Hur man tillfälligt gör sig av med chokladbehovet

Det är som att chokladbehovet kickar in per automatik 

kvällen innan ledig dag.

Jag känner mig som en av Pavlovs chokladtörstande hundar.
Med dregel hängandes i varje mungipa.
Choklad alltså.
Jag skulle ge bra många uscados för några bitar....

Men så drar jag på mig de där träningsattiraljerna.
Kläderna, gangstalurarna a la glitter-å-glamour och löparpjuxen.
Och springer mina fem kilometer.
Hur chokladsugen jag är när jag sedan står på trappan efteråt å stretchar vaderna?
Och svetten rinner precis överallt och rivigheten i halsen hälsar på,
 efter ansträngda andetag under en halvtimme?
Det chokladsuget är liksom inte ens värt å notera.
Gone.
Totally gone....

Det var någon som undrade om mitt senaste tillskott i skofabriken.
Och det ska jag säga er,
att hitta damlöpisar i samma storlek som man är år gammal,
det är lättare sagt än gjort...

Och om man dessutom är kvinna och springer som en kvinna

(alltså med knäna inåt)

och behöver pronerande pjucks med rejält stöd för hålfoten,

ja då är utbudet ännu mindre....

Men det finns!

Och jag som de senaste åren nästan helt och hållet levt i Asics Kayano 

(och frynt på näsan i protest när ett butiksbiträde försökt förtrolla mig med nytänkade,)

har nu blivit med ett par Adidas Ultra Boost! 

Jo på riktigt!

Fast om jag ska vara helt ärligt,

så är det för att jag redan köpt ett par Kayano i år och ville ha ytterligare ett par ordentliga skor.

Och för att det inte skulle bli två exakt likadana,

lät jag mig övertalas att testa nåt annat.

Och om vi ska fortsätta vara ärliga,

så kändes de sladdriga, låga och nästan obekväma.

Men nu, 

nu när vi gått från ett one-day-walking till ett par veckors relation -

mmmmmm 

- I think I´m in love!

Adidasamen.