Ta mig till kyrkan

Vi har nåt särskilt ihop.
Jag och bryggor.

Like something in common.

Att bara sitta där och blicka ut över evigheten.
Där bryggan är min språngbräda,
ut i möjligheternas hav.
Där inga måsten eller gränser finns.

Egentligen har det nästan blivit en sport att bada från så många bryggor som möjligt.
I såväl ljumna bad, som kalla vatten.
Men det finns dagar, då den lågan saknas.

Så jag ligger där.
Inklämd mellan fågelbajsplotter och låter Hoziers andaktsfullt sjunga "Ta mig till kyrkan"
Och marinerar mig några minuter i D-vitaminer.
Innan höstens varma strålar tar farväl
På möjlighetens språngbräda.
Lyckas jag andas nuet.

Magi.
Och Ranelidsprosa.
Så där en überstressad vardag.

Satnam.