torsdag 7 juli 2016

En swedish fika. Och två brustna hjärtan


När Big Bro är borta, 
dansar sockerråttorna på fikaborden.

Lil´sis och jag åker till ett nytt fikaplace.
Åtminstone nytt för henne.
Men en gammal klassiker för mig.
Jag och han-jag-är-gift-med tog ofta söndagskaffet här när vi bodde i stan.
Det är ungefär en halv evighet sen. Typ elva år sen.
Och jag har inte varit här sen dess.....


Det blåser alldeles förfärligt.
Sanden piskar oss i ansiktet
och vinden gör oss nästan flygfärdiga.
Hon gillar´t inte alls, lil´sis.
Tar sats och springer så snabbt man nu kan springa i motvind.
Och i sandaler.


Det som finns därinne, gillar hon desto mer.
Hon väljer omsorgsfullt en gigantisk kärleksmuffins.
Och jag vågar inte göra annat än likadant.
Då jag alltid annars brukar komma underfund med att hennes kaka är godare än min.


Kärleksmuffins ja.
Vi lättar fikaankar på Kallis uteplats.
I solsken och lä.
Läser bok och blir sockerspeedade.
Hon får fnissanfall och förvandlas till charmig tramsebyxa.
Det är hon och jag.
Och ett annat par som sluter upp.


Det är svårt att undgå parets diskussion.
Paret i femtio, sextioårsåldern pratar kärlek. Trohet.
Som på film.
Jag hör henne säga ord som besviken.
 När du mötte den kvinnan. Dina sociala svårigheter.
Mannen hummar mest. Säger inte så mycket.
Han får käftsmäll efter käftsmäll.
Gissningsvis välförtjänt.
Och hon gråter försiktigt.

Jag tycker på nåt sätt synd om dom båda.
Han orkar inte hålla upp sin sköld mot alla anklagelser.
Och hon är så sårad.
Det är som om vi alla suttit där nån gång.
På någon av stolarna.
Där något som vi önskat bli rätt, men ändå blivit så fel.
Två brustna hjärtan,
som enbart vill vara hela.

Dom lämnar, före oss.
Och jag tänker att de kanske löser det, när de slipper mig och tramsebyttan.
Att de störs av vår närvaro.
Att de bara behöver vara ifred.

Vi hinner ikapp dom på parkeringen.
Dom kramas och håller om varandra.
Det syns att det finns kärlek på nåt sätt mellan dom två.
Att det kanske finns hopp.
Att slippa lämnas.
Att bli ensam.
Så skiljs dom åt.
Han blir stående vid sin bil.
Vänder huvudet bort från henne.
Och gråter.


Kärlek kan vara så underbart!
Men kan ändå smärta.
Det gäller att ta hand om de man älskar.
Och håller kär.




2 kommentarer:

Anonym sa...

Åhhh vad fint skrivet (och fotat på er lilla pärla). Inte konstigt att jag gillar dig. Vi är så lika. Kram på dig kompis och kanske ska vi samla oss och försöka ses snart. Du och jag och en massa fika.

TITTILINA sa...

Jag gillar dig också!
Jättegärna fika snart! Och mycket!