Jo, men jag kan nog skratta åt det om några år

 

Den tokiga torsdagen börjar rätt bra ändå.

Solen lyser tillräckligt mycket för att ha uterumsdörren öppen en stund.

Influensakänslan i kroppen från igårkväll verkar ha avtagit.

Och lil´sis har hämtat sig tillräckligt från tisdagens tandoperation,

för att köra igång ett torsdagsbak.

 

Så det gör vi.

Bläddrar i Leilas bok och letar oss fram till cupcakes med riktig choklad i.

Vi rör och blandar. Kladdar och glömmer bort att vi ska ha gräddfil i, för bra fluff.

Så vi som redan fyllt några formar, får skrapa ur dom igen.

Slänga ner det i bunken och vispa runt.

Göra om. Göra rätt.

 

 

Men det är sen därefter som kymighetskänslan kommer krypandes igen.

Det är sen när vi leker frisör som lil´sis lyckas tråckla in kammen i mitt tunna hår.

Där vi kämpar en timme med att få loss den, innan jag, osminkad och i mysbyxor,

 måste sätta mig i bilen för att hämta Big Bro hos en kompis.

Jag tillsammans med förövaren.

Och tillsammans med min Staffan-Olsson-frisyr som har fortfarande

har en kam i högra hårhalvan....

 

Sedan förbaskat snabb med att förklara vad som hänt.

Inte tillräcklig snabb. Så att den andra klasskompisens mamma också hinner höra.

Nä, men hon måste ju tro att jag brukar vara lite under isen som går runt

med stora plastkammar i håret som SkogsMulle själv liksom..

Iiiiinget kooooonstigt aaaaalls.

 

Och sen då? Blev det saxen?

Nä.

Jag räddades av han-jag-är-gift-med.

Och om några så kan jag nog skratta åt det här.

Om några år ja.

 

Typ när hon tagit studenten eller så....