Hälsningar från Rutinträsk

 

Jo men jag överlevde ju första arbetsdagen. Och andra. Och tredje.

Utan större dramatik. Förutom på morgnarna när väckningslarmet kickar upp mig ur sängen.

 

Rutinlivet drar snabbt mig tätt intill sig. Virar in mig i dess långa armar och viskar i mitt öra:

"Nu tänker jag minsann inte släppa taget om dig på lääääänge..."

Men jag saknar mina barn om dagarna. Alltså mina biologiska.

Vi är liksom inte färdiga med våra mysstunder än.

 

Så idag när regnet vräker ner och trion har en ledig eftermiddag tillsammans

sladdar vi in på fika hos Märtas.

Det är nästan som när jag var liten och fikade hemma hos min mormor.

Pelargonier i fönstren, gamla charmiga möbler.

Små vita virkade dukar på bordet och porslin a´ la mormor.

 

 

Där sitter vi och mumsar.

Medans regnet smattrar på rutorna.

Barnens slafsande på strutarna med kulglass, får mig att byta ut måste-och-rutintänket

 mot här-och-nu-känsla. Kryddat med lite ljuva sommarminnen.

Och minnen av min fina saknade mormor.