Den har funnits där ett tag.
Känslan av lite stick i halsen.
Någon slags torrhet i svalget.
Jag fattar att det är nåt på gång.
Att jag troligtvis inte kommer undan.
Så jag tar mitt förbannade högerben.
Chansar.
Springer tre förbannade kilometer.
De gör ont.
Varendaste litet steg känns.
Jag kopplar bort smärtan och kopplar in pannbenet.
Bara matar på.
Jag.vill.så.hjärtans.gärna!
Jag vill känna kontrasterna mellan svett och svalka.
Jag vill njuta septemberbad.
Jag vill låtsas som ingenting.
Låtsas att jag kan springa utan att ha ont.
Och jag vill ta tillfället i akt innan förkylningsskiten bryter ut....
Jo, efteråt hostar jag lite också.
Lite lätt. Lite torrt.
Och jag vet precis var den kommer ifrån.
Jag har torkat näsor med mer grönt bakteriellt snor än ni kan tänka er.
I en och samma näsa.
Jag har ätit mat som det hostats på åtta gånger i minuten, på ett skällande sätt.
I en och halv timme per dag.
Och jag har hört småbarnsföräldrar som säger att det är så jobbigt att stanna hemma när deras små käraste är sjuka....
Tough shit tänker jag.
Men det ingår liksom i föräldraskapet.
Det ingår att sitta vaken på nätterna, mer än man önskar.
Det ingår att vara orolig och att trösta mer än vad man kanske orkar.
Och det ingår sjuka barn.
Framförallt de två, tre första åren.
Been there. Done that.
Den enda måttstocken idag tycks handla siffror.
Över trettioåtta.
Eller under.
Jag kan försäkra er att om jag jobbat på kontor och jag hostat i min kollegas mat åtta gånger i minuten. Frukost, lunch och kafferast hade jag varit helt slut...
Och kanske hade jag också fått en snyting....
Och jag kan försäkra alla att pedagogers immunförsvar inte är vattentäta.
Vi blir också sjuka.
Oftare än man kan tro.
Då är det vi som festar till det på karensdagar och med mindre personal till era barn.
För att någons jobb upplevs viktigare än någon annans.
För att det är jobbigt att vara hemma med sjuka barn.
På tusentals olika sätt.
Fast det enda dom vill är att få vila och vara sina föräldrar nära.....
Amen.
Ett bittert sådant.
1 kommentar:
Jag sitter här och nickar instämmande. För jag har varit där. I den där eviga sjukdomskarusellen som idag tyvärr tycks anses vara en löneförmån då man arbetar som pedagog. Ett tillstånd som blivit något normalt. Och det tysta medgivandet från skolans värld som gör att alltför många föräldrar skickar iväg sjuka barn till förskola, skola och fritids och fortsätter göra så utan tanke på vilka följder det får för inte bara det egna barnet utan alla som kommer i dess väg. Ett beteende som har fått mig och flertalet andra pedagoger att lämna yrket för att vårt immunförsvar och våra kroppar inte klarade mer av ständiga attacker av virus och bakterier. Ett yrke som jag älskade. Men min kropp klarade inte längre att behandlas som en labbråtta och jag fick ta det svåra beslutet att säga upp mig och välja nya vägar här i livet. Och det gör så ont i mig när jag träffar mina gamla kollegor som fortfarande arbetar kvar i yrket och inget hellre vill än att kunna få göra sitt jobb men som går på knäna av alla ständiga infektioner. En ond cirkel med många förlorare.
Krya på dig och tack för ett viktigt och tänkvärt inlägg.
Kram Lotta
Skicka en kommentar