Små barn, små bekymmer.
Det brukar heta så.
Jag vet inte om jag alltid kan hålla med.
Det är klart att det är bekymmer ibland med en sexåring och en nioåring i huset.
Men när dom var små. Eller iallafall när Big Bro var liten.
Her.reg.ud!
Den där vackraste av alla nyfödda varelser, ville ju inte sova. Alls.
Varken på natten eller dagen.
Och bara en timme åt gången.
Han ville bara ammas. Vara nära.
Och skälla ut sin mamma så fort hon försökte smyga ifrån sin tillsynes
sovandes bebis, för att försöka borsta tänderna för kvällen.
Dessutom var jag livrädd att något skulle hända honom.
Ni vet plötslig spädbarnsdöd.
(jag tycker fortfarande att det är svårt att ta det ordet i min mun)
Jag vågade inte låta honom vila sitt huvud på en kudde, förrän han var nio-tio månader.
Och blev nästan sjuk av oro när han någon månad tidigare, rullade från rygg till mage i sömnen.
Så om jag tänker tillbaka på det?
Jo små barn, stora bekymmer.
Så visst kan jag tycka att det är skönt att slippa sönderhackade nätter,
bajsblöjor, vab i oändlighet och allt det där.
Att istället kunna uppleva saker tillsammans, få vara en del av deras minne.
Och att se dom som alltmer självständiga individer.
Men sådana där små minimänniskor alltså.
Som bångstyrigt struttar runt på små knubbiga ben.
Räcker upp sina händer för att få komma upp i en famn.
Åh, sådana små minimänniskor kan man ändå inte låta bli att sakna. Ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar