När man börjar snylta på julen

Jag är den första att erkänna,

 att juletid inte är nåt hallelujamoment som jag längtar efter.

Jag har inte ont av den,

men senaste åren har den mest varit förenad med multipla julavslutningar,

stress och häng-å-släng-in-i-sista-minuten.

Inte alls så lugnt och njutbart som jag tänkt mig.

Men nånting har hänt den här veckan!

Jag har köpt tre julklappar.

Och en Aladdinkartong för att liksom vara väl förberedd

(fast att jag av princip slutat köpa den, i protest sen de bytte ut körsbärslikören)

Jag har pimplat julmust och shoppat pynt i form av en ren.

Barnen har överraskat han-jag-är-gift-med på Fars Dag,

med en bling-bling-tröja.

Som han troligtvis kommer att svettas ihjäl i, 

redan när han sätter sig i bilen på julaftons kväll.

Och så har jag dagen till ära bakat.

Butterkaka med saffran.

Nom.

För om det är nånting....nom...som jag saknar...

..nom...under de reste....nom-nom-nom...rande elva månaderna på året,

så är det just saffransbullar.

NOM-NOM-NOM!

Även om den inte blev särskilt vacker så här på 

first-buttercake-try-ever.

Och att jag dessutom glömde hiva glasyr över den,

så sitter den ända som en smäck i tarmarna nu.

Och vem vet?
Kanske kommer jag uppskatta julen på nytt igen?