Att blunda för hindren

Jag är först på bryggan.

Samtidigt som solen går upp. 

Benen säger egentligen nej.

Men kroppen, huvudet, säger ja!

Krispiga, upplyftande septemberbad -

morgondopp när dom är som bäst.

Högra löparbenet krampar fortfarande.

Följsamheten är på villovägar och jag springer med ett "träben".

Jag vill så gärna.

Blundar för hindren och satsar på möjligheterna.

Havet kallar och jag belönar mig med bästa starten på dagen.

Några timmar senare dyker HON upp i mitt liv.

Berättar om reflexer vi kan ha kvar, fast vi inte borde.

Berättar varför jag har ont i benet, armen och nacken!?

Berättar vad jag ska göra åt det.

Berättar att jag om tio dagar kommer bli lättretlig och irriterad.

Att det går över och att jag ska hålla mig borta från Gud några veckor.

Låta nackövningarna (nacken = min akilleshäl) få göra sitt.

Det låter så logiskt.

Så klokt. 

Upprymdenheten. Glädjen. Och hoppet väller fram ur min kropp.

Tänk om hon har rätt. 

Tänk, så mycket bättre jag i såfall kommer må.

#tobecontinued