Vi är alla vakna strax efter sju.
Jo jag har möjligheten att vända mig om och slumra om. Sova lite till.
Men dimman utanför, väcker liv i mig på riktigt.
Jag älskar dimma.
Eller jag älskar att fotografera i dimma.
Att tassa runt i ett magiskt och ensamt landskap med min kamera.
Med skräckblandad förtjusning kliver jag längst ut på piren.
Jag lider smått av broskräck.
Om jag skulle falla ner här, finns det ingen chans i världen att någon skulle se mig.
Dimman är som en tjock vägg och jag har inte sett land på evighets meter.
Men fotokreativiteten spirar inom mig.
Den ger mig hopp, glädje och lite jädrar-anamma.
Jag behöver det.
Senaste dygnet har jag dansat med djävlar och demoner.
Försökt hålla dom i schack och vägrat ge dom övertag.
Och det går bra. Bättre än på väldigt länge.
Fobier.
Alla har vi sådana.
Jag försöker göra upp med mina.
Och just nu är det prövningarnas tid.
But I live. And learn.
Amen.
1 kommentar:
Väldigt bra skrivet (och snyggt foto), många har fobier eller är rädda för något och vi måste överkomma olika saker i livet som vi tycker är motiga och tuffa, men när vi väl har gjort det då, känner man sig starkare än någonsin.
Ha en bra helg!
Skicka en kommentar