Att hålla det vid liv

Den där spiken i foten, gör sig fortfarande till känna.

Fast det känns lite mindre, mer som en dyckert eller nubb.

Rätt håll med andra ord.

Dom där rekommenderade pelotterna verkar göra sitt,

även om det känns minst sagt ovant.

Jag försöker hålla löpningen vid liv. En gång i veckan åtminstone.

Jag vågar egentligen inte mer.

Fast den här helgen fuskar jag.

En lagom runda igår. Och en mini-mini idag.

Jag är långt ifrån god form.

Men någon måste göra jobbet och det är ingen annan än jag.

Det går inte att tänka sig i form,

så jag springer.

En lagom runda som slutar nere vid stranden.

Så som jag gjort så många gånger förr.

Då jag slängt av det mesta av mina kläder

och sen kastat mig mot vågorna.

Jag tittar neråt från bryggan.

Känner suget.

Tänker att hade det inte varit så jädrans kallt i luften, så hade jag gjort det.

Slängt mig i kontrasternas land för att känna mig alive.

Men det går inte.

Det går inte att dra på sig svettiga löparkläder efter ett kallt bad.

Och sen springa hem i en temperatur som är lika kall i luft som i hav.

Det.Går.Inte.

Så jag andas några minuter.

Njuter av utsikten från någons badhytt.

Längtar och tänker, "snart kanske?"

Innan jag tar snabbast vägen hem. Igen.