Att hängt med de ballaste av grabbar

Lördagar som denna är svår att slå.

Ni vet sådana där, när man slår läger i en sandgrop.

 Och man inser att sån där värme och lugn har det ta mig tusan inte bjudits på,

under hela sommaren.

Så där varmt ni vet,

så att man måste hoppa i plurret igen.

Fast man redan lurat i sig själv och en badkruka till vännina 

i detta trettongradiga vatten redan tidigare - under morgonen.

Men ni vet, sådana där svala dopp som är som balsam för själen.

Och sådana som man liksom blir lycklig av - utifrån och in.

Det kan ha varit sommarens härligaste lördag.

Som ett slags långsamt och motvilligt farväl.

Och när man ska ha avskedsfest så ska det göras rejält.

Med buller och bång.

Och då räcker det liksom inte med korvgrillning och förväntasfulla ungar.

Nä, då är liksom lika bra att köra all in.

Som att rasta båten.
 Den som mest fått ligga och guppa i kanalen hela sommaren

Och även om jag inte satt min fot i den,

så finns det ju så många andra som vill göra det.

Som ringåkande ungar som skumpar runt över vattnet.

Eller de ballaste av killar, 

som efter tjugo, tjugofem års uppehåll 

freestylar på vattenskidorna igen.
(För att sedan mumla nåt om att det är som att cykla..)
Medans barnen står vid strandkanten med sina exalterade röster.
Och fruarna står en bit bort och känner sig smått starstrucked...

Jo det ska erkännas att jag blir grymt impad av de där två...

De ballaste grabbarna i byn.

Idag åtminstone.

Amen!