan dina andetag

Vad vore jag utan dina andetag...