Ränderna går aldrig ur

Det vankas besök av solen idag.

Och blåsten.

Men vi är svältfödda på strandhäng.

Så vi cyklar neråt och kuvar i en håla.

Jag har blivit med ny bikini.

En randig.

Den fjärde på raken, när jag tänker efter.

Och så har jag blivit med sådana där kärlekshandtag.

Som jag tänkte dölja med mina mega-maxi-Bridget-trosor.

Men som jag inte lyckades fullt ut med.....

❤️ Lovehandles ❤️

Sådana som är rätt inne faktiskt.

Det är bara det att vi inte tror det,

för vi har fullt upp med att jämföra oss med minoriteten

som förbrukar mer, än de får i sig.

Och det är ganska läskigt det där.

Att det finns en massor av människor som inte vågar visa sig på stranden.

Eller inte vill vara med på foto.

För om de inte är med på foto, så syns de inte.

Och syns de inte, så kanske de inte finns.

Eller åtminstone inte de där extrakilona som man "skäms" över.

Och jag ska berätta för er,

att jag är också en av de där sistnämnda.

Som tänker att om jag bara väntar liiiiite liiiite till,

så kanske mina Nutellakinder minskat.

Så att jag kan åka och ta de där jäkla bilderna till mitt förnyade körkort.

Liiiiiite till.

Så jag väntar.

Och hoppas på mirakel.

Och väntar lite till.

För jag gör egentligen inte så mycket åt det.

Jag väntar en vecka.

En månad.

Två.

För vem vill dras med ett körkort i tio år och inte vara filmstjärnesnygg?

Så jag väntar lite till.

Tills jag inser att jag snart inte kommer ha en giltigt körkort mer.

Och att jag knappast kommer vara snyggare om tio år.

Utan snarare rynkigare.

Och jäkligt mycket äldre.

Och på riktigt.

Vad spelar det för roll?

Ett jävla körkort?

Det är väl inte bilden på körkortet som gör att jag kör bil som en gudinna?

Eller?

Nä, jag kommer inte bli bästis med mina lovehandles.

Och jag tycker bättre om mig själv när jag äter mindre skräpmat och tränar mera.

För att jag blir piggare och gladare!

Men jag tänker fan inte skämmas på stranden.

Eller ens tänka tanken på att inte gå dit.

Jag tänker fortsätta äta glass med barnen.

Och ställa upp på foto,

med eller utan valkar.

För det är sån jag är just nu.

Och det är som med mina bikinsar,

som med skönhetsidealen i vårt samhälle.

Ränderna går aldrig ur!

(Obs. Sympatier för min kropp undanbedes vänligen och bestämt. 

Men om du klappar dig på magen och säger Jag är bra som jag är,

- då blir jag glad.)