Now we're talking.....

Jo men man kan nästan glömma bort den retliga bihålan

som bjuder på envis värk i pannan all-dag-long.

Jo, det går när möts av utslagna tulpaner,
som glatt strålar mot mig i rosa och vitt.
Precis som att de saknat mig på riktigt och vill hoppa upp i min famn.
För att inte prata om uterummet. Det bästa av allt.
Det som bjuder oss på tjugotre komma sju. Grader.
Och på årets första mellis. Det efterlängtade.
Där ute i vår pensionärskuvös.

Jag blir så till mig att jag måste brassa till pannkakor åt fyra små barn.
Dom är hungriga som vargar och tuggar glatt i sig den ena efter den andra.
Min enda hunger - den efter sol, värme och en känsla av frihet,
tillfredsställs ända ut i fingertopparna.
Här vill jag sitta länge, länge.
Tills vintern är borta för alltid.
Tills morgnarna är ljusa.
Och kvällarna ljumna.

Now we're talking....