Att utmana sig själv och andra

Jag är glad att "väninnan" fick med mig ut på promis imorse.

Innan taxikarusellen startade. Och regnet.

I söndags tog jag i lite mer.

Sprang några kilometer och slängde mig i havet för oktoberdoppet.

Hittills har jag lyckats med mitt löfte - minst ett dopp, varje månad det här året.

Oktober.

Den rosa månaden.

Månaden då det regnar små röda hjärtan på Facebook och Messenger.

Månaden då vi vill visa vårt stöd, vår empati, över en fruktad sjukdom.

Jag är livrädd för det där.

Att drabbas på ett eller annat sätt.

Livrädd för att ätas upp inifrån.

Och ju äldre jag blir, desto större blir rädslan.

Visst är de kärleksfulla, de där hjärtan.

Men de hjälper ingenting.

De hjälper inte de sjuka.

De hjälper inte de anhöriga.

De hjälper inte forskningen framåt.

Så jag sätter inget hjärta på min sida.

Och kanske verkar jag oartig och ointresserad.

Jag tar istället oktoberdopp.

Stannar upp och hör hur mitt eget hjärtat slår.

Hur adrenalinet springer ikapp mig uppför stegen på bryggan.

Och hur jag känner mig mer levande än på länge.

Sen tar jag mig hemåt.

Skänker en hundring till cancerfonden.

Och tänker att det här kan bli en utmaning som kanske fler hakar på?

Gör du?