Förutom att jag gillar choklad och att doppa mig i havet,
så är jag också angenämt förtjust i att springa Midnattsloppet.
Andra lopp, tja de känns så där,
men Midnattsloppet har blivit beroendeframkallande.
Men hur laddar man då inför ett sådant lopp?
Jo egentligen ska man väl börja i tid och springa några gånger i veckan.
Nån kort sträcka, en mellan och en lång.
Och gärna intervaller på detta.
Nu har jag inte gjort det.
Jag har mest sprungit fram och tillbaka till bryggan,
några få femkilometare och en mil en gång, för typ två veckor sen.
Så på den fronten kan man absolut göra mer till ett annat år.
Men annars ser uppladdningen ut nästan likadan varje år.
Jag började igår med att trycka i mig mycket glass.
En sån hederlig tradition ruckar man nämligen inte på.
Fast idag vaknar jag upp med svid i halsen
(jodå, jag såg den komma. Ungarna har nyst ikapp här hemma i veckan)
Och har man ont i halsen, så ska man ju inte springa.
Men om det bara svider lite där nere,
så går man och känner efter hela tiden.
H-e-l-a-t-i-d-e-n!
Men så trycker man i sig finkaffe och en sjuhelsikes massa proteinkeso med hackade frukter.
Bara för att det är så rackarns gott.
Sen är det lika bra att hinka i sig några glas vatten.
Sånt ska man helst ha gjort dagen innan,
men eftersom jag hade fullt upp med mitt andra intresse då -
äta choklad - så glömdes det bort.
Sen åker jag till Ica för att handla och blir i vanlig ordning borta så länge att min man
(också i vanlig ordning) får ringa och efterlysa mig.
Och det är sånt man får ta ,
när man åker till Ica en lördag och är förskollärare på samma ort som man bor på.
Sen äter jag pastasalladen som jag var för lat för att själv göra och hellre köpte.
Därefter är det den obligatoriska eftermiddagsluren.
För om jag ska vara pigg på kvällen och dessutom springa (!?)
då tycker jag att en nap på en och en halvtimme är på sin plats.
Sen blir man väckt av han-jag-är-gift-med, som undrar om jag kan åka och hämta lil´sis
som är hos sin kompis, vars pappa är en Ironman.
Och ett råd av en Järnman när man har svid i halsen är ju alltid bra.
Även om jag vet vad svaret blir.
Så jag sätter mig i bilen en gång till.
Yrvaken.
Och fortfarande är varm efter att ha legat under täcket.
Och så får jag veta att jag lider av "löparhals".
Dvs att man har en tendens att känna svid i halsen när man ska springa lopp.
(Jag visste ju att svaret skulle bli så).
Så jag kör hem lil´sis.
Bestämmer mig för att springa lite lätt och bara njuta.
(ha, vem försöker jag lura nu?)
Sen pimpar man till sin Spotifylista och äter lite lagom med middag.
Och kissar.
(det är viktigt å kissa)
Och innan man tvingar med hela familjen som hejarklack,
så äter man lite chiapudding (ett måste),
innan man kissar igen.
Sen trycker man i sig den obligatoriska sportbaren som smakar mint och choklad,
under tiden han-jag-är-gift-med kör in oss till stan.
Och sen mina vänner,
SEN,
är det bara att kissa en gång till på en bajamaja i totalt mörker.
Och man vet ta mig sjutton knappt om man råkar kissa i någons knä,
för det är så jädra trångt i sådana där små bajamajahytter.
Och eftersom man inte ser ett skit,
så kan man inte vara hundra på att man är själv därinne.
Och sen, sen springer man en mil med ett leende på läpparna.
Och rycks med av ett megalångt led av kräftfärgade människor.
Man gör high five, med helt okända typer.
Viftar med armarna när man ser sin alldeles egna hejarklack stå där nånstans vid fem kilometer.
För att sen vara i mål femtioåtta minuter senare.
Inget konstigt alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar